Charles de Geer

3. Charles de Geer, den föregåendes syssling, sonsons son till de G. 1, friherre till Lövsta, f. 30 jan. 1720 på Finspång i Risinge, d 7 mars 1778 i Stockholm. Föräldrar: brukspatronen Jean Jacques de Geer och Jacquelina Kornelia van Assendelft. Följde som barn föräldrarna till Holland; fideikommissarie till Lövsta 6 maj 1730; inskriven vid universitetet i Utrecht jämte brodern Anthony 1738; återvände till Sverige 1738; kammarherre 1740; tillträdde fideikommisset 1741; deltog i samtliga riksdagar 1751—72 och var därunder bl. a. ledamot av bergsdeputationen 1751—52 och 1765—66, av sekreta deputationen 1760—62 och av bevillningsdeputationen 1765-—66; hovmarskalk 25 aug. 1760; friherre 29 aug. 1773; författare till arbeten i entomologi. LVS; LVA 1739 (preses 1744 och 1753), korresp. led. av franska Vet.-akad. 1748; RNO 1761; KmstkVO 1772.

Gift 12 juni 1743 med friherrinnan Katarina Charlotta Ribbing, f. 24 nov. 1720 i Stockholm, f 21 maj 1787 därstädes, dotter till generallöjtnanten friherre Lennart Ribbing av Zernava och friherrinnan Elsa Elisabet Baner.

Då den gamle Louis De Geer mot slutet av sitt liv fördelade sina svenska bruksegendomar mellan sönerna, tillföll Lövsta den tredje sonen Emanuel. Denne, som dog ogift 1692, hade gjort en av sina brorsöner Charles till sin universalarvinge och därigenom till ägare av bl. a. Lövsta och Stora Väsby i Uppland. Även Charles, som 1728 erhållit landshövdings titel, var ogift. Kort före sin död gjorde han genom testamente av 6 maj 1730 all sin fasta egendom till fideikommiss och utnämnde till förste innehavare därav, med förbigående av två äldre bröder, sin brorson Charles d. y. Denne var då blott tio år gammal. Han hade, då hans föräldrar lämnade Sverige, vid tre års ålder kommit til] Utrecht och uppfostrades därstädes.

Landshövdingens affärsställning var vid hans frånfälle rätt bekymmersam. De stora förluster, han lidit genom Lövstas förstöring av ryssarna 1719, voro ej till fullo ersatta, köpeskillingen för det kort förut inköpta Örbyhusgodset var blott till en del gulden, och han hade även andra betydande skulder. Till förmyndare för den unge fideikommissarien hade han utsett sin systerson, friherre Erik Oxenstierna och direktören över Lövstaverken Georg Svebilius, men dessa avsade sig uppdraget, vilket efter- överenskommelse övertogs av de G: s fader Jean Jacques i Utrecht,: som åter anförtrodde bestyret med de svenska affärerna åt siri äldste son Louis på Finspång. Orsakerna till denna uppgörelse voro, såsom Jean Jacques förklarar i en för sin son fideikommis-i sarien avfattad »instruktion», att därigenom kostnaden för för-mynderskapets förvaltning skulle kunna betydligt förminskas och att penningar för verkens drift och skuldernas betalning skulle kunna uppbringas på billigare villkor i Holland än i Sverige. -l

Man lyckades också under förmynderskapstiden så reglera affärerna, att dessa, då de G. efter faderns död 1738 överflyttade till Sverige, befunno sig i ett betryggande tillstånd. Han skulle dock först vid fyllda tjugufem år få övertaga fideikommissets förvaltning. Till en början vistades han i Uppsala, helt säkert för att förkovra sig i svenska språket — vid universitetet lät han ej inskriva sig, ehuru han var student från Utrecht —, och att han bedrev språkstudierna med framgång visar ett brev, som han efter föga mer än ett år (i febr. 1740) skrev till Vetenskapsakademien och i vilket han rätt obehövligt bad om ursäkt för det han^ såsom uppfostrad i Holland, felade i svenska språket.

Att den unge mannen utan kännedom om svenska förhållanden och alldeles oerfaren i bruksväsendet skulle förmå sköta den omfattande verksamhet, han inom kort skulle tillträda, måste däremot te sig tämligen tvivelaktigt för dem, som närmast kommo att stå. under hans ledning. Kort efter ankomsten till Sverige fick han från »En Dess Tienare» — en signatur, under vilken fört valtaren vid Lövsta Erik Danielsson Touscher dolde sig — mot: taga en utförlig underrättelse om allt vad som fordrades av en svensk brukspatron. Denna skrift innehåller en intressant ieåo-, görelse för Lövstaverken, deras personal och tillverkning samt ger deras ägare delvis rätt naiva råd om huru arbetarna borde behandlas och om vad man borde iakttaga för att stå på god fot med myndigheter och ämbetsmän.

Huruvida det var dessa underrättelser och råd som gjorde verkan, må lämnas osagt; säkert är, att det ej dröjde länge, innan de G. visade sig fullt förtrogen med sin uppgift. Redan 1741, innan han uppnått den stadgade myndighetsåldern, övertog han själv fideikommissets förvaltning, som han sedan, om än med, biträde av skickliga medhjälpare, i allt huvudsakligt personligen besörjde; Han blev också snart fullt svensk så till språk som tänkesätt, vartill ej minst bidrog, att han, den förste i sin släkt, ingick giftermål med en svensk kvinna. Sina egendomar utvidgade han betydligt, dels genom inköp av talrika hemman med skogstillgångar; som försågo Lövstaverken med kol, dels genom förvärv av närbelägna bruk, varigenom besvärlig konkurrens undanröjdes och ökad andel vanns i Dannemora gruvor, i vilka Lövsta redan från början var den största delägaren. Redan hans förmyndare hade för hans räkning inköpt dels 7 aug. 1733 Ullfors bruk för 130,000 dir kmt, dels 16 febr. 1734 Strömsbergsverken (Strömsberg, Västland [Vessland] och Hillebola) för 480,000 dir kmt. Själv förvärvade han genom köp från sin syssling, fru Margareta Elisabet Trigland, den sista ättlingen av familjens äldsta gren, 11 dec. 1756 Österby bruk för en summa av 750,000 dir kmt, vartill kom ett antal egendomar, som hans yngste broder Anthony såsom arrendator av detta bruk för egen räkning tillhandlat sig, vilka egendomar 3 jan. 1757 av dennes änka till honom försåldes för 180,000 dir kmt. Det stora Österbykomplexet behöll han dock efter tillträdet endast ett år: 4 mars 1758 sålde han det till bröderna Klas och Johan Abraham Grill för tillsammans 1,700,000 dir kmt, alltså med ansenlig avans. Nettobehållningen idet vid de G:s död praktiskt taget skuldfria boet uppgick, fideikommissegendomarna oberäknade, till icke mindre än drygt 250,000 rdr specie.

Om de principer, de G. tillämpade vid skötseln av sin stora domän, kan man göra sig en föreställning genom de underrättelser, han efterlämnat till ledning för sin efterföljare. Dannemoragruvan borde på allt sätt försvaras från intrång av andra; skogarna borde väl vårdas och bönderna, såvitt möjligt, hindras att uppodla skogsmark till åker eller äng, på det att kolfångsten ej måtte minskas. I avseende å tackjärns- och stångjärnstillverkningen lägger han större vikt vid kvaliteten än kvantiteten: man borde smida lagom högt och tillverka »gott och väl såvrat järn, ty eljest kommer järnet snart i vanpris, vilket ej så lätt sedan står att rättas». För nya uppfinningar hyste han uppenbarligen ringa intresse: vallonsmidet, som på allt sätt vore det fördelaktigaste, borde bibehållas, och han varnar mot övergång till tysksmide, varigenom Lövstajärnets avsättning i England, där det förvandlades till brännstål, kunde äventyras. För att undvika förluster i följd av växelkursens ostadighet, som på hans tid så menligt inverkade på affärslivet, borde alla salukontrakt ställas i rdr specie och ej i dir kmt. Till förvaltare och inspektörer borde bruksherren ej hysa blint förtroende, utan att dock betrakta dem med misstroende, och i småsaker borde han ej vara för nogräknad. Att arbetsfolket borde behandlas väl, inskärpes på det nogaste: änkor och åldringar borde tillförsäkras gratial och månatligt underhåll, »på det deras barn må encourageras att lära sig samma angelägna, fast tunga och besvärliga hantverk». Likaså borde bönderna hjälpas i allt, som vore skäligt: man borde förskottera deras kronoutlagor, understödja dem genom lån av spannmål m. m. Dock göres i avseende å skattebönderna ett för tidens brukspolitik karakteristiskt, men för vår uppfattning mindre tilltalande tillägg: att dessa råkade i skuld skadade intet, ty därigenom kunde skatterättigheten av hemmanet på sistone komma under bruket till gäldens betalande, som. alltid är nyttigt, när hemmanet äger skog. Slutligen vore det nyttigt såväl att hålla vänskap med prästerna i orten, »som hava mycken influence på allmogen», som att leva i gott förstånd med kronans ämbetsmän, »som kunna göra bruken både tjänst och skada vid många tillfällen». För sina underhavande visade han intresse även därigenom, att han två gånger, 1749 och 1764, lät upprätta fullständiga förteckningar över allt arbetsfolket vid såväl Lövsta- som Strömsbergsverken, vilka förteckningar han själv kompletterade med notiser om personernas levnadsdata, varigenom beretts en i våra dagar ofta anlitad källa för genealogiska forskningar, särskilt angående vallonfamiljerna.

de G. är en lysande representant för den brukspatronskultur, som satt sin prägel på svenskt liv under de tider, då vårt järn stod främst på världsmarknaden. Herrgårdsbyggnaden vid Lövsta, som hans företrädare ej hunnit fullborda efter förstörelsen 1719, ordnades så till det yttre som det inre. Där samlades de familjeporträtt, som ännu pryda de ljusa salarnas väggar. För sitt dyrbara bibliotek uppförde de G. en egen flygel, för sina naturaliesamlingar en annan, och arkivet inhystes i en likaledes nyuppförd byggnad. Trädgårdarna utvidgades, orangerierna tillbyggdes och försågos med sällsynta växter genom byte med den botaniska trädgården i Uppsala. Den till herrgården stötande barrskogen omdanades till en park med ruddammar och lusthus, och förbi denna park förde en snörrät väg till den på två km. avstånd belägna Skälsjön, där slupar underhöllos för herrskapets lustfärder. Herrgården med sina omgivningar och bruket med smedjor och andra verk, vilka gåvo sysselsättning åt en talrik befolkning, bildade tillsammans en anläggning av en magnificens, som imponerade på besökande: Gustav III såsom kronprins skriver därifrån 8 sept. 1768 till sin moder, att han sett Skåne och alla andra trakter där hon varit, »mais j'ose dire que ma chére mére n'a rien vu en Suéde, si elle ne voit pas Leufstad».

Om det liv, som under de G:s tid fördes på Lövsta herrgård, saknas närmare underrättelser, då hans enskilda korrespondens icke blivit bevarad. Man kan dock förstå, att han förde ett gäst- fritt hus, där man anställde maskerader och idkade musik; minnen därav äga vi i döttrarnas porträtt i fantasikostymer och i den stora samlingen musiknoter, över vilken han upprättat en förteckning. Till hans umgänge hörde Bellman (se denne, s. 114).

För politiken hyste han däremot mindre intresse. Han bevistade visserligen riksdagarna men spelade vid dem ingen roll. År 1765, då han var ledamot av bergsdeputationen, gjorde han dock såsom sådan inlägg i frågan om en ny hammarsmedsordning. Det yttrande, som han sade sig skola inlämna, har dock icke anträffats.

Men mera än som brukspatron har de G. gjort sig ett namn som vetenskapsman. Det säges, att han som barn fått till present några silkesmaskar och att iakttagelserna över deras förvandlingar hos honom väckt ett outplånligt intresse för naturkunnigheten, särskilt entomologien. Han skall också i sin ungdom rönt inflytande av den berömde fysikern Petrus van Musschenbroek, och redan vid sin ankomst till Sverige hade han gjort sig så känd för sina kunskaper, att han 1739, ännu blott nittonårig, kallades till ledamot av den nyinrättade Vetenskapsakademien. Sedan han slagit sig ned på Lövsta, fortsatte han sina naturhistoriska studier: han bildade en stor insektsamling, han skaffade sig levande fåglar och andra djur, vilkas levnadssätt han iakttog, och för sitt bibliotek förvärvade han så gott som all före hans tid utkommen naturvetenskaplig litteratur. Bibliotekets största dyrbarheter tillkommo genom köp från prof. Olof Rudbeck d. y.: härifrån härstamma egenhändiga handskrifter av Karl von Linné, de färglagda teckningarna till säljarens aldrig utgivna fågelbok samt framför allt vad som av Olof Rudbeck d. ä:s litterära kvarlåtenskap räddats undan Uppsalabranden: de två första delarna av »Atland», de enda i tryck utkomna banden av »Campus Elysii» samt de färglagda originalbilderna till sistnämnda verks fortsättning, innefattade i elva volymer i jätteformat. Till biblioteket kan också räknas en dyrbar gravyrsamling, vilken jämte böckerna genom särskild bestämmelse är inbegripen i Lövsta fideikommiss; detsamma är fallet med den av de G. bildade mineralsamlingen, under det att hans naturhistoriska samlingar i övrigt efter hans död blivit skänkta till Vetenskapsakademien och nu förvaras i Naturhistoriska riksmuseet.

de G:s förnämsta vetenskapliga arbete är »Mémoires pour servir ä 1'histoire des insectes», som 1752—78 trycktes i åtta band i Stockholm och även publicerats i tysk översättning av J. A. E. Goeze. Detta praktverk räknas till den klassiska entomologiska litteraturen och har haft en mycket stor betydelse särskilt för den svenska naturforskningen. En betydande mängd insekter beskrivas och avbildas här på ett sätt, som i de allra flesta fall med lätthet möjliggör arternas identifiering. De flesta av dessa voro visserligen redan förut kända, men de G. skänkte oss i varje fall en bild av desamma. Alldeles särskilt värdefulla voro de skildringar av insekternas liv och utveckling, som här och var ingå i verket. Även om åtskilligt helt naturligt numera är föråldrat, vittna dessa skildringar alltjämt om de G: s utomordentliga iakttagelseförmåga. Som den praktiske man han var lade de G. sig särskilt vinn om att utforska skadedjuren och överhuvud sådana insekter, som syntes honom vara människan till direkt gagn eller förfång. Detta hans intresse framlyser också i flera av hans smärre från trycket utgivna skrifter. Till sina »Mémoires» tecknade de G. själv bilder, vilka alltjämt i original tillhöra Lövsta bibliotek.

En sällsynt utmärkelse tillföll de G. därigenom, att han 4 maj 1748 blev vald till korresponderande ledamot av franska Vetenskapsakademien. Även från svensk sida erhöll han hedersbetygelser i rikligt mått: hovtitlar och ordnar erhöll han i snabb följd, och 29 aug. 1773 upphöjdes han i friherrligt stånd. Han är begraven i Uppsala domkyrka i ett särskilt gravkor, som prydes av hans av Sergel utförda bröstbild i marmor. — de G:s hustru Catharina Charlotta R i b b i n g var en kraftfull och verksam kvinna. Hennes fördomsfrihet, då hon »först inom den högre societeten i Sverige beslöt sig att låta ympa smittkoppor på sina barn», väckte stor uppmärksamhet och föranledde, att en medalj slogs över henne 1756. Genom testamente av 29 maj 1779 stiftade hon för sin andre son Emanuel (se de G. 5) Frötuna fideikommiss, vilket i motsats mot Lövsta är ärftligt även på kvinnolinjen. I Jakobs och Johannes församling i Stockholm inledde hon den tradition, som gjort den De Geerska familjen under långa tider nästan till »en fast välgörenhetsinstitution» därstädes.