Gerard J De Geer

11. Gerard Jakob De Geer, den föregåendes broder, son till D. 8, f. 2 okt. 1858 i Stockholm. Elev vid Ladugårdslands elementarläroverk ht. 1869—vt. 1873 och vid Stockholms gymnasium (norra avdelningen) ht. 1873—vt. 1877; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroanstalt 18 maj 1877; student i Uppsala 31 maj 1877; fil kand. 26 maj 1879. Extrageolog vid Sveriges geologiska undersökning 1878—81; biträdande geolog därstädes 1882; ordinarie geolog 31 dec. 1885—31 maj 1897; associate editor of the Journal of geology i Chicago 1893; professor i geologi vid Stockholms högskola 24 maj 1897 (erhöll K. stad-fästelse 29 jan. 1904); ledamot av svenska gradmätningskommissionen från 11 mars 1898; ledamot av riksdagens andra kammare 1900—05 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1905 (andra urt.); inspektor för Stockholms arbetareinstitut från 1900 och för h. realläroverket å Norrmalm 1902—12; Stockholms högskolas rektor 5 dec. 1902—31 dec. 1910 och dess prorektor 1911—24; ledamot av kommittén angående förändrat utgivningssätt för generalstabens topografiska karta över Norrland 12 maj (K. bemyndigande 1 maj)—16 nov. 1903; har hållit kurser i fysisk geografi för generalstabsaspiranter 1906—19 och för lantmäterielever från 1911; ordförande i statens järnvägars geotekniska kommission 1913—18; en av de sakkunniga angående Längmanska donationsfonden 30 dec. 1916—28 sept. 1917; ledamot av kommissionen för de allmänna kartarbetena från 25 apr. 1919, av Längmanska kulturfondens nämnd från 1919 och av Svenska nationalkommittén för geodesi och geofysik från 1924; erhöll avsked från professuren från 1 okt. 1924; föreståndare för Stockholms högskolas geokronologiska institut från 1 okt. 1924; professor emeritus 1929. — Har företagit ett mycket stort antal vetenskapliga resor, däribland: till Åland och Nordtyskland 1880; till Spetsbergen 1882, 1896, 1899 såsom gradmätningsexpeditionens ryska avdelnings gäst, 1901 såsom svenska avdelningens chef, 1908 såsom ledare för den svenska expeditionen och 1910 såsom ledare för exkursionen i samband med internationella geologkongressen i Stockholm; till Nordamerika 1891, till Finland och Ryssland 1893, i geokronologiskt syfte till Finland, Norge och Danmark samt olika delar av Sverige 1911—20, till Nordamerika 1920 och till Alpområdet 1928 och 1929 samt för studium av nivåförändringar enligt stormstrandlinjemetoden till olika delar av mellersta Sverige 1922—26. Har deltagit i de skandinaviska natur-forskarmötena i Stockholm 1880, Kristiania 1886, Köpenhamn 1892 och Stockholm 1896, i de nordiska naturforskarmötena i Helsingfors 1902, Kristiania 1916 och Göteborg 1923 samt i de internationella geologkongresserna i Washington 1891 (v. president för Sverige), S:t Petersburg 1897, Berlin 1899 och Stockholm 1910 (kongressens president). —Fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 6 sept. 1893; LVA 1902 (preses 1921); hedersledamot av Stockholms högskolas studentförening 1904 och av Stockholms nation i Uppsala 1909; LVVS 1910; LFS 1918; HedLHA 1921; LVS 1922; hedersledamot av Svenska sällskapet för antropologi och geografi 1924; hedersordförande i Stockholms högskolas studentförenings naturvetenskapliga avdelning (från 1929 Stockholms högskolas naturvetenskapliga förening) 1924; hedersledamot av Stockholms naturvetenskapliga förening 1928. Ledamot, korresp. ledamot eller hedersledamot av ett tjugutal utländska vetenskapliga samfund, däribland, utom i de nordiska länderna, Kejserliga mineralogiska sällskapet i S:t Petersburg (1893; hed. led. 1917), Gesellschaft fur Erdkunde i Berlin (1900; hed. led. 1923), Geological society i London (1907), Geological society of America (1910), New York academy of sciences (hed. led. 1920), Geological society of London (hed. led. 1921), Société de géographie i Paris (1922), American geographical society (1922), Preussische akademie der wissenschaften (1922) och Royal society, London (1930). — Har erhållit l:sta Walker-priset av Boston society of natural history 1891, Vegamedaljen av Svenska sällskapet för antropologi och geografi 1915, Björkénska priset av Uppsala universitet 1917, Oscar Montelius jubileumspris av Vitterhetsakademien 1919, Wollastonmedaljen av Geological society i London 1920, Berzeliusmedaljen i guld av Vetenskapsakademien 1927 samt minnesmedalj i guld av Fysiografiska sällskapet i Lund 1930.

Gift 1) 6 maj 1884—15 juli 1907 med Mary Elisabet Erskine, f. 4 okt. 1861 i Stockholm, f 6 nov. 1922 i Nizza, dotter till grosshandlaren David Erskine och Sofia Helena Sjöberg; 2) 11 sept. 1908 i Stockholm med Ebba Hult, f. 2 juni 1882 i Rödeby, dotter till ingenjören Karl Gustav Hult och Amanda Karolina Palmberg.

Bland de nu levande svenskar, vilkas namn nämnas över hela kulturvärlden, intager D. en rangplats. Hans livsgärning är visserligen huvudsakligen knuten till geologiens speciella arbetsfält. Men hans idérikedom, hans ofta originella och alltid minutiöst genomtänkta metodik och den okuvliga, klart målmedvetna energi, med vilken han fullföljt sina ofta på mycket lång sikt lagda forskningar, ha fört dessas resultat till sådan skärpa och bärvidd, att flera av dem måste räknas som milstolpar i den geologiska vetenskapens historia. Och somliga av dem äro av så vittfamnande art, att de tilldragit sig intresse även utanför fackkretsarna. Framför allt gäller detta den av D. utarbetade geokronologiska metod, tack vare vilken det blivit honom möjligt att för det senaste skedet i vår planets historia införa året som tidmätare. I övrigt falla tyngdpunkterna inom D:s forskaregärning dels på den nordeuropeiska kvartärgeologien, i all synnerhet Skandinaviska halvöns glacialgeologi och nivåförändringar, dels på Spetsbergens geologiska byggnad och historia samt de djupgående och vittnående geologiska och geografiska problem som anknyta därtill. Men även utanför dessa sina huvudområden har D. satt spår i sin vetenskaps utveckling. I riksdagens andra kammare, såsom Stockholms högskolas rektor, såsom inspektor för Stockholms arbetareinstitut och såsom ledamot av Längmanska kulturfondens nämnd m. m. har han vidare haft kärkomna tillfällen att på mångahanda sätt i handling omsätta sina allmänt kulturella och sociala intressen.

D: s geologiska förstlingsarbeten äro delvis intimt förbundna med hans 1878 börjande tjänstgöring som karterande geolog vid Sveriges geologiska undersökning. Men han har aldrig hört till den klass av »kartbladsgeologer», som nöjt sig med att kontur-lägga och beskriva sina arbetsrutor, utan hans blick har även under kartbladsarbetet ständigt stått öppen för problem av större räckvidd, inom vilken gren av geologien de än hört hemma. Detta gjorde honom tidigt till en verkligt allsidig geolog, ehuruväl hans senare, fördjupade verksamhet skulle låta honom framträda som en utpräglad specialist. D: s första geologiska skrifter utkommo 1881. De röra sig om så vitt skilda ämnen som lagerföljden inom Skånes kritformation, de lösa jordlagren vid Ronneby och deras vittnesbörd om Blekinges nivåförändringar samt bergarterna på Åland och flyttblocken därifrån. Lägger man härtill hans följande år utgivna arbete »Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige», hans första Spetsbergsexpedition samma år, hans uppsats av 1884 »Om den skandinaviska landisens andra utbredning» samt hans ävenledes 1884 för första gången framlagda uppslag till en kronologi för istiden, baserad på ishavslerans årsvarvighet, måste man konstatera, att D. redan vid sitt första framträdande som aktiv geolog inaugurerade de arbetslinjer, efter vilka han sedermera skulle nå fram till sina mest betydelsefulla resultat.

Den allra första tryckta skriften av D: s hand behandlar kritformationen i nordöstra Skåne, ett område, med vars natur han. redan som yngling under sommarferierna på sin fars Trueds-torp gjort sig förtrogen. Den efterföljdes av flera, alla utmärkta av den skärpa och exakthet i iakttagandet, som är ett av de främsta karaktärsdragen iD:s forskarepersonlighet. D. planerade en brett lagd monografi över den nordostskånska kritans utbildningsformer och paleogeografiska uppträdande och har insamlat ett betydande observationsmaterial för en dylik. Men denna plau har måst stå tillbaka för andra arbetsuppgifter, och hans material har till stor del ställts till yngre forskares förfogande. Vid sina kritundersökningar anlade D. rent geologiska synpunkter. Den fossila faunan intresserade honom huvudsakligen såsom ett medel för igenkännande av samtidiga horisonter. Men utredandet av bergarternas egen beskaffenhet, deras stratigrafiska förband, deras faciesväxling och deras relation till krithavets stränder och djup-zoner voro för honom det centrala. I dessa förhållanden såg D. nyckeln till kritbildningarnas problem. Och samma arbetssätt har han sedermera konsekvent tillämpat vid sina undersökningar på Spetsbergen.

D:s kritpublikationer ha, sådana de föreligga, snarast karaktären av notiser över nyfunna data. Men de innehålla dessutom nästan alltid originella synpunkter på allmännare problem. D. har alltifrån början varit en utpräglad problemforskare. Detta framträder icke blott inom hans huvudarbeten utan lika mycket i sådana mera perifera delar av hans produktion som hans urbergsgeologiska skrifter. I den första av dessa framlades den viktiga upptäckten av ett konglomerat inom den sedermera av Helge Bäckström mono-grafiskt beskrivna, till urberget hörande Västanåformationen i Skåne. Till samma grupp hör också den 1899 framlagda teorien om en till Fennoskandias randområden begränsad, allmän bergskedjeveck-ning under algonkisk tid, dvs. före avsättningen av de kambro-siluriska lagerbergarterna och den skandinaviska fjällkedjans uppkomst. Genom denna teori ville D. bl. a. giva en tolkning av sydvästra Sveriges »järngnejsformation» samt den skarpa kontrasten mellan dennas pressade bergarter och Östra Götalands leptiter, porfyrer och massformiga graniter. Teorien mottogs av de speciella urbergsforskarna med skarp och nästan enhällig kritik, men det må sägas, att »järngnejsfrågan» ännu ingalunda fått sin slutgiltiga lösning.

Betydligt välvilligare, ja som ett förlösande ord, hälsades D: s vid det nordiska naturforskaremötet i Helsingfors 1902 framlagda förklaring av sjöfattigdomen inom urbergsdistrikten närmast omkring vissa av vårt lands kambro-silurområden. Tjugu år tidigare hade mellan A. G. Nathorst och A. E. Törnebohm förts en långvarig och skarp polemik angående våra sjöbäckens uppkomstsätt. Nathorst hade förfäktat, att ett mycket stort antal av dessa vore ett verk av den sekulära vittringen under den ofantligt långa fastlandsperioden i vårt land före istiderna. Därigenom skulle berggrunden hava uppluckrats till växlande djup, och när så nedisningen kom, skrapade landisen bort vittringsjorden och frilade den ojämna bergytan med dess massor av trågformiga fördjupningar, i vilka vattnet vid isens bortsmältande blev stagnerande. D. kan sägas hava definitivt sänkt vågskålen till förmån för denna uppfattning just genom sitt påpekande av motsatsförhållandet mellan de vanliga kuperade urbergsterrängerna på större avstånd från kambro-silurområdena och de jämna urbergsytorna invid vissa av dessa. Dessa jämna ytor förklarar han som bevarade partier av samma urbergsplan, som löper in under kambro-silur-lagren; och orsaken till deras jämnhet skulle vara, att dylika lager där kvarlegat ända fram till istiden och sålunda skyddat urbergs-ytan mot de föregående tidsåldrarnas sekulära vittring. Inom övriga delar av landet har däremot denna kunnat obehindrat arbeta sig ned i urbergsgrunden. Den jämna landyta, som även här utbildats före kambro-silurhavets utbrytande, spårar D. däri, att bergshöjdernas krön inom en viss trakt städse ligga i ungefär samma plan. Dessa av D. påvisade förhållanden räknas numera som en av kardinalpunkterna i Fennoskandias preglaciala geomorfologi.

När D., tjugutreårig, tillsammans med den åtta år äldre Alfred Gabriel Nathorst gjorde sin första resa till Spetsbergen, hade ungefär ett årtionde förflutit efter den sista stora svenska expeditionen till detta 1800-talets huvudområde för vårt lands naturforskning. Genom Otto Torells och Adolf Erik Nordenskiölds många och resultatrika expeditioner mellan 1858 och 1873 hade pioniärarbetet för utvinnandet av ögruppens vetenskapliga skatter i huvudsak undangjorts. Landet var i sina konturer kartlagt och dess geologiska byggnad i det väsentliga känd. Det var konstaterat, att Spetsbergen äro ett av jordens mest givande geologiska forskningsfält, där så gott som alla leden i den stora geologiska formationsföljden finnas representerade, där de stratigrafiska och geo-tektoniska sambanden dem emellan äro synnerligen upplysande och där frånvaron av vegetation och brantenias frihet från jord-betäckning tillåter nästan hur detaljerade undersökningar som helst. Spetsbergen kunde väntas bliva ett verkligt nyckelområde för utredandet av utvecklingsgången inom gamla världens nordvästligaste delar, och på grmid av sitt läge kunde ögruppen också väntas bliva en utvecklingshistorisk förbindelselänk mellan det eurasi-atiska kontinentblocket och det nordamerikanska.

Det var dessa förhållanden, som lockade Nathorst och D. att 1882 återupptaga de geologiska arbetena på Spetsbergen, och med denna färd inleddes en ny epok i ögruppens geologiska utforskande, en epok, som kännetecknas av ett fördjupat och preciserat detaljarbete på de tidigare, mera översiktliga undersökningarnas grundval. Det var D., som längre fram skulle bliva den store organisatören och ledaren av dessa arbeten. Men denna gång var Spetsbergsfärdens huvudändamål för honom personligen ett närmare studium av glaciationen i nutid och forntid. Härigenom ville han förskaffa sig de aktualistiska utgångspunkter, som han med rätta ansåg oundgängliga för ett framgångsrikt genomförande av den arbetsuppgift, på vilken hans intresse redan börjat att koncentrera sig, utredandet av Sveriges glacialgeologi.

För D:s vidkommande bar 1882 års Spetsbergsfärd icke i nämnvärd grad påtaglig frukt i form av omedelbara publikationer. Resan var snarast ett studiebesök, och den erfarenhet, han då förvärvade om Spetsbergens natur, var grundläggande för hans framtida Spetsbergsforskning. Redan då utfördes emellertid en rad noggranna detalj karteringar, framför allt av glaciärer, och då prövades för första gången den fotogrammetriska kartläggningsmetod, tack vare vilken D. senare skulle kunna bringa till stånd sina utomordentliga terrängkartor i stor skala över betydande områden inom skilda delar av Spetsbergen. Men dessutom insamlades ett omfattande stratigrafiskt, geotektoniskt och glaciologiskt observationsmaterial, som i stor utsträckning går igen i senare arbeten av D: s hand, både rörande Spetsbergen och om de skandinaviska problemen. Särskilt må härav framhållas iakttagelserna över landisens forntida större utbredning och över nivåförändringarna efter detta glaciationsmaximum samt inmätningarna av vissa glaciär-bräms läge vid denna tidpunkt. Det sistnämnda utgör det första ledet i den ytterst värdefulla serie av observationer över isström-marnas växlingar, som D. under senare expeditioner aldrig försummade att komplettera.

Det skulle emellertid dröja till år 1896, innan D. fick tillfälle att återupptaga Spetsbergsforskningen. Detta skedde i anslutning till S. A. Andrées expedition, men D:s och hans följeslagares arbete var inriktat på en visserligen begränsad men likväl nog så omfattande uppgift, nämligen kartläggning i skalan 1:100,000 av Spetsbergens hj ärtgebit, Isfjorden på Västspetsbergens västra kust. D: s expedition 1896 var den första, som besökt Spetsbergen i det särskilda syftet att »genom en planmässig kartläggning i större skala av ett sammanhängande område skaffa till stånd det behövliga kartografiska underlaget för en mera fullständig framställning av den arktiska naturen». Med teodolit, tubliineal och matbord uppmättes en stomkarta över nästan hela det ungefär 100 kvadratmil stora området, varjämte från de inmätta punkterna togos nära 600 orienterade och horisonterade fotografier i och för de topografiska detaljernas vidare utarbetande på fotogram-metrisk väg. Dessutom företogos djuplodningar, insamlades fossil och gjordes en mängd betydelsefulla observationer över tektonik, glaciation och nivåförändringar. I motsats mot vad D. själv tidigare antagit, fann han nu, att förkastningar i väsentlig grad betinga Isfjordens form och utsträckning, så att den väldiga fjorden med sina många större sidoarmar och sina kustslätter utgör ett stort, relativt insänkt parti, begränsat mot den omgivande upplyftade fjällramen av gamla spricklinjer. Vidare upptäckte han på Oskar II :s land, väster om Isfjorden, en serie av unga bergskedjeveck -ningar, förorsakade av ett tryck från väster och sannolikt, liksom Isfjordens insjunkning, samhörande med en allmän upplyftning av Spetsbergens västra kustland i dess helhet. Detta var uppslaget till den teori, som D. 1910 framlade angående uppkomsten av det »Skandiska havet», dvs. djupbassängen norr om Färöarna ¦—Island och mellan Grönland, Spetsbergen och Skandinaviska halvön. Detta havsområde skulle, enligt D: s tolkning, vara bildat genom insänkning under tertiärtiden av ett parti av jordskorpan mellan stora brottlinjestråk. I samband därmed skulle flytande massa i jordens inre ha pressats åt sidorna, lyft och sammanskjutit angränsande kustländer samt delvis brutit sig fram till jordytan inom dessa och givit upphov till de unga och delvis ännu icke avstannade vulkaniska företeelserna på Färöarna, Island, Jan Mayen, Grönland och Spetsbergen.

Alltifrån 1896 har en väsentlig del av D:s arbetstid varit ägnad åt Spetsbergen. Redan under de Torell-Nordenskiöldska Spetsbergsexpeditionerna hade man blicken fäst på den stora geografiska betydelse, som en gradmätning på detta nordliga och i förhållande till sitt läge relativt lättillgängliga land skulle komma att få. Men dessa expeditioner medhunno endast den förberedande rekognosceringen för detta företag. Uppmätning av avståndet utmed jordrundningen mellan latituderna på en meridianbåge är en av de vägar, på vilka jordklotets storlek och form kunna noggrant bestämmas, och det säger sig självt, att ju närmare polerna dylika mätningar kunna förläggas, desto skarpare mått får man på geoidens bekanta avplattning möt dessa. När äntligen, 1899, genom samarbete mellan de svenska och ryska regeringarna, gradmätningen på Spetsbergen definitivt sattes i gång, blev D. en av ledamöterna av den svenska kommittén. Tillsammans med sin beprövade kamrat från 1896, dåvarande löjtnanten Otto von Knorring, deltog han som inbjuden gäst i den ryska expeditionens arbeten i Storfjorden 1899, och 1901 utsågs han till chef för det svenska partiet. D:s förtrogenhet med landet, isen och naturen bidrog kraftigt till att gradmätningsarbetet kunde på sätt som skedde genomföras, och själv utnyttjade han till det yttersta de nya tillfällen, som erbjödo sig, att vidga kunskapen om Spetsbergens geologi. Sommaren 1908 företog D. sin sista stora Spetsbergsexpedition, liksom vid den av 1896 med Isfjorden som huvudsakligt arbetsområde. Fördelad på tre avdelningar — två landpartier, det ena under D., det andra under Karl Wiman, samt ett sjöparti under S. Nor-selius och Nils von Hofsten — kompletterade expeditionen de tidigare geologiska undersökningarna och kartmätningarna, utförde en fullständig uppfödning av f jordsystemet samt gjorde systematiska undersökningar över dess havsfauna. Med rätta kunde D. avsluta sin rapport om denna expeditions arbete sålunda: »Efter avslutandet av sommarens arbeten finnes helt visst överhuvudtaget ingen fjord av motsvarande storlek, som kan tävla med Isfjorden i avseende på det omfattande och mångsidiga material, som har insamlats för belysandet av det så länge omstridda fjordproblemet.» Men ännu en Spetsbergsresa har D. företagit. Det var 1910, då han fick glädjen att för 70 deltagare i den internationella geologkongressen i Stockholm demonstrera Isfjorden och dess av honom i detalj utredda bergsbyggnad och glacialgeologi. Därefter har knappast något år förflutit, utan att någon större eller mindre skrift om Spetsbergen utgivits av D.; och han står alltjämt som en av de mest auktoritativa och mest rådfrågade kännarna av detta land, vare sig det gäller dess geologi och topografi, dess stenkolsförekomster eller dess övriga naturförhållanden.

D: s eget arbete på Spetsbergen och de undersökningar därstädes, till vilka han personligen eller genom sina skrifter animerat andra forskare, utgöra ett lysande fullföljande av Torells och Nordenskiölds gärning. Såsom redan framhållits och som D. själv städse understrukit, har hans Spetsbergsforskning haft det direkta syftet att kasta ljus över vår istid och de många därmed förbundna problemen, av vilka åtskilliga knappast skulle kunnat lösas utan ingående kunskap om landisens natur och arbetssätt inom ett i nutiden nedisat område. Tack vare sin städse öppna blick för detaljernas betydelse som nyckelföreteelser, har D. också vetat att genom sina studier över Spetsbergens landis i dess olika former förskaffa sig en enastående fond av vetande på detta område, vilken i rikaste mått levandegjort vår istidsforskning.

Vid 1880-talets ingång hade visserligen både inom och utom vårt land de stämmor tystnat, som tidigare bestritt istidsteoriens riktighet. Att våra berghällars avslipning och räffling var en landis verk, att flyttblocken transporterats genom framglidande isström-mar och att »krosstensgruset» var istidsmorän, därom hade meningarna så småningom förenat sig. Man hade också på sina håll urskilt över varandra lagrade moränbäddar med olika blockinnehåll och därav slutit, att isströmmarna under olika skeden av nedisningen haft olika riktning. Fynd av ishavsdjur i den varviga. leran hade bevisat, att denna var avsatt i ett arktiskt hav; och den omständigheten, att leran i olika trakter slutade på olika höjd över havet, antydde en olikformig utbredning av den forntida havsbetäckningen. Men den »marina gränsen» var ännu ett okänt begrepp; och att den varviga leran var direkt bildad av slam från isälvar och att dess varv betecknade de årliga avsättningarna av detta slam, därom hade man under denna vår kvartärgeologis begynnande manbarhetsålder icke kommit till insikt. Och icke heller hade man lyckats tolka våra rullstensåsars natur. Man hade så småningom funnit, att deras grusmassor måste hava avlagrats ur rinnande vatten och i samband med isbetäckningens avsmältande. Men huru detta tillgått, därom hade nästan varje deltagare i den under 1870- och 1880-talen mycket livliga diskussionen sin speciella åsikt. Och isavsmältningen själv tänkte man sig vanligen så, att isen på grund av utebliven nyisbildning stannat i sin rörelse och blivit en »dödis», som sedan undan för undan avtunnats genom vertikal avsmältning. Att ismassan även under sitt bortsmältande skulle ha fortsatt att röra sig utåt och att den isbetäckta arealen därunder skulle steg för steg ha minskats genom isfrontens recession, sådant ansågs av de flesta som en axiomatisk omöjlighet.

Att redogöra för D: s insatser i vår kvartärgeologis utveckling från det nu skisserade stadiet fram till den ganska ingående kunskap om företeelsernas natur och förlopp, som vi i denna dag äga, skulle bliva att skriva denna vetenskapsgrens historia under de senaste femtio åren. Naturligtvis har D. icke varit den ende, som med framgång arbetat på detta område. Namn sådana som A. G. Högbom, Henrik Munthe, Gunnar Andersson, Rutger Ser-nander m. fl. stå vid sidan av hans. Och givetvis ha somliga av de meningar, han förfäktat, varit arbetshypoteser, som han själv, när nya data tillkommit, funnit sig böra frångå eller modifiera. Men icke dess mindre ges det få frågekomplex inom svensk kvartärgeologi, där icke D. genom sin uppslagsrikedom och sin sällsynta skicklighet att logiskt kombinera iakttagelserna antingen visat vägen mot eller ock funnit lösningarna. Och åtskilliga av de för närvarande aktuella problemen har han själv skapat. Några exempel må klargöra arten och betydelsen av D:s gärning som svensk kvartärgeolog.

I den segslitna frågan om rullstensåsarnas bildningssätt framlade D. 1897 en förklaring, som så väl täckte de faktiska förhållandena, att sedan dess någon principdiskussion i saken knappast förekommit. Han kunde på grundvalen av noggranna iakttagelser, framför allt i Stockholmstrakten och vid Dals-Ed, bindande bevisa, att såväl de strängformade åsarna som de med dem besläktade, utbredda grusplatåerna äro avlastade vid mynningarna av smältvattensälvar, som av trycket från vattnet i isens sprickor drivits fram genom tunnlar under isen. I det senare fallet hava grusmassorna under längre tid hopat sig framför en stagnerande iskant, i det förstnämnda hava de successivt lagt sig den ena bakom den andra, allteftersom isens kant skred bakåt. Redan 1889 hade D. från Sundbybergstrakten beskrivit de nu under benämningen årsmoräner från många håll kända ändmoränvallarna samt framhållit, att var och en av de linjer, som dessa markerade, med största sannolikhet motsvarade uppehållet i avsmältningen och iskantens stillestånd under en viss vinter; och nu antog han, på grund av relationen mellan årsmoränerna och de »åscentra», som varje av- lastningsportion av gruset i Stockholmsåseri bildade, att även de sistnämnda voro årsavsättningar. Det avgörande beviset för den på sin tid mycket djärva teorien om årsmoräner sade D. redan 1889 vara att söka i den varviga ishavsleran; och där fann han det också, men först inemot tjugu år senare, då han på allvar började sin stora, på denna fotade utredning över den senkvartära epokens kronologi.

Hösten 1904 konstaterade D. genom jämförelse mellan två på ungefär en kilometers avstånd från varandra belägna serier av lervarv, tillhörande ishavslerans understa del, dels att mäktighets-variationen hos varven var identisk på båda platserna, dels att de understa varven på den sydligare av dessa saknades på den nordligare. Detta måste betyda för det första, att lervarvens mäktighet är ett uttryck för smältningens intensitet under motsvarande år, och för det andra, att varje varv slutar vid den linje, där isranden stod då varvet avsattes. Härmed var den definitiva principen given för en tidsanalys med året som måttenhet av isfrontens recession under landisens avsmältningsskede och för upprättandet av den svenska tidsskalan för den senkvartära epoken. När D. fått detta mål klart i siktet, vilade han icke på hanen. Redan till sommaren 1905 organiserade han det första stora »lerfälttåget». Tjugu studenter, hälften från Stockholms högskola, hälften från Uppsala universitet, fingo var sin mil att avverka längs en sträcka från Nynäshamn till Tierp i Uppland. På mindre ' än en vecka var ett material av lervarvsmätningar insamlat, som möjliggjorde den kronologiska rekonstruktionen av avsmält-ningens gång inom denna del av Sverige. Arbetet fullföljdes över olika delar av landet, och vid geologkongressen i Stockholm 1910 kunde D. framlägga sin »Geochronology of the last 12000 years». Anknytningen till den historiska tideräkningen var då provisorisk, men den fixerades kort därefter genom undersökningar i Ångermanälvens postglaciala men, även de, årsvarviga sediment-bäddar, med stor noggrannhet utförda av D:s lärjunge Ragnar Liden. Ungefär samtidigt började Matti Sauramo att i Finland systematiskt tillämpa D:s geokronologiska metod, och småningom kunde de svenska lervarvsmätningarna, som 1910 stannade i norra Skåne, utsträckas till Skånes sydkust. Nyligen kunde D. för den tid, som förflutit sedan iskanten passerade sydligaste Sverige, framlägga den approximativa siffran 16,500 år. Den plats, där Stockholm nu ligger, blev isfri omkring 9,800 år före vår tid, och den sammanhängande landisens sönderfallande i lokala delisar i Norrland började för 8,700 år sedan. Som en av grundstenarna i den storartade lärobyggnad, varav den svenska tidsskalan är en del, har D. med outtröttlig flit detaljstuderat avsmältningsförloppet inom Stockholmstrakten och därvid lyckats med den mest minutiösa skärpa följa de buktande israndslägena under en följd av av-smältningsår och fastställa sambandet mellan lervarvsgränser, års-moräner och åscentra.

Till en början var geokronologiens metod att genom lervarvs-mätningar steg för steg följa israndens tillbakaryckning och att på detta sätt summera ihop de totala tidslängderna. Men så småningom visade det sig, att tillräckligt långa, varandra motsvarande varvserier kunde identifieras även på betydliga distanser. De första exemplen på dylika »fjärrkpnnektioner» från olika delar av den Skandinaviska halvön och Finland framlade D. 1917. 1920 företog han, tillsammans med sin hustru och arbetskamrat, Ebba Hult De Geer, samt sina lärjungar Emst Antevs och Ragnar Liden en expedition till Nordamerikas nedisningsområde i syfte att utröna, huruvida möjligen där rått samma rytm i isavsmält-ningen som i Nordeuropa. Expeditionens resultat blev, att så var förhållandet, och D. slöt därav, att smältningsintensitetens växlingar från tid till tid måste ha en för hela vår planet gemensam orsak, nämligen variationer i den till jordytan framträngande solstrålningen. Om denna slutsats bekräftade sig, borde den svenska tidsskalan kunna tillämpas inom samtliga nedisningsområden på jorden och ett medel vara funnet att generellt utreda de kvartära nedisningarnas inbördes tidsställning. Med denna frågeställning organiserade D. nu en serie forskningsfärder, under vilka hans lärjungar och medhjälpare geokronologiskt undersökt istidsbildningar i skilda delar av världen, Ernst Antevs i Nordamerika, Erik Norin i Himalaya, Erik Nilsson på Ekvatorialafrikas vulkanberg och Carl Caldenius i Patagonien. Själv har han i samma syfte berest Alperna, och Ebba Hult De Geer har bearbetat varvserier från Island. D. är själv orubbligt övertygad om fjärr-konnektionens tillämplighet i denna utsträckning och anser, att i flera fall definitiv anknytning vunnits mellan de nyssnämnda områdena och Sverige. Men häremot har från åtskilliga håll rests motstånd, till stor del emedan varken det material, på vilket den svenska tidsskalan är grundad, eller primärmaterialet från de främmande områdena hunnit fullständigt framläggas. Emellertid innehåller det redan offentliggjorda materialet en mängd sakförhållanden, till vilka det synes mycket svårt att finna någon annan förklaring än den av D. hävdade; och man måste tvivels-utan räkna med denna som en stor sannolikhet. Redan i sin första form innebar D: s geokronologiska metod ett av de största framsteg, som på senare tid gjorts inom den geologiska vetenskapen, och blir fjärrkonnektionernas riktighet på ett fullt övertygande sätt bevisad, kunna de perspektiv de öppna knappast för närvarande överskådas, vare sig beträffande utforskandet av det kvartära skedet i jordklotets historia eller i avseende på de tidigare perioder, från vilka tydligt årsvarviga avlagringar finnas.

År 1896 utkom D:s klassiska verk »Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden». Det innehöll en brett lagd och briljant skriven sammanfattning av de resultat, som kvartärgeologien då nått inom den skandinaviska norden. Framstegen sedan 1880. voro ofantliga. Ur de tidigare, tämligen dimmiga föreställningarna hade på femton år vuxit fram en lärobyggnad, fast i strukturen och klar i frågeställningarna. Och detta hade till väsentlig del skett genom D: s eget arbete. Hans definiering och uppmätning av den marina gränsen inom skilda delar av landet, hans införande av isobaser såsom ett grafiskt uttryck för landhöjningens regionala storleksväxlingar, hans påvisande av en post-glacial havstransgression inom höjningsområdets randzon, och hans sammanställning av de geografiska förändringarna med den förhistoriska kulturutvecklingen äro några av detta arbetes huvudpunkter. Och därtill fogar sig hans klara och på ett rikt iakttagelsematerial grundade skildringar av de processer, genom vilka de olika bildningarna uppstått. Boken är naturligtvis nu, efter tre och ett halvt årtionde, till stor del föråldrad. Men även detta beror väsentligen på D: s egen verksamhet under denna tid. Ännu i dag är den likväl, trots att många av dess slutsatser tillhöra ett passerat, skede i kvartärgeologiens historia, en utomordentligt lärorik och impulsgivande läsning.

Vid studiet av våra nivåförändringar har det alltid varit eru svårighet att erhålla och identifiera samtidiga strandytor från olika stadier av höjningen. En väg ur denna svårighet anvisade D.. 1922, då han framförde tanken att begagna de tillfälliga strandmärken, som forntida hårda stormar vid olika tidpunkter inskurit å det stigande landet. Hans utgångspunkt var förekomsten av strandlinjer, som aldrig återfunnos mer än på de åt vissa väderstreck vettande sidorna av forntida öar och landpartier, och medlet att identifiera dessa strandmärken från lokal till lokal var dels. deras inbördes höjdrelation, dels deras nyssnämnda expositionsriktning. Som alltid började D. genast att med stor energi fullfölja detta nya uppslag, biträdd av en stab av yngre medhjälpare,, som sändes ut över landet. Detta arbete pågår alltjämt, och, när det. blir genomfört, kommer ritan tvivel också det att skänka ökad stadga och skärpa åt vårt vetande om vårt lands utveckling efter istiden.

D. har i sin vetenskap alltifrån ungdomen tänkt sina egna tankar och gått sina egna vägar. Så har han också gjort i livet som människa, politiker och kulturperson överhuvudtaget. I riksdagen tillhörde han Liberala samlingspartiet men lät icke binda sig av några partiband. Hans tänkesätt är utpräglat rationalistiskt. Materiella värden existera knappast för honom, annat än i den mån de kunna befrämja hans ideella strävanden. Genom sitt goda hjärta, genom sin aldrig tröttnande vilja att hjälpa, genom sin stränga objektivitet, sitt flärdfria, kamratliga väsen och sin speciella humor •har han vunnit sina lärjungars varma tillgivenhet. Ett vittnesbörd om denna tillgivenhet utgör storkorset av Den Ständigt Leende och Hoppande Grodan, honom ensam förlänat av Stockholms högskolas studentförenings naturvetenskapliga avdelning, vars hedersordförande han ännu som emeritus är. Om hans vetenskapliga berömmelse vittna de många ledamotskapen i akademier och lärda samfund. Det senaste, av Royal Society of London, är en utmärkelse, som sedan 1669, då Urban Hjärne och Georg Stiernhielm invaldes, endast kommit femton svenskar till del.