Johan Pontusson De la Gardie

2. Johan Pontusson De la Gardie, den föregåendes son, friherre till Ekholmen, herre till Kjuloholm och Rasik m. fl. egendomar (se nedan), f. 3 maj 1582 i Reval, d 10 mars 1640 på Steninge i Husby-Ärlinghundra. Reste efter tidigare studier i utlandet; ståthållare på Åbo slott och över dess län 15 sept. 1611; erhöll i uppdrag att förhandla med ständerna i vissa delar av Finland 10 jan. 1612 samt att förskaffa underskrifter å Örebro riksdags beslut 20 juni 1614; förordnades att rannsaka efter och avdöma klagomål över förseelser av ståthållare, lagläsare och länsmän i Finland 7 juni 1614 (Lagus), och över förlänings-tagares övergrepp 26 maj 1615; bevistade ständermötet i Helsingfors jan.—febr. 1616; tillika ståthållare över Tavastehus län 16 maj 1616 (instruktion 15 maj);ledamot av kommissionen över adelns i hertigdömena rusttjänst 23 okt. 1617; arrenderade Sata-kunda 1619—20 (kontrakt 17 dec. 1619); beordrad att jämte Lars Sparre biträda drottningen vid hennes resa till Reval 3 juli 1625; ståthållare över Revals slott och län 18 dec. 1625 (med fullmakt 6 mars 1626); ledamot av kommissionen, över kommissarien Georgius Justus'och andra tyskars besvär mot guvernören i Ingermanland Anders Eriksson [Häste-hufvud] 1626 (prot. insänt från Narva 8 mars); återkallad från Reval 28 febr. 1628 och synes ha lämnat sitt guvernement på hösten samma år; bevistade åtminstone från och med 1629 riks-, dagar och möten och var därunder ledamot av åtskilliga utskott, bl. a. sekreta utskottet 1631, lantmarskalk under senare delen av utskottsmötet 1630 samt deputerad för uppsättande av kreditiv och instruktion för adelns tillämnade lyckönskningsdeputation till Gustav Adolf 22 nov. 1632; kallad till konungen 22 jan. 1630; ståthållare i Stockholm och över Uppland senast från juni 1630; riddarhusdirektör 8 juni 1631—1638; riksråd 4 febr. 1633 (avlade ed på rikssalen 14 mars) men bibehöll tillika ståthållarbefattningen; avsänd jämte Gabriel Bengtsson Oxenstierna att taga trohetsed av invånarna i livgedinget och tillika inventera och rannsaka därstädes 10 mars 1634; placerades i hovrätten vid ämbetsfördelningen 3 sept. 1634 (tidigare beslut 26 mars 1633) och avgick därpå från ståthållarbefattningen i okt. 1634 (jmfr rådets prot. 2 och 8 okt.); förrättade utskrivningar i Uppland enligt fullmakter 28 nov. 1636 och 26 febr. 1638; deputerad att överlägga om uppbördsväsendet i Finland 7 juni 1637. 

Gift. 1) troligen 1609 med friherrinnan Katarina Oxenstierna, begraven 6 mars 1625 i Björkviks kyrka i Södermanland, dotter till riksrådet friherre Krister Gabrielsson Oxenstierna af Eka och Lindö och friherrinnan Beata Karlsdotter Gera; 2) 13 dec. 1635 i Stockholm med Görvel Posse, f. 1600, f 14 febr. 1671 på Stockholms slott, dotter till hovjunkaren Arvid Lagesson Posse och Brita Gustavsdotter (Bååt) samt änka efter ståthållaren och rikskammarrådet Karl Eriksson Sparre och sedermera omgift med rikspostmästaren friherre Vilhelm Berntsson Taube.

Redan vid ett års ålder förlorade D. sin moder. Jämte sin tvååriga syster Brita och den nyfödde brodern Jakob fick han då till vårdarinna en halvsyster, Pontus De la Gardies oäkta dotter Elisabet. När även fadern bortrycktes, blev det Johan III, som måste sörja för sina dotterbarn. Till deras förmyndare förordnades en frände, kaptenen Johan De la Blanque, vilken 1582 fått Rasiks gård i Estland i ärftlig förläning och sålunda blivit fäst vid riket, oaktat han behöll sin katolska tro. Därjämte befalldes barnens mormor, fru Karin Hansdotter, att åtaga sig deras vård. Efter sin förbindelse med Johan hade Karin Hansdotter av denne erhållit Växiö (Vääksy) gård i Finland (1561) och bortgifts med hans kam-marjunkare Klas Andersson Westgöte. Redan 1563 blev emellertid Klas Andersson avrättad i samband med Erik XIV:s seger över Johan. Karin Hansdotter, hans hustru, utplundrades under fejden så fullständigt, »att hon icke åtte en klut, som hon kunde svepa sitt barn (en nyfödd dotter) uti, utan hon måtte skära sitt förkläde sönder och svepa henne däruti...», såsom familjetraditionen sedan visste att förmäla. En del av sina ägodelar och sin gård fick hon likväl tillbaka, och 1572 blev hon gift med en ganska framstående finsk frälseman, Lars Henriksson Hordeel, vilken 1580 blev fogde på Åbo slott.

Karin Hansdotter hade alltså sitt hem på Åbo slott vid makarna De la Gardies död. Där tog hon till sig de De la Gardieska barnen och deras vårdarinna Elisabet Pontusdotter, vilken stannade hos dem, tills hon 1588 gifte sig. Johan III hade 1587 utrustat sina tre barn med Karin Hansdotter, Pontus gemål Sofia Gyllenhielm och hennes syskon Julius och Lukretia, med betydande ärftliga förläningar i Finland, innefattande bl. a. Kjuloholm i sydvästra Satakunda. Sedan alla tre syskonen Gyllenhielm avlidit, voro Johan och hans syskon deras enda arvingar. Bevarade räkenskapsutdrag visa, att ganska betydande poster penningar och persedlar från godsen levererats till deras underhåll. Omkring 1590 ansågos Johan och Jakob gamla nog att sändas till hovet, där de.fingo sin fortsatta uppfostran.

Johan III: s död var ett hårt slag för de båda bröderna. Att de kunde påräkna även Sigismunds bevågenhet framgår visserligen av att han 27 febr. 1594 gav dem konfirmation på Ekholmens friherre-skap (DelaGard. arch., 4, s. 79) och därpå bekräftade jämväl deras besittningsrätt såväl till det Gyllenhielmska arvet som till Sundby och andra gods i Sverige (18 och 19 juni s. å.). Men hertig Karl visade sig till en början mindre välvillig än Sigismund. Då han kom till makten, indrog han (8 sept. 1596) Ékholmen såsom ett vid arvsuppgörelserna undanhållet arvegods. Snart nog synes han dock ha kommit på andra tankar, då egendomen inom kort återställdes (20 aug. 1597). Under denna tid kom Jakob till Reval (se D. 3), medan Johans öden äro okända. Hans gravskrift omför-mäler emellertid, att han bedrivit bokliga studier (»artes discit») och därefter förvärvat en vidgad erfarenhet genom utländska resor. Under 1600-talets första årtionde vistades han, enligt vad de redan åberopade räkenskaps utdrag en utvisa, både i Reval och Sverige och besökte även sina finska gods; 1606 gav han ett gästabud i Åbo med vin, mjöd, spelmän och ganska mycket mat. Eljes finnas endast strödda notiser att anteckna. År 1600 inköpte D. och hans broder Rasiks gård av Johan De la Blanque, vilken till sist valde Sigismunds parti och lämnade landet, men. Karl IX förlänade det oaktat godset till Adam Schrapfer, tydligen emedan han ansåg det förbrutet. Följden blev en bitter tvist. Först 1612, sedan Gustav Adolf kommit på tronen och Jakob De la Gardie börjat göra sina stora insatser, bilades konflikten på så sätt, att konungen gav Schrapfer vederlag på annat ställe (29 aug.; 18 okt.). Huru D. och hans syster fingo bispringa sin broder i Polen och reda ut hans affärer i Holland, berättas i dennes biografi. I gengäld behöllo de avkastningen av hans gods under hans frånvaro och mottogo även sobelskinn från Ryssland. De härigenom uppkomna invecklade affärerna blevo aldrig utredda men avvecklades till sist genom kvittning, då Jakob De la Gardie efter D:s död övertog friherre-skapet (överenskommelse 13 aug. 1641). Efter Jakobs hemkomst från Holland skedde arvskifte, varvid på D:s lott kommo tjugunio hemman och lägenheter i Uppland (friherreskapet oberäknat) samt i Finland Kjuloholm med tio underlydande hemman och torp jämte ett nittiotal ströhemman (längder 1609 i Lunds universitetsbibliotek).

Måhända har D:s jordbesittningar i Finland bidragit till, att Karl IX 1611 sände honom till Åbo som ståthållare. Om hans förvaltning av länet kunna talrika notiser sammanletas i riks- arkivet och de finska urkundspublikationerna. Till en början, då D. var ovan vid sina uppgifter, beredde honom brist på lämpliga medhjälpare åtskilliga bekymmer; särskilt ängslade det honom, att hans beprövade kamrerare, Johan Ottesson, 1613 förflyttades till Sverige. En viss särprägel åt hans verksamhet ge under de första åren de svårigheter och bekymmer, som under ryska kriget följde av de stora inkvarteringarna och andra därmed förknippade olägenheter. Till de finska styresmännens vardagslag hörde däremot, här långt borta från riksstyrelsens centrum, den oavlåtliga kampen mot laglösa och egennyttiga fogdar, lagläsare, präster och frälsemän. Måhända har uppgiften särskilt gripit D. Åtminstone tycker man sig höra ett personligt tonfall i hans försäkran, att han hellre ville avstå från sin tjänst än sakna makt att förhjälpa en var till sin rätt, »så att de här så väl som där i Sverige skole njuta, evad som Sveriges lag medgiver» (till Axel Oxenstierna 14 okt. 1612). Efter påminnelser om en »sträng fullmakt», som skulle ge honom gehör, fick han till slut i uppdrag att företaga en räfst med de lokala tjänstemännen och förläningstagarna (1614 och 1615). Att hans nit förskaffat honom Gustav Adolfs förtroende torde kunna slutas därutav, att han 1616 fick övertaga förvaltningen även av Tavastehus län. Efter freden med Ryssland togo förvecklingarna med Polen och de anspråk, dessa ställde på den östra rikshalvan, i allt högre grad D: s uppmärksamhet i anspråk. Närmare händelserna kom hån, sedan han på våren 1626 flyttat över till Reval som ståthållare. Krigsrustningar och anskaffande av medel till kriget togo här om möjligt ännu mera än i Finland hans krafter i anspråk. Själv måste han i trängande fall träda emellan, även om hans försträckningar till kronan alldeles icke fingo samma omfattning som brodern Jakobs. Framför allt fylldes tiden av segslitna förhandlingar med lantdagen och staden Reval om kontributioner till kriget. De svenska kraven hade redan före D:s ankomst till Reval vid Gustav Adolfs besök där i början av år 1626 utlöst en konflikt mellan konungen och ständerna, som D. väl försökte men knappast i högre grad lyckades mildra. Under den tid, han residerade i Reval, skärpte också Johannes Rudbeckius hårdhänta kyrkorevision misstämningen.

Sedan D. 1628 hemkallats från Reval, synes han ett par år ha fått leva i lugn på sina gods. Han börjar nu regelbundet deltaga, i adelns förhandlingar. Vid utskottsmötet 1630 fick han på grund av ordinarie lantmarskalken Per Brahes sjukdom övertaga lantmarskalksstaven och blev sålunda den, som i spetsen för adeln mottog Gustav Adolfs avskedsord före avresan till Tyskland. Ungefär vid samma tid kallades han också till ståthållare på Stockholms slott och över Uppland. I denna egenskap har han efterlämnat-åtskilliga spår i källorna rörande huvudstadens och länets förvaltning. Särskilt kan det framhållas, att Gustav Adolf vid avresan till Tyskland till honom överlät omsorgen om flera av sina med Stort intresse omfattade byggnadsföretag, bl. a. det nya stallet på Norrmalm och vissa anläggningar vid Svartsjö slott; likaså skulle han verka för en tilltänkt vattenledning (»vattenkonst») i Stockholm, som staden borde låta anlägga (memorial och K. brev 2 juni 1630 samt åtskilliga brev till och från D.). D. blev den siste, som förenade styrelsen av huvudstaden och det kringliggande länet i en hand. Då han 1634 överflyttades till hovrätten, delades ståthållar-befattningen i enlighet med regeringsformens föreskrift i tvenne; i Stockholm lämnade han plats för Klas Fleming. Året före sin avgång från ståthållarbefattningen hade D. inkallats i rådet. Enligt gängse praxis urskuldade han sig såsom »till ett sådant svårt kall otjänlig» men lugnades av brodern, som vid denna tid i regel förde ordet i rådet. Ansvaret fölle på Gustav Adolf, som före sin död "funnit D. värdig; »sedan bruke var och en sitt förstånd och bedje Gud om välsignelse, så bliver väl gott». I rådet slöt sig D. liksom brodern nära till Oxenstiernorna, så vid riksdrotsvalet 1634 och Karl Karlsson Gyllenhielms oppositionsförsök 1639. Någon större roll har han säkert icke spelat vare sig i rådet eller i hovrätten; han yttrade sig sällan men anlitades stundom i representativa och mindre administrativa uppdrag; tidigt klagades det över hans sjuklighet (4 nov. 1635), och. ganska ofta måste han tillkallas från sina gods.

Ehuru D. som jorddrott icke på något sätt kan upptaga tävlan med brodern, var även han en betydande godsägare. Hans huvud-possession i Sverige, friherreskapet Ekholmen, är redan nämnd; sina besittningar där arrenderade han i någon mån genom köp och byten, särskilt med Åke Tott 1636 (bekr. 9 sept. 1641). Hans första hustru medförde i boet bl. a. Kåreholm i Östergötland (Rönö kapellförsamling) och Öllösa i Södermanland (senare inlagt under Skeppsta), där D. på 1630-talet uppbyggde en masugn, vilken dock sedermera måste lämnas öde på grund av malmbrist. D: s andra gemål ägde bl. a. Stäringe i Södermanland (Årdala socken). Vida mer betydande än de svenska godsen utanför Uppland voro D:s kring Kjuloholm i Satakunda koncentrerade besittningar i Finland, vilka han oavlåtligt utvidgade, bl. a. genom en donation på Norrköpings besluts villkor 6 maj 1614 och ett frälseköp av 22 gårdar (20 mantal) 29 maj 1630; han säges också ha gjort sig mer förtjänt om Kjuloholm än någon av sina företrädare efter godsets egentlige skapare, biskop Magnus Tawast. Under åren 1611—21 hade D. Loimijoki socken i Satakunda i förläning och 1619—20 arrenderade han hela Satakunda. Bland hans övriga besittningar i Finland kan nämnas Kapellstrand i Pargas socken, till vilket han skrev sig, sedan han byggt det till säteri. Även i Östersjöprovinserna hade D. besittningar av en viss omfattning. Till Rasik, som stannade på hans lott, slöto sig förläningar och inköpta gods. Med de baltiska godsens avkastning bedrev han omfattande spannmålsaffärer; under kronomonopolets tid sålde han t. ex. ett år (1630) för omkr. 14,000 dir.