Mendel Elias Delbanco

Delbanco, Mendel Elias, f. 8 (ell. enl. egen uppgift 10) okt. 1780 i Hamburg, d. 4 juli 1862 i Göteborg. Föräldrar: bankiren Elias Simon Del Banco och Jette Goldschmidt.

G. i nov. 1811 m. Elise (Ella) Leman, f. 27 juni 1781 i Hamburg, d. 13 jan. 1849 i Göteborg, dotter av bankiren Michel Leman från Hamburg och Zippora Cohen.

Vid aderton års ålder började D. i kömpanskap med en kusin Goldschmidt driva manufakturaffär i Holstein till omkr. 1809. Detta år flyttade han till Göteborg, där han 22 aug. 1810 blev införd i stadens borgarelängd som »skyddsjude». År 1808 och de närmast följande åren, kontinentalsystemets dagar, då Göteborg var säte för den engelska handeln på kontinenten, utövade denna stad en sär skild dragningskraft på de vid exporthandel och agentur vana judiska köpmännen. Tillsammans med sin blivande svåger, Wolf Michel Leman, som även kommit till Göteborg 1809, grundade D. grosshandelsfirman W. M. Leman & Co., som väl i väsentlig mån var en kommissionär för det »berömda handelshuset Michel Leman» i Hamburg (filialer även i London och Amsterdam). Dess innehavare, den nämnde Michel Leman, vistades själv en stor del av åren 1812—13, då Napoleons arméer härskade i Hamburg, i Göteborg. I slutet av 1813 förde Leman från Berlin en finansiell korrespondens med statssekreteraren G. F. Wirsén, som då befann sig i Tyskland för att organisera arméns ekonomi. D. samarbetade därjämte alltifrån början med V. I. Vallentin (även måg till M. Leman), som 1808 kommit till Göteborg för att driva kolonial- och manufakturaffärer. Kompanjonerna gjorde glänsande affärer. Sålunda nämnas bland de aderton finansmatadorer, som 1814 uppfördes till en bevillning överstigande 1,000 rdr, de tre blivande svågrarna W. M. Leman, D. och Vallentin. Men som bekant drabbades Göteborg just 1814 efter Napoleons fall av en kris, givetvis särskilt svår för exporthandeln. Även firman W. M. Leman & Co., vars förlagsman i Hamburg måst likvidera redan tidigare, nödgades avveckla. »Götheborgs Tidningar» för 8 dec. 1815 innehåller ett tillkännagivande, undertecknat av båda kompanjonerna, att firman W. M. Leman & Co. upphört ultimo oktober, och att »jag Delbanco ansvarar för bolagets skulder och uppbär dess fordringar». Redan förut hade firman måst avyttra sina tillgångar; i »Götheborgs Tidningar» för 15 sept. 1815 kungöres, att genom auktion på börsen komme »att för firmans räkning försäljas firmans, f. d. herr John Halls ägande grundmurade stenhus». Medan Leman (d. 1838) flyttade till Stockholm, stannade D. i Göteborg. Han begav sig 1817 till London och skötte där Hambros bankaffär, for 1818 tillbaka till Göteborg men bosatte sig ånyo med familj i London i slutet av s. å. År 1821 återvände han till Göteborg. Han etablerade sig som grosshandlare och fortsatte till 1830, men 1823 övergick han därjämte till industrien. Med god affärsblick insåg han det på vattenfall rika Mölndals lämplighet för fabriksdrift och köpte en del av ett där befintligt oljeslageri. Mölndal var då den enda plats i Sverige, där denna rörelse drevs i någon större skala. I Mölndal funnos, enligt uppgifterna till Kommerskollegium, tre oljeslagerier, av vilka det ena, som tillhörde målareänkan Liljedahl i Göteborg (det var väl en del av detta oljeslageri, som D. inköpte), »nyttjades föga eller intet», medan de två övriga tillhörde firman Peter Dahl & Co. och 1832 övergingo till C. F. Hennig. Oljeslagerierna tillverkade linolja och framför allt oljekakor. Dessa senare utgjorde ett »förträffligt födoämne för kreatur» och utskeppades till England. Råvaran utgöres av fröna från den sedan gammalt kända kulturväxten Linum usitatissimum.

D: s oljeslagerier, som existera ännu denna dag, hava nästan alltid varit de dominerande i landet och tillhört och letts av grundläggarens ättlingar ända till 1929, då D:s sondotterson, ingenjör Hakon Leffler, frånträdde befattningen som verkställande direktör; Gustaf Delbanco, grundläggarens sonson, avled redan 1896. Redan 1826, då verksamheten började på allvar, tillverkade D. (årsberättelsen 1827 till Kommerskollegium) med fem arbetare för 21,000 rdr, medan P. Dahl & Co. i sina två fabriker med sex arbetare producerade för 20,000 rdr och några smärre fabriker i det övriga Sverige tillverkade för ej fullt 10,000 rdr; 1832 hade D. två fabriker, med tillsammans fjorton arbetare, medan Hennig sysselsatte endast åtta arbetare. 1847 hade D. tjugu arbetare och ett tillverkningsvärde av 114,000 rdr, medan Hennig tillverkade för 23,000 rdr och hela det övriga landet för 270,000 rdr. 1848 synes Hennig hava nedlagt sina oljeslagerier, och fr. o. m. 1851 var D. ensam herre på täppan i Mölndal. 1857 hade D. tjugusju arbetare och ett tillverkningsvärde av 224,000 rdr, av hela rikets 815,000 rdr; 1861 hade D. trettioåtta arbetare och ett tillverkningsvärde av 438,000 av hela rikets 1,280,414 rdr. Efter D:s död var tillverkningsvärdet 1870 755,000 rdr, nästan hälften av hela landets. 1910 var tillverkningsvärdet 1,878,000 kr. Slutligen ombildades 1916 Delbancos oljeslagerier — tillsammans med Sommelius & Co: s oljeslageri i Stockholms län och en tredje fabrik, som omedelbart blev nedlagd — till Svenska oljeslageri-a.-b., som fortfarande har sitt säte i Göteborg.

Vid sidan av oljeslageriet inrättade D. 1835 en »vaxduksfabrik och lackerinrättning», som nédlades 1850.; Vid D:s fabriker sörjdes, visserligen i begränsad omfattning, för arbetarebostäder, och hans arbetare hade egen sjuk- och begravningskassa. Har må vidare nämnas, att D. tillhörde de ursprungliga aktietecknarna i Göteborgs privatbank (numera a.-b. Göteborgs bank). D. testamenterade 10,000 kr. till arbetarebostäder vid sina fabriker, 20,000 kr. till »Delbancos teknologiska stipendium» och 5,000 kr. till Delbancos understödsfond.