Johann Conrad Dippel

Dippel, Johann Conrad, f. 11 aug. 1673 i Niederbeerbach vid Darmstadt, d. 24 april 1734 i Berleburg. Föräldrar: kyrkoherden (Pfarrer) i Niederbeerbach, sedermera i Niederramstadt Johann Philipp Dippel och Anna Eleonora Munchmeyer. Elev vid Darmstadts Psedagogium; student i Giessen 9 maj 1691; beneficiarius i Giessener Stipendiatanstalt; magister 7 dec. 1693; informator i en ämbetsmannafamilj i Odenwald; studerade i Strassburg 1694—96; informator för lantgreven Ernst Ludwigs son Karl Wilhelm våren 1697—98; vistades i föräldrahemmet till faderns död (15 april 1704); danskt titulärt kansliråd 1707; med. doktor i Leyden 1711. D. vistades i Berlin 1704—07, i Holland 1707—14, i Altona 1714—19, som fånge på Hammershus (Bornholm) 1719—26, i Skåne och Stockholm juni 1726—mars 1728, i norra Tyskland 1728 samt i Berleburg 1729—34. — Ogift.

D., som var en av förgrundsgestalterna inom 1700-talets radikala pietism, gjorde en viktig insats i den religiösa utvecklingen i Sverige och nådde under sin Sverigevistelse full mognad i sin religiösa åskådning. Han tillhörde en hessisk teologsläkt. D. blev student i Giessen vid en tid, då pietismen vunnit insteg där men förblev under studietiden ortodox och studerade mest filosofi. I Strassburg läste han både filosofi och teologi. Under informatorstiden i Darmstadt sökte D. göra akademisk karriär. Då den akademiska världen och hovkretsarna voro starkt pietistiskt influerade, började D. spela pietist både i predikningar och privatumgänge. Emellertid visade han redan nu sin karakteristiska oppositionslust mot gängse åskådningar och ordningar. Någon akademisk lärarplats erhöll han ej. Någon gång under 1697 inföll D:s omdebatterade »omvändelse». Gottfried Arnold, som 1697 kom till Giessen, förde D. till en verklig religiös övertygelse. Om Arnold var världsskygg och smått sentimental, framträdde D. däremot som den självmedvetne och halvt poserande sanningssägaren och kritikern. Under pseudonymen »Christianus Democritus» började han utgiva polemiska skrifter mot ortodoxien. Åren 1704—07 uppehöll sig D. i Berlin, där han fick anseende som kemist, uppträdde som läkare och fick förbindelser med hovkretsarna. Sedan D. i Holland några år utövat läkarpraktik och utgivit polemiska skrifter i religiösa och politiska frågor, kom han 1714 till Altona. Där umgicks han i ämbetsmannakretsar och brevväxlade med danske konungen Fredrik IV. Emellertid inlät, sig D. i politiska stamplingar; fängslades och dömdes 1719 till fängelse å Bornholm; hans skrifter skulle brännas. Han benådades först 8 juni 1726. D. måste för att återvända till Tyskland taga vägen över Skåne.

När D. över Simrishamn begivit sig till Ystad för att därifrån resa till Stralsund, måste han stanna för att få sitt pass ordnat. Han bjöds att i Kristianstad gästa köpmannen Johan Hoffmeister, som läst D: s skrifter och känt sympati för »den fromme men betryckte» fången. D. uppehöll sig där till nyåret 1727 till obeskrivlig glädje för radikalpietisterna i staden men till oro för de kyrkliga myndigheterna. Han anmodades nu av Fredrik I att komma till Stockholm eller sända skriftligt råd angående en konungens sjukdom. Av fruktan för riksdagens prästestånd valde D. det senare. Prästeståndet lyckades dock hos konungen utverka D: s förvisning ur landet, men på Riddarhuset väckte detta stor harm. Trots att Arvid Horn stödde prästerna, lyckades adeln få utvisningsordern upphävd. På uppmaningar av beundrare kom D. jan. 1727 till Stockholm och bodde hos den konservativa pietismens främste lekmannarepresentant kamreraren, sedermera kammarrådet Elias von Walcker. I sin livfulla men ensidiga skildring av Sverigefärden berättar D., att högre officerare och framstående politiker voro dagliga gäster där. Då D. hade stort anseende som läkare, fick han snart patienter av skilda samhällsklasser, i synnerhet som han ej tog betalt. Många togo dylika konsultationer till förevändning för att träffa D. Med flera pietistiska präster som E. Tolstadius, H. Schröder och A. Båld trädde D. i beröring. Eljest iakttog han med avsikt tillbakadragenhet och uttalade sig ogärna i teologiska spörsmål.

Det dröjde dock ej länge, förrän D. med sin frigjorda rationalistiska kristendomssyn kom i motsättning till den konservativa stockholmspietismen. För D. tedde sig dess schablonmässiga fromhetsövningar och asketiska livsföring som hyckleri och affekterat prål. Han ansåg, att dessa pietisters bedjande urartat till en formlig predikan med stundom rätt profant innehåll. Enligt D. kunde en rätt bön förrättas till och med vid en pipa tobak och krävde »keine Worte und äusseres Geschrei». Brytningen blev öppen, sedan D. i juli 1727 fullbordat sin skrift »Helle Glantz des Evangelii Jesu Christi etc». I denna skrift, uppställd med 152 frågor och riktad till prästeståndet, stadskonsistoriet samt en del tyska teologer, utvecklade D. sin s. k. realistiska försoningslära. Med skärpa vände han sig mot ortodoxiens försoningslära. Gud är enligt D. oföränderlig i sin kärlek och godhet och behöver ej, som ortodoxien menade, gottgöras eller försonas med den syndiga människan. Det är denna, som måste förändras genom en fortgående etisk omvandlingsprocess; för D. blir rättfärdiggörelsen identisk med helgelsen. Kristi lidande och död uppfattas som ett i moralistisk riktning sporrande föredöme. Gentemot ortodoxiens tal om Kristi strafflidande uppställer D. liksom pietismen över huvud gärna bilden av Kristus som själens läkare. I sin rationella kritik mot gängse försoningsuppfattning framstår D. som direkt föregångare till upplysningsteologien. Det djupaste motivet bakom D: s opposition var dock av praktiskt-religiös natur, en spontan reaktion mot ortodoxiens lega-listiska fromhet och den konservativa pietismens prestationsreligiositet. Därför ansågs D. på många håll som en själarnas befriare. Inom stockholmspietismen höll den äldre generationen med Schröder och von Walcker i spetsen fast vid den gamla försonings uppfattningen och såg snart i D. en farlig villoande. Det var särskilt hos Tolstadius och hans vänkrets, som D:s nya evangelium fann god jordmån; där voro lägre tjänstemän och studenter men även småborgare och tjänstefolk. Schröder hade sommaren 1727 författat ett betänkande mot D: s ovannämnda skrift. I nov. 1727 utgav D. ett kort genmäle på latin. Schröder svarade med en kort skrift, som sedan blev betydligt utvidgad. De radikala kretsarna sörjde för, att samtliga skrifter blevo översatta till svenska och sålda i avskrifter på gatorna i huvudstaden. Vid denna tid hade D. redan lämnat Stockholm. Innan riksdagen avslöts i aug. 1727, hade prästeståndet sökt få D. utvisad. Prästerna fruktade, att D., sedan riksdagen väl blivit upplöst, lätt skulle kunna sprida »sina bekanta svärmerier». Det lyckades ståndet att vinna borgare och bönder. Adeln hänsköt saken till regeringen. Därmed var frågan avgjord. Under olika förevändningar sökte D. få kvarstanna. Först i dec. 1727 reste han från huvudstaden, besökte vänner i Skåne och lämnade i mars 1728 Sverige för alltid. D. for till Köpenhamn, där han som berömd läkare fick amnesti. Efter att ha vistats på olika platser i norra Tyskland begav han sig 1729 till greve Casimir i Berleburg, där en skyddad hamn fanns för tidens alla kyrkokritiska flyktingar. Där sysslade D. mest med alkemi, tills han 1734 slutade sin oroliga levnad. D. var rikt begåvad och sällsynt vinnande men stridslysten och hänsynslöst satirisk. Som teologisk tänkare var han den främste av radikalpietismens gestalter både genom sin negativa kritik av härskande kyrklig åskådning och i egna försök att skapa ett sammanhängande teologiskt tankesystem. För utvecklingen i Sverige har han betytt mest som religiös personlighet. Han blev det samlande namn, som gav de spridda radikala pietisterna mod att öppet framträda och skana en fixerad radikal pietism.