Daniel Djurberg

1. Daniel Djurberg, f. 5 april 1659 i Söderhamn, d. 10 april 1736 i Uppsala. Föräldrar: borgmästaren Peder Jönsson Tvärre och Justina Danielsdotter. Inskrevs 12 mars 1668 i Hudiksvalls trivialskola, 13 febr. 1671 i Gävle trivialskola; upptogs 3 okt. 1674 i Gävle gymnasium; student i Uppsala 10 febr. 1677 under namnet Daniel P. Bergius; K. stipendiat 1682; disp. 20 febr. 1684; ex. theologicum 16 maj 1684; ex. philosophicum 6 maj 1685; disp. pro gradu 18 nov. 1685; fil. magister 10 dec. 1685; disp. i teologi 24 mars 1688; erhöll 25 okt. 1688 K. resestipendium och anträdde sommaren 1689 en mer än treårig utrikes studieresa till Tyskland (stannade länge i Hamburg, Helmstädt, Wittenberg, Leipzig [1691], Dresden, Prag och Sulzbach), Holland, London, Oxford (student vid dess univ. 1692) och över Holland och Danmark åter till Stockholm okt. 1692; teol. adjunkt vid Uppsala univ. 14 okt. 1692; notarie vid Uppsala domkapitel 16 aug. 1693; avböjde kallelse till ord. professur i teologi i Lund i dec. s. å.; prebendekyrkoherde i Hagby och Ramsta 30 jan. 1694; prästvigd 1 juni s. å.; kontraktsprost 17 juni s. å.; tredje teol. professor och kyrkoherde i Danmark 8 febr. 1698 med bibehållande av prostämbetet över Hagby och Hagunda kontrakt till 1725; inspektor för Hälsinge nation 1698; andre teol. professor 1703; disp. för teol. doktorsgrad 30 april 1704; teol. doktor 1 juni 1705; domprost och förste teol. professor 31 okt. 1724; rektor magnificus vt. 1702, vt. 1706, vt. 1716 och vt. 1725; uppfördes i tredje rummet till ärkebiskop 1730.

G. 13 jan. 1695 i Söderhamn m. Margaretha Theel, f. 6 juli 1679, d. 13 febr. 1766, dotter av handelsmannen Hans Theel och Brigitta Gadd.

D. var dotterson till en hälsingepräst och ämnade själv bli präst. Han ägde emellertid ett levande studieintresse, som fördjupades under ledning av M. Brunnerus och L. Normannus. Det var särskilt bibelns båda grundspråk D. ägnade sig åt. Efter magistergraden fortsatte han sina teologiska studier, som resulterade i en ganska uppmärksammad disputation i teologi, vid vilken hans forne lärare strängnäsbiskopen E. Benzelius hedrade honom med extra opposition. D: s mer än treåriga utländska studiefärd gick över Tyskland, där han särskilt hos lärda rabbiner studerade hebreisk filologi men även trädde i förbindelse med den begynnande pietistiska rörelsens män, fullt säkert med Spener och troligen också med Francke. I Wittenberg erbjöds honom teologisk doktorsgrad, men han ansåg sig ännu för ung att »lysa med en överdragen hatt och gå prydeligt med en siden kappa». Över Holland begav han sig till England, där han likaledes delade sin tid mellan sina trenne huvudintressen: hebreiska och arabiska manuskript samt studium av det kyrkliga fromhetslivet.

Nästan omedelbart efter hemkomsten knöts D. som lärare till Uppsala universitet, först i egenskap av teologie adjunkt och från 1698 som teologie professor. Under nära fyra årtionden blev han en av de ledande krafterna inom teologiska fakulteten och utövade ett inflytande, som sträckte sig långt utanför universitetsstadens gränser. Genom sin bekantskap med Spener kom D., vilken synes ha varit en med denne andligt besläktad natur, att fatta sympati för pietismens religiösa program. Redan från ungdomen tycks D. ha haft blicken öppen för »kristendomens övning», som tidens uttryck löd. I den moderata pietismen fann han sitt religiösa ideal förverkligat. Han ställde sig därför avvisande mot de angrepp på pietismen, som företogos av renlärighetens väktare vid Uppsala universitet. Själv lyckades han undgå det farliga kättarenamnet »pietist». Det är emellertid intet tvivel om, att han var »till sina tänkesätt alldeles Hallensis» (Gjörwell). Detta bestyrkes av hans fränders och vänners omdömen om honom. Viktigare är, att han finns upptagen i den förteckning på »kristliga vänner i Sverige», som Francke fick sig tillsänd i början av 1700-talet.

I den moderata pietismens anda utövade D. en praktisk verksamhet, som tog sig många uttryck. Enligt vad hans lärjunge och meningsfrände Sven Bælter uppgiver, skall D. både som professor och nationsinspektor ha verkat för en mera praktiskt inriktad fromhet. Han tröttnade icke att inskärpa hos studenterna, att den lutherska kärndogmen om rättfärdiggörelsen genom tron icke fick missbrukas till syndasäkerhet och själafördärv, och han betonade ständigt, att församlingsprästens kall förutsatte en särskild inre kallelse. Vid hans bord samlades studenterna ej blott till förplägnad utan även för gudliga samtal. Där upprepades, berättar Bælter, vad man lärt av högmässopredikan, och ej ens den lärdaste magister fick underlåta att svara. D. delade pietismens negativa inställning till adiafora. Självförsakelse och världsaskes tillämpade han, när det gällde honom själv och fordrade samma observans hos sina studenter. Han kämpade särskilt mot det tilltagande brännvinsbruket och gav därvid även en nationalekonomisk motivering: det var orimligt att från utlandet köpa spannmål, som sedan skulle slösas bort »i en dryck som skadar både själ och kropp».

Under tydligt inflytande från den praktiska reformriktningen, inom den dåtida lutherdomen yrkade D. på praktiska reformer i fråga om såväl undervisningen som församlingslivet. I ett »Memorial angående församlingens tillstånd, hos Höga överheten eller vid riksdagen i underdånighet att föredragas», dat. 8 febr. 1720, skisserade D. sitt program: allmänna folkskolor i varje församling med undervisning i kristendom och läsning, verklig fostran till gudaktighet och ej blott utanläsning av katekesen, ökad katekesundervisning med inskränkning av predikningarna, allvarligare prövning av nattvardsgästerna samt överhuvud kraftigare åtgärder för en skärpt kyrkotukt.

Liksom pietisterna i allmänhet ivrade D. även för kristen mission, särskilt judarnas och lapparnas omvändelse. Han framlade ett utkast i stor stil till ordnande av skolväsendet i Lappmarken. År 1723 utkom också en K. förordning med riktlinjer för det kyrkliga arbetet bland lapparna. I fråga om missionen framförde han för övrigt liknande argument, som när det gällde rusdrycker: när det finns så gott om medel för lyx och överflöd, kan man säkerligen ha råd att bidraga till »de villfarandes omvändelse».

Med inåtriktad läggning förenade D. ett utpräglat sinne för ekonomiska ting. Han ivrade för näringarnas upphjälpande, särskilt i Norrland, och hyste ett livligt intresse för den nyvaknade företagarandan inom landet. Sina studenter sökte han även påverka i samma riktning. Enligt traditionen (Herdaminnet) skall D. ha utmärkt sig för en viss girighet och gärna krävt »erkänsla hos de präster, vilkas lycka han gjorde». — Några handskrifter (se nedan) av och brev från D. finnas i Uppsala univ.-bibliotek.