Gustaf Otto Douglas

3. Gustaf Otto Douglas, sonson till D. 2, f. 23 febr. 1687 i Stockholm, d. 2 febr. 1771, begr. 18 febr. s. å. i domkyrkan i Reval. Föräldrar: översten och landshövdingen i Västerbotten, greve Gustaf Douglas och grevinnan Beata Margaretha Stenbock. Underofficer vid Livgardet; officer i fransk tjänst; kaptenlöjtnant vid Upplands femmänningsreg. 9 juli 1703 med konfirmation 20 dec. s. å.; sekundlöjtnant vid Dalreg. 30 aug. 1704; premiärlöjtnant där 20 okt. 1705; kaptenlöjtnant 21 nov. 1706; livdrabant 14 aug. 1708; fången vid Pultava och förd till Vologda; frigavs 1714 och ingick i rysk tjänst; intagen på estländska riddarhuset 29 juli 1715; rysk generalguvernör i Finland 1 juni 1717; efter freden i Nystad 1721 ordf. för den av ryssarna tillsatta stora kommissionen i Estland; generalmajor i rysk tjänst 1725; generallöjtnant 1729; överbefälhavare över trupperna i Estland och guvernör i Reval 1737—40; avsked 1751; herre till Alp och Kuckofer i Estland. G. 26 okt. 1715 i Reval m. Helena von Schlippenbach, dp 20 aug. 1700 i Alt-Bornhusen, d. 7 mars 1767 i Reval, dotter av generalmajoren i svensk tjänst samt viceguvernören över Estland och staden Reval Wolmar Anton von Schlippenbach och friherrinnan Helena von Liewen.

D: s avancemang gick raskt. Till det stora nordiska krigets skådeplatser kom han våren 1704, skickad från Stockholm med rekryter för armén. Efter byte av trupp följde han från sensommaren s. å. som löjtnant vid livkompaniet Dalregementet och deltog i talrika drabbningar. Regementet hörde till Karl XII: s främsta stöttrupper, och D. kom ofta att strida inför konungens ögon. Därpå berodde antagligen, att D. i aug. 1708, då konungen efter Holovzin blev tvungen att komplettera den starkt decimerade livdrabantkåren, hade hedern att bli enrollerad i denna elittrupp. Med denna deltog han sedan i hela det ukrainska fälttåget. Kort före Pultava och i slaget tjänstgjorde han hos Rehnskiöld som en av dennes personliga adjutanter, och det synes hava varit D. — icke brodern Wilhelm såsom tidigare stundom uppgivits — vilken 17 juni till Rehnskiöld överbragte budskapet, att konungen sårats. Det är möjligt, att D. befann sig hos Rehnskiöld, när denne vid ett fientligt ryttaranfall på svenskarnas högra flygel föll i fångenskap. I alla fall blev även D. övermannad och fördes efter stridens slut till Vologda. Under fångenskapen kommo D. och hans bror Wilhelm (se släktart.) i en ekonomiskt brydsam situation. Enligt brev 10 jan. 1713 från C. Piper och C. G. Rehnskiöld till rådet hade brödernas på modern dragna växlar ej av henne inlösts, varigenom deras borgensmän i Ryssland i stället krävdes, och bröderna miste all kredit. För att de skulle utfå sitt fädernearv begärde Piper och Rehnskiöld att kuratorer skulle förordnas för dem. Rådet befallde (21 april 1713) Göta hovrätt att underrätta brödernas moder i saken, men resultatet är ej känt. Ehuru Wilhelm D. ståndaktigt förblev krigsfånge i Vologda, torde dessa penningsvårigheter bidraga att förklara D: s gifte och övergång i rysk tjänst. Antagligen övergick D. 1714, året innan han i Reval ingick äktenskap med en dotter till W. A. von Schlippenbach, som, även han fången vid Pultava, redan tidigare lämnat sina fångna kamrater för att som tsar Peters undersåte slå sig ned på sina livländska gods.

I juni 1717 dök D. upp som rysk generalguvernör i Åbo — det rådde ju då rysk militärdiktatur i Finland. Stora ofredens hemsökelse låg tung över landet. Huru mycket än befälhavaren för ockupationsarmén, furst Mikael Golitzyn, om vars ädla uppsåt många vittnesbörd finnas, sökte avstyra självsvåldet, kännetecknades dock förhållandena av förvirring och upplösning. Med D: s utnämning inträdde en viss förändring, i det att den civila förvaltningen i större delen av landet (hela området väster om Kymmene älv) skildes från den militära. Dessa trakter fingo bilda ett generalguvernörsdöme med Åbo som residens. D. subordinerade under överamiralen Feodor Apraksin, vilken till 1719 från S: t Petersburg ledde angelägenheterna i Finland; efter 1719 sköttes kontrollen av det nya ryska rikskammarkollegiet. Generalguvemörsdömet indelades i fem distrikt, som omfattade de förra Åbo och Björneborgs län, Nylands och Tavastehus län samt Österbotten. D. blev samtidigt lokal styresman för Åbo distrikt, som till sin omfattning motsvarade landskapet Egentliga Finland.

Genom att avlägsna militärens kommandorättigheter skapade den nya civilförvaltningen i viss mån bättre förhållanden, men godtycket och självsvåldet präglade fortfarande i stor utsträckning den ryska regimen. Skatterna indrevos utan miskund, ofta t. o. m. över det stadgade, och andra rekvisitioner, främmande för folkets rättsuppfattning, förekommo titt och ofta. D:s ställning under högre ryska myndigheter gör, att han icke ensam kan ställas till ansvar. Men genom sin eftergivenhet, när överordnades påbud voro alltför hänsynslösa, och genom sin stränghet vid tillämpning av dekreten var han en hantlangare i systemets smak. Då verkställigheten ständigt ålåg honom, kom han att framstå som den främste förtryckaren, och hans karriär från livdrabant till förrädare bidrog ej att göra misstron och bitterheten mindre. Senare historiker ha något mildrat domen över D. Det är bekant, att han i enskilda fall hos Apraksin utverkade skattelindring, och vittnesbörd finnas om att han även i andra frågor någon gång inför myndigheterna i S:t Petersburg talade till underlydandes förmån. Utan tvivel inlade han vissa förtjänster t. ex. om rättskipning och kyrkostyrelse. Den bekanta berättelsen att han, för att sona ett begånget dråp, lovat tsaren att i Finland uppställa två regementen till ryska kronans disposition och därefter på det grymmaste sätt förverkligat planerna, torde icke heller i fråga om hans andel i åtgärden kunna anses vara tillräckligt styrkt. Att rekryteringen 1720 delvis under upprörande omständigheter genomfördes är visst, men huvudansvaret synes snarast drabba ryska militärbefälet. I det stora hela torde dock tidigare omdömen om D. icke kunna jävas. Labiliteten i hans karaktär var uppenbar, hetsigheten i hans temperament trädde ofta fram.. Med furst Golitzyn, som även efter 1717 var befälhavare över ockupationstrupperna i landet, drog han icke jämnt, och betecknande är konflikten med den ryske diplomaten Österman, som om D:s personliga egenskaper och uppträdande mot fredsunderhandlarna på Åland icke kunde använda nog starka ord av klander. Underlydande stötte han genom den bistra, stundom grova tonen i sina skrivelser. Hans personliga redbarhet vid utövandet av ämbetssysslorna var enligt västerländska begrepp icke oantastlig. Då det ryska kammarkollegiet 1719 övertog granskningen av förvaltningen i Finland och krävde redovisning även för tidigare uppbörder, visade det sig, att han icke kunde prestera en fullgod sådan. Åtskilliga egennyttiga transaktioner kommo i dagen, och saken gick ända till Apraksin men blev tydligen aldrig helt uppklarad.

Freden i Nystad avbröt D: s verksamhet i Finland, som han lämnade i mitten av sept. 1721. Kort därefter blev D. ordförande i den kommission, som skulle ordna förhållandena i det utblottade Estland, med vilket han genom sitt äktenskap tidigare haft förbindelser. Sedan 1715 tillhörde D. själv estländska adeln och hade 1716 blivit lantråd. Redan i början av 1722 finna vi honom i Reval, upptagen av sitt nya värv. Efter dettas avslutande synes han en tid hava vistats på sitt nyförvärvade gods Alp i norra Estland (nuv. Albu) men blev 1737 general en chef i Estland och guvernör i Reval. Om hans verksamhet där har sagts, att han »visade despotiska egenskaper under en tid, som sakligt icke mer bjöd på orsaker till ett sådant förfarande, i en småaktig form, som blott var ägnad att kränka». Efter 1751 levde D. som privatman på Alp.