Erik Drake

7. Erik Drake, brorsons sonson till D. 6, f. 8 jan. 1788 på Föllingsö, Kisa sn (Ög.), d. 9 juni 1870 i Stockholm.- Föräldrar: kaptenen Leonard Fredrik Drake och Emerentia Elisabet Stockenström. Student vid Uppsala univ. 2 okt. 1804; tjänstgjorde vid observatoriet i Uppsala 1808—10; kansliex. vid Uppsala univ.; uppges ha varit e. o. kanslist i K. kansliet; associé i Musikaliska akademien 1818; biträdande lärare i musikens teori vid Musikaliska akademiens undervisningsanstalt sedan vt. 1826; professor i samma ämne där 2 juni 1830; inspektor för undervisningen där 29 okt. 1834; akademiens sekreterare 30 jan. 1841; tillika bibliotekarie med lön där 1849; avsked från samtliga befattningar 28 dec. 1860; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1828—30 och 1856—58. LMA 1822; RVO 1852.

G. 25 okt. 1820 m. Elisabeth Catharina Printzensköld, f. 13 jan. 1794 på Bo, Näsby sn (Jönk.), d. 17 juni 1839, dotter av kaptenen Carl Fredrik Printzensköld och Catharina Gustava Silfyersparre.

D. växte upp på Föllingsö som nära vän till barnen Rääf på granngården Thomestorp, bland dem L. F. Rääf. Denne, D. och ett par av deras syskon bildade Sällskapet S. S. med litterära tävlingsskrifter och tal. I Uppsala voro L. Hammarsköld, C. Livijn och Rääf hans nära vänner. I denna krets väcktes och stimulerades hans intresse för folkdiktning och folkvisor. Efter.en kortare tids tjänst, enligt uppgift i K. kansliet, slog han sig ned på sitt gods Föllingsö och ägnade sig åt lantbruk samt bedrev musikstudier för den svensk-tyske tonsättaren, hovkapellmästaren J. N. Eggert och pianisten Carl Schwencke, som voro hans gäster. Han beställde noter från Rääf, särskilt klaverutdrag av operor och av sonater »helst något av Beethoven». Redan 1809 (brev 25 april) skrev D. en liten opera och sökte även senare, i likhet med Eggert, motiv till ett större dramatiskt verk med nationellt ämne (15 dec. 1812). I sitt arbete att uppteckna och samla melodier till folkvisor hade D. ett värdefullt bistånd av den tyske komponisten. Vid Eggerts frånfälle (1813) kom han att efterträda denne som en av den nya skolan högt skattad domare i musikaliska spörsmål, varvid D. kom att bli känd som en motståndare till den franska och italienska smak, vilken Du Puy (se denne) företrädde. D:s kompositioner äro ej talrika, förutom pianostycken och ett par stråkkvartetter ett 40-tal sånger, alla tonsättningar av samtida lyrik (bl. a. Atterboms »Blommorna»), vilka äga en blid och intim ton och vittna om säkerhet i det formella handlaget. Ett deklamatorium, »Sappho» (ord av G. A. Silverstolpe), tillhör den populära melodramens genre.

D: s beslut att lämna Föllingsö för att verka som pedagog i Stockholm förde honom till Musikaliska, akademien, där han 1826 blev den åldrige Per Frigels biträdande lärare i musikens teori. Han knöts därmed till en institution, inom vilken han skulle göra sin viktigaste insats. Under en mer än trettioårig verksamhet nedlade D. ett omfattande produktivt och uppskattat arbete, varunder han berikade den fattiga inhemska litteraturen med läroböcker i harmonilära och kontrapunkt. Efter hand kom D. att övertaga Frigels samtliga sysslor: blev 1834 inspektor för undervisningen och 1841 sekreterare, i vilken egenskap han även hade tillsyn över akademiens instrument och musikalier. Hans samlarnit kom självfallet biblioteket till godo; talrika avskrifter av äldre musik och värdefulla anteckningar om proveniensen vittna om hans intresse för historiska sammanhang. Tillfälliga anslag för samlingarnas ordnande och utökande förekommo sparsamt. Sedan den Mazérska samlingen förvärvats, inrättades 1849 en särskild befattning, vilken anförtroddes D., samtidigt som biblioteket blev offentligt och erhöll reglemente för utlåningen. Vid sidan av dessa maktpåliggande göromål togos hans kunskaper i anspråk för andra uppgifter. Vid redigeringen av »Svenska fornsånger> svarade D. för den musikaliska sidan. På A. I. Arwidssons önskan sammanförde han sina egna och medarbetarnas uppteckningar i en prydlig samlingsvolym (nu i KB). Samlingen omfattar 200 visor samt 185 melodier till danslekar. Den har betydelse för studiet av äldre folklig visa tack vare sin omfattning, ålder och renskrivarens tillförlitlighet. Afzelius uppdrog åt D. att förse melodierna i »Afsked af swenska folksharpan» med ackompanjemang. För musikbilagan till Bellmans »Valda skrifter» (utg. av Sondén) utarbetade D. en i förhållande till Olof Åhlströms avfattningfri pianostämma, tydligen i känsla av att denna upplaga av skaldens verk ej gjort rättvisa åt det fria och improvisatorjska i hans föredragskonst. I en kommentar framhåller D., att ganska få melodier kunna tillskrivas Bellman, att andra visor tillkommit genom reminiscenser, som han förändrat efter behag, och att största delen torde utgöra ett lån bland tidens populära melodier. Han föreslår källor för ett trettiotal sånger och visar därmed vägen för en senare tids forskning. »Biografiska anteckningar ...» (endast i manuskript) innehålla bl. a. egna iakttagelser av intresse rörande samtida svenska musiker, medan läroböckerna till största delen utgöra översättningar och sammandrag av utländska verk, avsedda för den elementära undervisningen. — På grund av försvagad synförmåga blev D. 1859 nödsakad taga tjänstledighet i viss utsträckning. Vid sitt avsked erhöll han pension av rikets ständer. De sista åtta åren var han helt blind. D. »var en reslig man, barsk men humoristisk». Som gammal »gjorde han intryck av en ovanligt fin, sympatisk man med ett stilla väsen. Han spelade piano utomordentligt vackert. Som blind satt han helst och fantiserade i ensamheten» (Malin Mattsson)