Hans Drake

3. Hans Drake, den föregåendes broder, d. 2 okt. 1653 (enligt gravsten i Målilla). Var löjtnant 1617 och kapten för en fana västgötaknektar 1619; häradshövding i Häbo härad i Uppland 23 mars 1619—53 (men gjorde aldrig tjänst som domare); kapten vid Johan Henriksson Reuters reg. från Västergötland 1623; överstelöjtnant vid Nils Ribbings reg. från Älvsborgs län 1624—29; överste för Kronobergs reg. 1630—38; förordnad att biträda ståthållarna i Kalmar M. Soop april 1632 och B. Kafle 5 jan. 1633; kommendant i Magdeburg jämte Salomon Adam april 1636, kapitulerade 3 juli s. å.; dömdes av krigsrätt till döden men benådades; överste för Västerbottens reg. 4 juni 1639; slottshauptman på Nöteborg 8 aug. 1642 (konfirm. 31 maj 1643); landshövding i Koporje, Jama och Ivangorods län med Allentacken (i Wierland, Estland) 24 jan. 1645 —51. D. ägde bl. a. Hagelsrum i Målilla sn (Kalm.) och gårdar i Östergötland.

G. 1631 m. Elin Jönsdotter (Snakenborg), f. 1590, begr. 17 juni 1666, dotter av ståthållaren Jöns Ulfsson Snakenborg (Bååt) och Christina Joensdotter Gyllenhorn.

D. deltog först i polska kriget. När Gustav II Adolf 28 juni 1626 börjat låta landsätta trupper nordväst om Braunsberg, ryckte han den 30 fram mot staden, varvid D. var med som befälhavare för en kontingent ur Nils Ribbings regemente, och staden erövrades. Hösten 1628 deltog D. under F. B. von Thurns överbefäl i övergången av Weichsel vid Neuenburg. Under besittningstagandet av staden natten mellan 4 och 5 sept. sårades D. Rådet skrev i aug. 1630 till konungen, att D. med sitt folk skulle »oförmärkt ligga i nejden» av Kalmar, emedan man hört oroande rykten om danska rustningar. Även våren 1632 var D. beordrad till Kalmar, där han även 1632—33 biträdde ståthållarna. Till Tyskland översändes D. med sitt regemente våren 1635 och tjänstgjorde först i Preussen. I sept. skickades han till Pommern och stod på hösten under Torstensons befäl. I jan. 1636 bestred D. vakttjänstgöringen i Magdeburg. Banér underrättade därifrån 24 april s. a. Axel Oxenstierna, att han förordnat D. och Salomon Adam till kommendanter i staden. D. utnämndes, enligt uttalande i rådet (15 juli s. å.), »för det han äldst är» och Adam, »för det han förstår sakerne och är kunnog av den tyske staten. Och have de väl förlikts och gjort deres devoir allt intill dato». Garnisonen utgjordes av D: s eget regemente, kronobergarna, som blivit mycket reducerat under de föregående månadernas strapatser, jämte några andra regementen. Magdeburg utsattes nu för belägring av kursachsiska trupper och kejserliga under fältmarskalken Hatzfeldt. När rådet gjorde ovanstående uttalande, hade D. och Adam i verkligheten redan kapitulerat 3 juli, »högeligen därtill tvungna» (brev 18 jan. 1637 från C. Fleming till D:s hustru). Kommendanterna skyllde på brist på krut; Banér ansåg dock, att förråden varit stora. Även på högsta ort hade man annan mening. Den 10 sept. 1636 befallde rådet Banér att ställa kommendanterna inför krigsrätt. De dömdes till döden, och Axel Oxenstierna yttrade i rådet (10 okt. s. å.), att de begått »res pessimi exempli». Emellertid mildrades kanslerns syn, och en vecka senare (18 okt.) sade han, att det gjorde honom »hjärtligen ont, att de godo män skulle vara råkade i denne olycko». Clas Fleming uppger i sitt anförda brev, att han m. fl. ingripit hos regeringen, och slutet blev, att D. och Adam benådades för sina forna tjänsters skull. Våren 1638 var D. förordnad att hålla utskrivning i hemlandet. Han erhöll sedan ej blott chefskapet för Västerbottens regemente utan fick också från 1642 viktiga förtroendeposter i gränstrakterna mot; öster. Som landshövding residerade han i Narva och var på sin plats vid midsommartid 1645, då han avgav sin första bevarade rapport därifrån. Det kom på hans lott att genomföra den i nya landshövdingeinstruktionen anbefallda arbetsfördelningen i Ingermanlands förvaltning. När regeringen 1645 bestämt, att Ivangorods ryska befolkning skulle överflyttas till Narva, var D. en av dem, som beordrades låta verkställa beslutet. Frågan var ömtålig och utförandet av omflyttningen svårt. Underståthållaren i Narva Peder Larsson Alebeck (Örneklou) framhöll i brev till Axel Oxenstierna 1648—49, att genom hövligt behandlingssätt kom man ingen vart med ryssarna och att D. var för mild. Även för andra betydelsefulla frågor rörande handeln med Ryssland anlitades D. Hans skrivelser till K. M: t vittna om, att han sökte följa och ge upplysningar också om de inre ryska politiska förhållandenas utveckling. D: s sista rapport, är daterad april 1650, och han återvände mot slutet av 1651 till sitt hem.