Magnus Adolf Gottlob Drake

9. Magnus Adolf Gottlob Drake, sonsons sonson till D. 6, f. 21 sept. 1833 å Tisenhults säteri,. Skedevi sn (Ög.), d. 4 (ej 6) febr. 1906 i Flen. Föräldrar: löjtnanten, godsägaren Magnus Gustaf Drake af Hagelsrum och Johanna (Janna) Gustafva Indebetou. Gick i skola i Norrköping och från 1848 i Linköpings gymnasium; student vid Uppsala univ. 29 sept. 1852; inskriven i teol. fakulteten ht. 1854; teol. dimissionsex. där 17 sept. 1856; innehade 1857—58 tillfälliga lärartjänster vid läroverken i Linköping och Västervik; blev efter dop och anslutning till baptistsamfundet 17 juni 1858 pastor Anders Wibergs sekr. och medhjälpare i baptistmissionen, redigerade dess organ. »Evangelisten» under Wibergs utlandsresor 1864—67; lärare vid Betelseminariet 1866—1906; grundade baptistsamfundets organ »Wecko-Posten» och var dess redaktör 1868—88 samt medredaktör 1889—1906; teol. hedersdoktor vid Bucknell Univ., Lewisburg, Pa., U. S. A., i nov. 1896.

G. 17 juni 1867 m. Hedvig (Hedda) Maria Christina Stenberij, f. 24 juli 1833 i Adre sn (Gotl.), d. 3 juli 1924 i Stockholm, dotter av v. häradshövdingen Johan Albin Stenberij och Christina Dorotea Strömbäck.

Adolf D. var äldste sonen i ett välbärgat adelshem och bestämd att bli militär men var för klen för yrket. Det bestämdes då, att han skulle bli präst. Under Linköpingsåren knöt han en innerlig vänskap med Waldemar Rudin, i vars hem han ofta och gärna vistades. De blevo även förbundna genom likartade religiösa erfarenheter, bl. a. från deras gemensamma konfirmation 1849. I Uppsala tillhörde de de föraktade »läsarna». Under en informatorstid hösten 1853 hörde D. i Linköping P. Fjellstedt, den enda »levande predikan» han vid denna tid hört, och 28 aug. s. å. upplevde han den religiösa omvändelsen. I Uppsala sökte sig läsarstudenterna gärna till Henschenska bönsalen, och den frisinnade rådman Henschen övade ett betydelsefullt inflytande över dem. D. lärde sig. alltmer älska umgänget med väckelsens män; med C. O. Rosenius, O. Ahnfelt, Bernh. Wadström, P. Fjellstedt, G. E. Beskow och främst Rudin. kände han andlig släktskap. Snart började D. också predika, och även om han med vederbörligt tillstånd ibland uppträdde i kyrkor både i Linköpings stift och ärkestiftet, så trivdes han redan nu bäst i den intima troendekretsen. Tidigt hade D. börjat undervisa i söndagsskola. Från tanken på prästbanan drogs han alltmer. Under inflytande av Henschen fördes D. till en allmän liberal grundsyn: frihet i stat, familj och kyrka. Erfarenheterna bland läsarna och de nya frisinnade idéerna avhöllo D. från att låta prästviga sig, då han 1856 stod färdig därför. För hans föräldrar var detta en svår missräkning, och värre blev det, när också hans läroverkstjänst syntes omöjliggjord. Redan våren 1857 förklarade biskopen i Linköping, att stiftets läroverk icke längre stodo honom öppna, då han förbrutit sig genom konventiklars hållande. Ett par ansökningar att bli lantbrukselev ledde ej till resultat. En kallelse att bli sekreterare i den då nybildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ansåg han sig ej kunna antaga, då det skulle inneburit »ett stödjande av det statskyrkliga skicket, om vars brist, på överensstämmelse med det gudomliga ordet jag redan var övertygad». Emellertid fick D. våren 1858 tillfällig tjänstgöring vid Västerviks läroverk. Han blev övertygad om det rätta också i troendekretsens natlvardsgemenskap, och under intryck av Anders Wibergs »Det kristliga dopet» började D. även vackla i tron på barndopet. Samtal med Rosenius och andra hjälpte icke, utan i juni 1858 tog D. det uppseendeväckande steget att låta döpa sig och anslöt sig så till baptisternas då förbjudna och förföljda sekt. Därmed hade han i religiöst avseende brutit med hem och nära vänner samt mänskligt sett stängt alla framtidsutsikter.

För D. öppnades dock nya vägar. Wiberg, som efter sitt avsked från prästämbetet blivit baptist 1852 och sedan vistats tre år i U. S. A., hade återkommit och tagit ledningen av det unga baptistsamfundet. Wiberg utgav från 1856 tidskriften »Evamgelisten» och hade en omfattande korrespondens jämte sin tjänst som församlingslärare och ledare av baptistmissionen i hela landet. Då Wiberg sommaren 1858 tog hand om D. i sitt hem och skaffade honom nya uppgifter som skriftställare och predikant i baptistsamfundet, förvärvade han åt detta samfund en av de ädlaste och kunnigaste män detta någonsin ägt. Tack vare amerikanska trosvänners ekonomiska stöd kunde Wiberg utvidga den svenska verksamheten, där D. blev en av huvudgestalterna under nära ett halvt sekel. Hans publicistiska begåvning var en stor tillgång, hans lärargärning uppskattad och fruktbärande. Med en mycket knapp lön stod D. troget på sin post till sin bortgång. Långa tider på 1860-talet skötte D. Evangelistens redigering på egen hand, skrev dessutom i andra tidningar, predikade flitigt, ledde möten och arbetade i söndagsskola. Redan i aug. 1858 hade Wiberg utfärdat en rekommendation för D. att »såsom kringresande evangelist förkunna ordet och förvalta evangelii stiftelser». I sammanträden och styrelser av olika slag deltog han troget, och som samvetsgrann ordningsmänniska gav han form och reda åt allt. Han förde goda protokoll, uppsatte stadgar, skrev redogörelser, rapporterade till de amerikanska trosvännerna, förde statistik och uppsatte betänkanden i skilda frågor. D. var även översättare.

Vid Betelseminariets upprättande för utbildning av predikanter 1866 blev D. en av dess lärare. Med sin goda pedagogiska begåvning och gedigna karaktär var han i fyrtio års tid en bärande kraft där. I hans anspråkslösa, ödmjuka väsen och nästan pedantiska rättrådighet hade lärjungarna en föresyn. Han inskärpte ständigt, att all kunskap endast var medel till tjänst i Guds rike.

Den andra huvuddelen av D:s livsverk var den publicistiska. Under arbetet med »Evangelisten» kom han ofta in på religionsfrihetsfrågorna. Hans liberala grundsyn förde honom i förbindelse med meningsfränder vid riksdagarna, vilka framförde flera av hans förslag i form av motioner. För religionsfrihet verkade han redan under 1860-talet och gjorde anmärkningar till motioner och lagförslag. År 1868 mognade hos honom och hans vänner en plan att utge en politisk tidning, ett bihang till »Evangelisten» med nyhetsavdelning och politiska och kyrkliga översikter. D. ville därmed nå »den arbetande befolkningen», med språket och priset avpassade därefter. Han avsåg »att bland en större allmänhet inverka på opinionen för sanning och rättfärdighet även i borgerliga frågor». I politiskt avseende ville tidningen, »Nyhetsbladet», »befrämja de frisinnade idéernas framgång» (provnumret 24 dec. 1867). De kyrkliga redogörelserna skulle »hållas i en fördomsfri, mot allt prästväsende och samvetsförtryck ivrande anda». Målet skulle vara sann religionsfrihet, och uppmärksamheten riktas på det borgerliga äktenskapets införande, likställighet för alla religionssamfund, så långt samhällets väl det medgiver, och den offentliga skolundervisningens skiljande från kyrkan. I klara, välskrivna artiklar fullföljde D. detta syfte. Intresset för arbetarföreningarna och folkundervisningen var också påfallande i den nya tidningen, som efter ett år ändrade namnet till »Wecko-Posten» och ännu är baptistsamfundets organ.

D. var en vidhjärtad och god människa, som i sin varma kristliga kärlek omfattade alla troende i en innerlig gemenskap. Han var också varmt intresserad av de kristna enhetssträvandena.