Matthias Drakenstierna

Matthias Drakenstierna, före adlandet Franke, f. (enl. uppgift) 1598 i Stockholm, f 16 mars 1670. Föräldrar: handelsmannen Matthias Franck och Anna Rostorp. Kom i krigstjänst som kyrassiär 1621; deltog i belägringen av Riga 1621; var fänrik vid Åke Oxenstiernas reg. 1624—26; löjtnant vid Jacob Duwalls reg. 19 sept. 1626; var 1631 löjtnant vid Österbottens reg.; var 1635 kapten vid värvade dragoner och vid Alexander Gordons dragonreg. ; major vid Gordons dragonreg. 1637 och vid Hälsinge reg. 1640; befälhavare vid gränsförsvaret av Hälsingland 29 juli 1644 och kommendant på Kårböle skans (Jämtl.) till 20 mars 1645; kommendant på Frösö skans (Jämtl.) 1646; adlad 23 april 1651; avsked som kommendant 11 aug. 1654; överstelöjtnant för allt hemmavarande krigsfolk i Hudiksvalls och Härnösands län samt Västerbotten 17 juni 1656; överstelöjtnant vid Västerbottens reg. 1656; kommenderad till Österbotten 5 aug. 1656; tjänstgjorde dec. 1656 i Torneå och juni 1657 vid kustförsvaret i Södermanland. 

G. m. Catharina Avander, som levde 1675 men var d. 19 dec. 1678, dotter av borgmästaren i Umeå Pehr Andersson Avander och Barbro Nilsdotter.

Förräderidomen över fadern 1599 (se släktart. ovan) har givetvis vållat även familjen svårigheter, och D. betraktade »like för sin fader» befallningsmannen på Stockholms slött Samuel Påfvelsson. Själv började D. som »gemen ryttare» och deltog i striderna vid Riga och i Tyskland; 1635 var han i Elbing, s. å. användes han att värva dragoner men måste 1636 redogöra härför inför krigsrätt. Hans synbarligen häftiga lynne invecklade honom någon gång mellan 1641 och 1644 i svår tvist med kommendanten i Wismar Erik Hansson Ulfsparre, som enligt D: s uppgift höll honom fängslad i halvtannat år. D. dömdes i Stettin till döden — en dom, som bekräftades av krigsrätt omkr. 1644 — men benådades av K. M:t. Jacob Duwalls regemente hade tjänstgjort i Norrland, och här påträffar man D. sommaren 1644, där han som kommendant på Kårböle skans iståndsatte denna och höll stånd mot norrmännen. Som kommendant på Frösön anbefalldes D. 30 maj 1651 av Krigskollegium att leda arbetena för uppförande av Andersö skans men råkade s. å. i nya tvister med fänriken Anders Harder, som han egenmäktigt fråntog ett kronohemman. D. anklagades 1653 även för hårdhet mot bönderna. Krigskollegium tog Harders och böndernas parti och D. förmanades. Emellertid ansågs D. tydligen alltför osmidig och entledigades som kommendant 1654, i praktiken en avsättning, över vilken han sedan bittert klagar. D. hade 1647—53 förlänats med olika hemman i Jämtland och Gästrikland för sig och sin hustru på livstid men fick ej njuta inkomsten ograverad, och gårdarna indrogos snart. D. sökte ersättning för de kostnader han nedlagt på byggnader m. m. Då det nya kriget med Danmark utbrutit, brände fienden under D:s vistelse i Uleåborg hans boning på Galhammar (Bergs sn, Jämtl.) 1657; hans boskap hade tagits till Frösö skans och där gått förlorad. D. återuppbyggde emellertid Galhammar vid hemkomsten 1659. Medan jämtlandsfogden Daniel Bertilsson var D: s bittre fiende, har hans forne regementschef Johan Oxenstierna (af Croneborg, d. 1664) hållit honom om ryggen. D. fick genom K. brev 15 dec. 1660 200 dlr smts årlig pension; genom K. brev 17 dec. 1664 återfick han gårdarna Kungsgården, Kungsnäs och Galhammar samt erhöll 100 dlr smts pension (bekräftat för änkan genom K. brev 19 maj 1675). I skrivelse av 10 aug. 1646 till Krigskollegium har D. ett intressant omdöme om jämtarna, som visar, att han kunde vara god stilist. Mera än som militär var D. märklig som alkemist, och, hans håg för guldmakeriet delades av brodern, professor J. Franck(enius) i Uppsala. På Galhammar hade D. i en backe uppfört ett laboratorium med spis och kopparkittel ävensom en säng för sig själv samt kokade, heter det (Roberg), dag och natt. Emellertid brann laboratoriet, och D. fick börja på nytt. D. fick betydelse för sin yngre vän och lärjunge, den kände svärmaren och paracelsisten löjtnant Anders Kempe (se denne) på Frösö skans, vilken under 6 år lär ha förestått D: s laboratorium. I en av sina skrifter betygar Kempe sin tacksamhet för »de chymiske handgrepp» han lärt hos D.

I dec. 1669 utkom i Stockholm en egenartad traktat »Via philosophica ad veram, veræ medicinæ universalis materiam. Der philosophische Weg zu der wahren Materia warhafftiger universal Medicin», numera ytterst sällsynt (2 ex. kända, ett. i K. bibi., ett i Uppsala univ:bibi.). Skriften är delad i två avdelningar, en om tillagande av universalmedicin, en om »die philosophische Fabrefaction der Metallen». Den är typisk för tidens alkemistiska mystik. Författaren visar förtrogenhet med Geber, Paracelsus och andra auktorer, anlägger deras hemlighetsfulla högtidlighet i beskrivningen av naturen och den stora konsten, alkemien, samt är gripen av den teosofiska entusiasmen. Skriften är anonym, företalet signerat »Der treugesinte Fortunatus». Följande en anteckning av Anders Wilde har Klemming antagit, att D. skulle vara skriftens författare, en uppgift, som i allmänhet godtagits (dock ej av H. Schück). Den sällsynta och i äldre bibliografisk litteratur aldrig nämnda boken ger själv några upplysningar om författaren; han är en »Liebhaber», en militär, som krigat i flera länder — detta kunde ju tyda på D. som auktor. Emellertid uppger författaren, att hans fader dog »durch Waffen» i hans unga år, varpå hän till sitt tolfte år uppfostrades hos en farbror, som var »guvernör över en provins» och en väldig chymicus, vilken vid sin död skänkte honom böcker och kemiska handskrifter. D:s fader levde ju dock ännu, när han var 19 år; om faderns dödssätt vet man intet. Någon »farhror» som »guvernör» är ej känd, men kanske åsyftas slottsbefallningsmannen Samuel Påfvelsson (se ovan); för övrigt plägade dåtida alkemister gärna tillåta sig mystifikationer. Ehuru det är eget, att boken ej namnes av D: s lärjunge, Anders Kempe, i dennes annotation om svensk alkemistisk litteratur, är det således icke alldeles uteslutet, att D. kan vara författaren; frågan får dock hållas öppen. Jämte Kempe var D. i ensamheten uppe i Jämtland en av de nordligaste utposterna för den allmäneuropeiska kulturens utdöende naturfilosofiska mystik. D. var även gripen av tidens spiritualistiska religiositet och kom härigenom i konflikt med den härskande ortodoxien. Efter D:s död cirkulerade i Jämtland de märkligaste berättelser om honom: han påstods bl. a. i sin kittel ha sett en orm med två huvuden, och på hans gård skulle en dräng ha funnit en mängd hopsmält guld och silver. Enligt folksägen ännu på 1800-talet spökade »svarte Francken» på Kungsnäs. För eftervärlden blev D. »en av våra starkaste alchymister» (Bergius).