Andreas Drossander

Drossander, Andreas, f. 1648 i Julita prästgård (Söd.), d. 19 juli 1696 i Uppsala. Föräldrar: kyrkoherden Lars Hemmingsson Drosander och Catharina Johansdotter Becchia. Student vid Uppsala univ. 31 aug. 1667; studieresor i Europa 1681—83, student i Leyden 5 nov. 1681; med. doktor i Reims 1683; med. professor vid Uppsala univ. s. å. G. 8 juli 1684 på Nävekvarn, Tunabergs sn (Söd.), m. Maria de Besche, f. 1657, d. 6 maj 1726 på Broxvik, Jonsbergs sn (Ög.), dotter av bruksägaren Gillis de Besche och Christina Möller, samt förut g. (1675) m. hovkonditorn Hans Georg Düben.

D. började sina studier i Uppsala under Olof Rudbeck d. ä. och Petrus Hoffwenius. Under den sistnämndes presidium försvarade D. en del av dennes dissertationsserie »Synopsis physica». År 1681 medföljde D. två unga friherrar Sack på en utländsk studieresa genom Danmark, Nederländerna och Frankrike, varvid han särskilt uppehöll sig i Leyden, Paris och Reims. Under vistelsen i Frankrike blev han utnämnd till professor i Uppsala efter den 1682 avlidne Hoffwenius och anträdde resan hem över England. D. hade endast varit uppsatt i tredje förslagsrummet till professuren med plats efter Urban Hiärne och Erasmus Sack, men dessa voro ej hågade att antaga kallet, varvid Hiärne särskilt framhöll apotekets bristfälliga utrustning och olämplighet som undervisningsinstitution. En bidragande orsak till D:s utnämning var även, att han såsom varande ungkarl ansågs lämplig att konservera Hoffwenius' änka. Denna behjärtansvärda uträkning gick om intet, då D. gifte sig med dottern till den rike bruksägaren de Besche och efter avbetalda kontributioner att döma blev en av Uppsalas förmögnaste män.

D:s lärargärning och personlighet ha blivit skymda av den gloria, som kringstrålade hans kollega Olof Rudbeck. I själva verket var det D., som uppehöll den medicinska undervisningen. I likhet med Hoffwenius utsträckte han sin undervisning vida över sin professurs gränser för att i någon mån kompensera olägenheterna av Rudbecks försummelser. Så föreläste D. t. ex. i sin kollegas ämnen fysik, anatomi och botanik. Han synes ha hållit flera anatomier och minst tre gånger privatim givit ett collegium anthropologicum (även betitlat Collegium physiologicum eller De constitutione hominis), vilket efter det stora antalet bevarade avskrifter och föreläsningsanteckningar att döma varit mycket populärt. Kollegiet, vilket, som synes av titlarna, behandlade anatomi och fysiologi, är enkelt och pedagogiskt upplagt och upplivat av belysande anekdoter.

D. intresserade sig även för experimentalfysiken och hade i England inköpt en del fysiska instrument såsom luftpump, barometer, termometrar m. m., »ej förr sedde i Sverige». Vid kollegier i allmän och speciell fysik framförde D. den moderna naturvetenskapens teser illustrerade med experiment, varav en del finnas utförligt beskrivna i den samtida och följande uppsaliensiska dissertationslitteraturen. Välbekant är berättelsen om, hur D. vid ett kungligt besök i lärdomsstaden demonstrerade sin apparatur för den unge prins Karl (relationen först tryckt i Götheborgska Magasinet, nr 30, 1761): »... Andre dagen var prinsen åter i akademien, tå D. Drossander viste alle sine experimenter, och uti en särdeles vatn-spruta, huru rarefactio och condensatio sker, och tå han det gjort, begärte prinsen att få göra det samma, och vände så med vilja ändan åt herrarna, sprutandes dem över med vatn. Doktorn sedan lade en tätting uti ett trint glas, pumpade ut vädret, då tättingen så fort som vädret utgick, segnade neder och var såsom död er: åter pumpade han vädret in, och tå begynte tättingen resa sig upp, och omsider springa omkring och sjunga, var av de som intet förstodo saken, mente att Drossander kunde giva döda tättingar liv, somlige mente han brukade truldom och kunde förvända synen».

Ehuru personligen blyg och tillbakadragen kom D. att spela en framträdande roll i de akademiska stridigheter, vilka 1686 ånyo bröto ut kring den cartesianska filosofiens läror. Jämte professorn i matematik Johan Bilberg framstod D. som den nya filosofiens förnämste förkämpe vid universitetet, och i egenskap av den medicinska fakultetens dekanus skrev han skarpsinniga, kvicka och orädda stridsskrifter och inlagor, vilka verksamt bidrogo till den nya filosofiens seger vid universitetet.

D. har av en senare levnadstecknare (Hwasser) blivit klandrad för att han avrådde ungdomen att ägna sig åt medicinska studier. D. synes dock riktigt ha bedömt svårigheten för de yngre läkarna att skaffa sig bärgning av sitt yrke, och ett årtionde efter D: s död kunde M. G. Block i brev till D:s efterträdare Roberg konstatera förekomsten av ett svenskt läkareproletariat, »en doktor vore till finnandes i var buske», och lovorda salig D: s bemödanden att hindra en överproduktion av läkare. — D. hade en omfattande praktik i Uppsala med omnejd och var känd för att utöva sitt yrke »med lovlig varsamhet». »Han hade en kort växt, kvicka ögon och skämtsamt lynne, ehuru han eljest var en tyst och fredsälskande man.»