John (Johannes Duraeus) Durie

Durie, John (Johannes Duraeus), f. 1596 i Edinburgh, d. 26 sept. 1680 i Kassel. Fader: Robert. Durie, en av de skotska prästmän, som opponerade mot Jakob I:s konformitetskrav och därför anklagades för högförräderi och landsförvisades 1606.

D. kom som tioåring till Nederländerna; gick i skola i Leiden, där fadern var pastor vid den skotska församlingen; fortsatte sin utbildning i skotska och franska reformerta kretsar i Nederländerna; ordinerades hösten 1620 till prästerlig tjänst men beviljades efter något år tjänstledighet; informator i en protestantisk adelsfamilj i Frankrike från hösten 1621; student vid Oxfords univ. 1624; predikant vid brittiska köpmansförsamlingen i Elbing, Västpreussen, i slutet av 1624 eller möjligen början av 1625; tog anglikansk prästvigning 1634 utan att träda i tjänst; hovpredikant hos prinsessan Maria i Haag, Karl I: s där gifta dotter, någon tid i början av 1640-talet; teol. led. i Westminstersynoden 1645; anslöt sig till Cromwellregimens kyrkliga nyordning; bibliotekarie i St. James's 1650 och användes i beskickningar till kontinenten; måste efter den stuartska restaurationen lämna England 1661 och bosatte sig i Kassel, där han fick ett visst underhåll och i nära tjugu år fortsatte sitt kyrkliga fredsarbete.

Om D:s familjeförhållanden är föga känt: det uppges, att han 1645 ingick äktenskap med en irländsk dam (»an Irish lady»).

Hans enda dotter gifte sig, sannolikt hösten 1668, med den bekante Henry Oldenburg, Royal Societys förste sekreterare.

Redan som barn hade D. fått göra bittra erfarenheter av de kyrkliga striderna, både i hemlandet och i landsflykten med familjen. I Nederländerna och Frankrike fick han en ny belysning av detta problem, och där lärde han med all sannolikhet också känna de samförståndssträvanden, som påbörjats av män som Acontius och Pareus. I Elbing kom han i kontakt med en protestantism, som varken var extremt luthersk eller strängt kalvinsk, och lärde även känna personer, som voro intresserade av ett politiskt samförstånd mellan lutheraner och reformerta gentemot katolicismens hotande övermakt vid denna tid. Nu mognade D:s plan att åstadkomma protestantismens enande.

När Gustav II Adolf i det polska kriget sommaren 1626 satte sig fast i Västpreussen, kommo D: s förhoppningar att kretsa kring honom och de svenska ämbetsmännen. Just i Elbing insattes Axel Oxenstierna såsom generalguvernör över de nyvunna områdena, och snart torde D. också ha lärt känna svenska prästmän där. Inför de kejserligas segrar var det naturligt, att svenska ämbetsmän voro intresserade av representanter från reformerta länder. D. tog tillfället i akt och vände sig 1628 till Gustav II Adolf med en enträgen maning att ställa sig som ledare för det kyrkliga fredsarbetet, samtidigt som han framhöll de förtryckta tyska protestanternas nöd. Underhandlingar följde, och D. underrättades om att både konungen och Oxenstierna voro intresserade för saken. Sensommaren 1629 kom den engelske legaten sir Thomas Roe till Elbing för underhandlingar, och han ivrade för en »protestantisk politik» från Englands sida. I honom fick D. en frikostig och pålitlig medhjälpare under flera år. Genom Roe blevo D:s planer närmare utvecklade för Oxenstierna, och nu betonades starkt den politiska betydelsen: kyrklig enighet inom protestantismen vore förmer än en hel armé. Men det gällde också att få stöd av den stuartska regimens män.

Sommaren 1630 begav sig D. därför till England, där han vann en viss framgång, varom han också underrättade Oxenstierna. Nu gällde det att få ett bestämt uttalande från lutherskt håll, och D. var helt intagen av tanken att få Gustav II Adolf och Oxenstierna att ställa sig i spetsen för lutheranernas anslutning till enhetsverket. Sommaren 1631 begav han sig därför åter till Tyskland, och i okt. nådde han den svenske konungens högkvarter i Würzburg. I två audienser fick D. inför Gustav II Adolf utveckla sina planer, och denne lovade, enligt D: s uppgift, att rekommendera saken hos sina teologer och hos de evangeliska furstarna. D. fick också träffa konungens två fältpredikanter, och med den ene, Johannes Matthiæ, var han särskilt nöjd. Fältkonsistoriets preses, Johannes Bothvidi, var däremot avvisande, vilket gjorde D. mycket missbelåten. Efter Gustav II Adolfs död året därpå väntade D. ett initiativ från Oxenstierna och infann sig därför till Heilbronnmötet 1633. I en skrift från denna tid framlade han ytterligare detaljer av sin plan, men han började tvivla på uppriktigheten hos den försiktige svenske rikskanslern. Under en vistelse i England vintern 1633—34 sökte D. få Karl I och ärkebiskop Laud att ställa sig i spetsen för saken, och för att stärka sin ställning tog han anglikansk prästvigning. Till Frankfurtmötet 1634 kom D. i den engelske legatens sällskap, men stuartväldet hade givetvis ingen åstundan att främja D: s planer.

Efter slaget vid Nördlingen blev protestanternas läge starkt försämrat, och när de lutherska huvudmakterna i Tyskland 1635 skilde sig från svenskarna och gingo med kejsaren, syntes saken ganska hopplös. Men D. behöll sin optimism och fortsatte sitt arbete i England och Nederländerna. I Amsterdam kom D. i förbindelse med Louis De Geer, som vid denna tid höll på att bygga upp sina stora företag i Sverige. De Geer var intresserad av D: s allmänna plan, men han hoppades särskilt att få ökad religionsfrihet för sig och sina reformerta landsmän i Sverige. De Geer inbjöd därför D. till Sverige och bekostade både resan och vistelsen här. På grund av läget på kontinenten var just en färd till vårt land önskvärd, och redan 1631 hade för övrigt Gustav II Adolf antytt lämpligheten av en sådan. När D. i maj 1636 anlände hit, vistades han först i nära tre veckor hos De Geer i Norrköping, varefter han begav sig till Stockholm. Där började D. ett ivrigt arbete för att förmå förmyndarregeringen att taga sig an den kyrkliga fredssaken, vilken De Geer redan förut förberett. I över två år vistades D. sedan i vårt land och var outtröttlig i sina underhandlingar och sin optimism. Främst räknade han med regeringen, och han gav antydningar i nästan erastiansk anda, när det gällde att få bukt med ett oböjligt lutherskt prästerskap.

Axel Oxenstierna, som nu hade återtagit ledningen också i hemlandet, visade sig tämligen tillgänglig, och D. saknade icke uppmuntran från honom, men det politiska läget förklarade detta. Oxenstierna visste dock, att det ortodoxa prästerskapet hade lika litet intresse för samförstånd med kalvinismen som med katolicismen. D. hänvisades dock till underhandlingar med kyrkans män, både vid riksmöten i huvudstaden och i enskilda sammankomster. D, besökte teologerna i Uppsala, de stora biskoparna i deras stiftsstäder och enskilda präster i Stockholm, där hans egentliga glädjeämne var förbindelsen med den unga drottningens lärare, Johannes Matthiæ. Summan av alla underhandlingar blev dock, att prästerskapet under biskoparnas ledning skarpt avvisade hans »synkretism» och fordrade hans bortresa. Efter att ha erhållit ett testimonium av regeringen skrev D. vidlyftiga avskedsskrivelser åt olika håll samt lämnade landet i slutet av juli 1638. Oxenstiernas intresse tyddes dock av D. som ett löftesrikt tecken, och dessutom fortsatte förbindelsen med Johannes Matthiæ, som snart blev uppmärksammad som företrädare för de »synkretistiska» strävandena. D. hade också på annat sätt kontakt med Sverige, när han de närmast följande åren verkade i nordvästra Tyskland och Danmark. Redan under sverigevistelsen hade D. varit i förbindelse med Hugo Grotius i Paris och genom honom sökt öva inflytande åt olika håll, och Grotius behöll sitt intresse för D. och hans arbete. I Amos Comenius hade D. en själsfrände i flera avseenden, och deras gemensamma intresse för pedagogiska reformer avsåg också att främja det kyrkliga enhetsverket. När Comenius 1642 på De Geers inbjudan begav sig till Sverige, hade han av sin vän D. insatts i dess kyrkliga förhållanden.

Revolutionen i England ändrade situationen även för D. och hans verksamhet. Efter ett besök där hösten 1641 begav han sig åter till Nederländerna, och det var nu han någon tid tjänstgjorde vid prinsessan Marias hov. Snart kallades han dock av parlamentet att inträda i Westminstersynodens arbete på den kyrkliga nydaningen enligt presbyteriansk ordning, vilket han dock först 1645 gjorde. Hans anseende såsom kalvinsk teolog synes sålunda ha varit orubbad trots övergången till den anglikanska kyrkan och hans tjänst hos rojalisterna. Hans smidighet i trosfrågor gjorde, att han också kunde ansluta sig till den independentiska strömningen under Cromwellregimen i början av 1650-talet. När han 1650 blev bibliotekarie i St. James's, rörde han sig i den inre cirkeln kring Cromwell och Milton. D. uppehöll förbindelser med Sverige och Johannes Matthiaa och kände väl till dennes publikationer med ireniska tankar. I en beskickning 1652 kom D. också ännu en gång till Sverige och hade även uppdraget att resa i en andra beskickning, med Whitelocke, ett par år senare men befriades därifrån på grund av sjukdom.

D. begav sig 1654 på en nära treårig färd till kontinenten för att under Cromvvells, de engelska universitetens och framstående prästmäns anspicier ytterligare verka för den kyrkliga försoningen. Utvecklingen och läget i England hade dock nu ökat misstron hos kontinentens kyrkomän, och man tyckte nu som tidigare, att försoningsarbetet var särskilt av nöden i D:s eget hemland. I Sverige tyckte sig D. skönja en ljusning däri, att pfalzgreven Johan Casimirs son, Karl Gustav, uppsteg på tronen. Hoppingivande var det också, att Johannes Matthiæ alltfort tycktes göra motstånd mot konkordieformelns anda och bokstav. Missräkningarna kommo dock slag i slag även nu. Cromwell avled 1658, och väg banades snart för den stuartska restaurationen, medan det nya kriget mellan de två lutherska makterna Danmark och Sverige reste ett nytt hinder. Karl X Gustavs frånfälle och åtgärderna mot Johannes Matthiæ och »synkretismen» borde ha krossat de sista resterna av D: s förhoppningar på svenskt bistånd för enhetsplanen, men så synes icke ha skett. När D. 1661 nödgades bosätta sig på kontinenten, fortsatte han sina strävanden, och därvid använde han flitigt skrifter och utlåtanden från sin vistelse i Sverige på 1630-talet. Vid denna tid var D. också i förbindelse med Spener och den pietistiska strömningen. Sverige hade D. icke förgätit: våren 1663 fick ärkebiskop Lenæus och teologiska fakulteten anhållan om ett utlåtande. Även Karl XI: s förmyndarregering erhöll en maning att göra något åt den stora saken. Våren 1672 gjorde D. sig ånyo påmind hos rikskanslern M. G. De la Gardie och s. å. hos teologerna i Uppsala men utan påföljd. Lika resultatlöst blev ett brev till Karl XI våren 1673.

D. var i sin tid ett slags självkorad »ekumenisk generalsekreterare», men hans sangviniska temperament förledde honom att underskatta de faktiska svårigheterna. Han banade i sin mån väg för de rörelser, som ville »sätta livet före läran». Å andra sidan bidrogo dessa ireniska strävanden till ortodoxiens åtstramning och självhävdelse.