Gerhard Dyrssen

1. Gerhard Dyrssen, f. 18 febr. 1854 på Fänneslunda, Fänneslunda sn (Älvsb.), d. 3 april 1938 i Stockholm. Föräldrar: godsägaren Peder Johan Julius Dyrssen och Gustafva Wilhelmina Hägerman. Åtnjöt undervisning i hemmet; elev vid Sjökrigsskolan 8 okt. 1867; underlöjtnant vid flottan 11 okt. 1873; löjtnant 23 okt. 1876; genomgick franska minskolan i Boyardville 1880—81; kapten 24 okt. 1885; suppleant för rikets ständers revisorer 1888; statsrevisor 1890 —93; kommendörkapten av 2. gr. 20 mars 1896, av 1. gr. 7 okt. 1898; disponent vid a.-b. Bofors-Gullspång 1897—98; kommendör 23 jan. 1899; statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 21 okt. 1898—10 maj 1901; landshövding i Värmlands län 18 okt. 1901—21; ordf. i Värmlands läns hushållningssällskap 1901—21, dess hedersled. 1921; ordf. i skogsvårdsstyr. för Värmlands län, i Sveriges skogsägareförbund 1910—13 och i Sveriges fröodlareförbund 1913—23; led. av styr. för Dal—Värmlands järnvägsa.-b. och Vänern—Kattegattkommissionen. LÖS 1892; HedLÖS 1898; RSO 1894; LKrVA1kl 1899; KSO1kl s. å.; KNO1kl 1901; KmstkNO 1908; erhöll vid Värmlands läns hushållningssällskaps 100-årsutställning i Karlstad 1903 utställningens stora medalj i guld; hushållningssällskapets stora guldmedalj 1912; innehade flera utländska ordnar.

G. 21 dec, 1883 på Ruder, Kyrkefalla sn (Skarab.) m. Emma Augusta Sofia Charlotta Fock, f. 9 maj 1863 där, dotter av rytt-mästaren Nils Gustaf Fock och Anna Sophia Eleonora Sjöqvist.

Som ung officer bereddes D. tillfälle att under ett halvt är dellaga å Lindholmens mekaniska verkstad i byggnadsarbetet på kanonbåten Blenda, vilket starkt bidrog till att leda hans militära intressen i teknisk riktning. Vintern 1875—76 var han med på korvetten Gefles expedition till Medelhavet och 1877—78 som navigeringsofficer i Blendas mycket uppmärksammade årslånga resa till Konstantinopel. Omedelbart efter hemkomsten vann D. anställning i fransk örlogstjänst och deltog under de tre år kommenderingan varade i flera expeditioner i Medelhavet och n. Atlanten samt genomgick den högt ansedda minskolan i Boyardville.

Efter att 1882—86 ha tjänstgjort som kadettofficer vid Sjökrigsskolan övergick D. sistnämnda år till den verksamhet, som, med utnyttjande av hans i Frankrike inhämtade kunskaper i torpedväsendet, under det närmaste decenniet inriktades på det nya vapnets inlemmande i vårt sjöförsvar. För sådant ändamål tjänstgjorde han 1886—96 i Marinförvaltningen på dess artilleriavdelning, varunder torpedmaterielen vid denna tid sorterade, samt företog 1893 i studiesyfte en resa till Frankrike och England, varjämte han ledde en rad praktiska sommarövningar med den efter hand nyanskaffade torpedmaterielen.

På hösten 1896 förflyttades D. från Marinförvaltningen till Stockholms örlogsvarv som chef för dettas då sammanslagna ekipage- och artilleridepartement. Knappt hade han tillträtt denna befattning, innan han kallades att övertaga disponentskapet vid a.-b. Bofors-Gullspång, i samband varmed han 19 mars 1897 beviljades sökt avsked med tillstånd att lönlös kvarstå i flottan. D: s verksamhet som industriledare blev dock av mycket kort varaktighet, i det han 21 okt. 1898 som sjöminister gjorde sitt inträde i den första Boströmska ministären. Med anledning av det vanskliga läge, i vilket unionsfrågan vid denna tid befann sig, blåste en frisk försvarsvind i landet, och riksdagen beviljade under inflytande härav bl. a. betydande medel till sjökrigsmaterielens förstärkande, t. o. m. väsentligen mer än vad av regeringen äskats. Såväl vid flottans härav föranledda utbyggnad i materielhänseende som vid personalorganisationens avpassande härefter gav D. prov på både djupgående insikter och ovanlig initiativkraft och utnyttjade klokt tidsströmningen till flottans båtnad. Han konsoliderade på den grund sin ställning i riksdagen, och utsikterna för att han under en avsevärdare tid skulle beredas tillfälle att till flottans gagn verka på sin post voro ganska stora. Men våren 1901, sedan F. W. von Otter avlöst Boström som statsminister, kom D. genom en förvisso förhastad disciplinär åtgärd till den grad på kant med majoriteten i riksdagens andra kammare, att hans utträde ur regeringen blev ofrånkomligt. Orsakerna Ull förtroendekrisen voro i korthet följande. Stationsbefälhavaren i Karlskrona, konteramiralen J. Hägg, som enligt D:s uppfattning i ett befordringsärende brustit i diskretionsplikt, hade av D. »på nådigste befallning» ålagts ett lindrigare disciplinstraff. Med hänsyn till ej mindre det högst ovanliga, för att icke säga enastående, i denna straffprocedur än ock den bestraffades framskjutna ställning och den höga aktning han åtnjöt inom de vidaste kretsar, väckte denna affär det största uppseende och kom efter en på sina håll ytterst häftig presskampanj inför konstitutionsutskottets prövning. Innan utskottets utlåtande låg på bordet, utspann sig i andra kammaren en interpellationsdebatt i ärendet. Liberala samlingspartiets ledare sade sig finna det vara »betänkligt att en militär, som blir träffad av en bestraffning i disciplinär väg, icke har tillfälle att draga en sådan åtgärd inför laga domstols prövning». Vid sitt svar härå lät D. undfalla sig uttrycket, att han i berört avseende snarare vore böjd alt tro »att det är bra, som det är», vilket besked allmänt uppfattades som en utmaning mot det mäktiga oppositionspartiet och hade till närmaste följd, att D: s ställning i andra kammaren starkt undergrävdes. En månad senare anmälde det enhälliga utskottet sig ha funnit, att D. vid straffets åläggande åberopat sig på en »varken med underskrift försedd eller fullständigt dagtecknad eller av någon myndighet till efterrättelse påbjuden handling». På den grund ansåg sig utskottet böra mot D. göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen. Andra kammaren beslöt 4 maj 1901 att med gillande lägga anmärkningen till handlingarna, varpå D. begärde sitt entledigande, vilket, beviljades den 10 i samma månad.

Då såväl konungen som statsministern varit ej så litet engagerade i denna affär, hade man anledning förvänta, att D. vid första lämpliga tillfälle skulle erhålla någon annan högre befattning i statstjänst. Han blev också, men icke utan föregående offentliga protester från länsinnevånares sida, okt. 1901 utnämnd till landshövding i Värmlands län, i samband varmed han helt avgick ur flottans tjänst.

Den köld, som från vissa håll mötte D. vid tillträdet till hans nya ämbete, skulle emellertid snart komma att omvandlas till motsatsen. Den nye hövdingen visade sig besitta just de egenskaper, som erfordrades för att göra honom allmänt uppskattad i detta vidsträckta län med dess egenartade förhållanden: kunnighet, ansvarsmedvetenhet och rättrådighet samt dokumenterade sig dessutom som en framstående talare. Själv jordbrukare på Ruders egendom i Västergötland, som, delvis genom gifte, 1904 kommit i hans händer, ådagalade han ett starkt intresse för vår modernäring. Inom Värmlands läns hushållningssällskap, där han satt som ordförande under hela sin tjänstetid och vars ekonomi genom hans ingripande i hög grad stärktes, nedlade han ett högt uppskattat arbete. Särskilt betydelsefull var sällskapets av D. kraftigt stödda verksamhet för åstadkommande av sådana sammanslutningar, som voro ägnade att tillgodose jordbrukarnas gemensamma intressen. Som erkänsla för hans i sistnämnda avseende gjorda insatser överlämnades också till honom en hedersgåva från mer än 10,000 medlemmar i dylika föreningar. Även kommunikationsfrågor lågo honoro varmt om hjärtat. Sålunda verkade han, så långt den på hans tid mycket begränsade tillgången på statsbidrag för ändamålet det medgav, för tillkomsten av nya vägar och broar samt det redan befintliga vägnätets förbättrande och nedlade mycket aktivt arbete på lösandet av flera svävande järnvägsfrågor, särskilt i vad angår anläggningar inom länets i samfärdselhänseende mera vanlottade västra del.

Efter avskedstagandet bosatte sig D. på Ruder, åt vars skötsel han med alltjämt obrutna krafter ägnade sig intill 1937, då han efter egendomens överlåtande på andra händer flyttade till huvudstaden, där han, den siste återstående av sju bröder, helt stilla fick avsluta sitt arbetsfyllda liv.