Carl Magnus Blom

Blom, Carl Magnus, f. 1 mars 1737 i Kalvsviks församling, d 4 apr. 1815 i Hedemora. Föräldrar: kyrkoherden Sakarias Blom och Margareta Orre. Åtnjöt enskild undervisning; elev vid Växjo skola 1749 och vid gymnasiet därstädes 1752; student i Uppsala 8 sept. 1755; disp. 7 okt. 1758 (In novas interpunctiones etlectiones Novi Foederis Schoettgenianas observationes critico-philologicoe, p. I; pres. J. N. Hageman); fil. kand. 10 mars 1762; avlade teoretisk medicinsk examen 14 apr. 1763 och praktisk medicinsk examen 4 maj s. å.; disp. 28 maj s. å. (Dissertation botanico-medica, sistens lignum Qvassioe; pres. K. von Linné); med. doktor 7 juni s. å.; åtföljde som läkare brukspatronen Anders Hebbe på en resa till Aachen och Burtscheid 1760−61 och besökte därunder universitetet i Köpenhamn, Leyden och Utrecht. Medlem av Collegiummedicum 1763 (ed 26 okt.); kallad till enskild läkare i Österbergslagen s. å.; erhöll K. M:ts stadfästelse å denna befattning samt fullmakt att tillika vara provinsialmedikus i Österbergslagen 14 maj 1764; uppförd på förslagsrum till logices lektoratet i Växjö och den därmed förenade läkarbefattningen 19 juli 1771; med bibehållande av bergslagsläkarbefattningen provinsialläkare i Hedemora distrikt 14 dec. 1774; assessor 31 okt. 1782; kallad till stadsfysikus i Gävle 1785, men avböjde befattningen; erhöll avsked 29 febr. 1808 men förordnades av sundhetskollegium att vara efterträdarens medhjälpare; förrättade på uppdrag av samma kollegium besiktning av beväringsmanskapet i Gästrikland och Hälsingland 1813. LVA 1778; LVVS 1781; ledamot av Patriotiska sällskapet 1785 och av Stockholmska sällskapet för allmänna medborgerliga kunskaper 1796; erhöll penningbelöningar för vaccinationens befrämjande 1806 och 1807 samt vaccinationsmedaljen i silver 1813; med. jubeldoktor 3 juni 1813; ledamot av Svenska läkaresällskapet s. å.; var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap.

Gift 1773 med Anna Kristina Petre, f. 29 okt. 1752, d 5 jan. 1798, dotter till assessorn och brukspatronen Jakob Fredrik Petre.

Det fölll på. B:s lott »att icke allena som yngling utan även som man och redan åldrig man kuva lyckans vidrighet igenom utmärkta prov av en ståndaktig flit, grundelig insikt och dagligt bemödande, med vilka han förvärvat sig en tillräcklig utkomst men utom vilka han ock vid den minsta uraktlåtenhet snart skulle undertryckas». Som student drog han sig fram med konditionerande. Han var prästson, och han ämnade till en början ägna sig åt faderns yrke. Eggad såväl av förhoppningen att som präst kunna gagna genom medicinska insikter som av sin landsmans och inspectors, Karl von Linné rykte, besökte han emellertid dennes föreläsningar och vanns snart för livet åt de medicinskt-naturvetenskapliga studierna och forskningarna. Han följde Linné på hans »herbationes», och hans vakna blick skänkte honom därvid åtminstone en gång glädjen av ett fynd, som aktades värdigt att upptagas bland mästarens rön (se Linnés uppsats om »Om svensk coccionell» i Vetenskapsakademiens handlingar 1759). På de långa landsvägsresorna till hembygden var han idel öga, och då han efter ett par år fick tillfälle att se sig om i utlandet, svek han ej heller här vanan att observera, anteckna och samla. I brev, som präglas av Linnélärjungarnas vanliga tillgivenhet för sin lärare, ställer han sina iakttagelse från naturens alla riken till dennes förfogande, berättar om växter och insekter, petrifikat och vita råttor, klimat, växternas uppkomst- och blomstringstider, jordbävningar, sjukdomar och lärde, begär upplysningar och redogör då och då för sin trägna medicinska läsning.

B:s universitetsår skänkte honom Linnélärjungens typiska drag: den aldrig vilande lusten att upptäcka, iakttaga, beskriva, namngiva och klassificera, den ständigt vakna förhoppningen att kunna göra de vidgade insikterna i naturens ordning fruktbärande även för människans hushållning, spörjandet efter de naturliga företeelsernas orsakssammanhang. Studierna gåvo honom också yttre framgångar: han var primus vid promotionen, och tillfälle erbjöds honom att på allmän bekostnad hos Claude Bourgelat studera veterinäkonsten för att sedan införa den i Sverige. B. föredrog emellertid ett tryggat levebröd som bergslags- och provinsialläkare i södra Dalarna. I Hedemora, där han stationerades, kom han sedan att stanna till sin död; flera erbjudna befordringar avböjde han, och endast en gång, då en utsikt att som lektor i Växjö återvända till hembygden tycktes erbjuda sig, sökte han sig bort från sitt arbetsfält i Dalarna. Platsen fick han ej men väl Collegii medici erkännande, att han ägde »all den lärdom och skicklighet, som både gagnar och pryder en läkare». Längre fram, då de ständiga resorna i det stora distriktet började kännas tröttande, hägrade en gång för honom förhoppningen om en lugnare framtid i Collegium medicum, men han synes ej med allvar ha fullföljt denna tanke. Om B:s arbete som läkare skulle åtskilliga karaktäristiska drag kunna sammanställas från hans brevväxling, särskilt med Abraham Bäck, och från de »medicinska händelser»), han gärna i ämbetsberättelser eller eljest meddelade ur sin praktik. Mest betydelsefulla var otvivelaktigt hans insats för tidens strävan att utforska och övervinna de epidemiska sjukdomarna. Redan förut var uppmärksamheten inriktad på att söka fastställa det möjliga sambandet mellan dessa och årstider, väderlek, temperatur, fuktighet och topografiska förhållanden. Det var i detta arbetes tjänst, B. ställde sin av Linné skolade iakttagelseförmåga. År efter år insände han till Collegium medicum sina observationer om »väderleken, händelser i naturen, farsoter och gångbara sjukdomar»). Hans meddelanden mottogos med erkännande, och då kollegiet preses Abraham Bäck av Société royale de médecine i Paris uppmanades att skaffa bidrag för Sverige till dess publikationer över de epidemiska sjukdomarna i olika länder, vände han sig bl. a. i ett smickrande brev till B. (6 mars 1777). Denne bearbetade i första hand materialet från de fruktansvärda Hunger- och farsotsåren men 1772 och 1773 samt lade därtill motsvarande uppgifter för det lyckliga året 1780. Praktiskt deltog B., vid sidan av den direkta sjukvården, i kampen mot farsoterna genom upprepade folkskrifter, så om rödsot och rötfebrar olycksåren 1772 och 1773. Ett nära samband med svåra hemsökelser ägde jämväl den »Kokbok för fattiga», som B. sammanskrev under intrycket av den vid sekelskiftet ej minst i Dalarna aktuella hungersnödsfaran. Man finner här först och främst än en gång den ofta upprepade, långa och beklämmande listan på mjölutdrygningsmedel, från potatis, örter och mossor ända till tallbarken. Ett populariserande och praktiskt syfte hade slutligen även hans vägledning till bedömande av saluhållna medikamenters kvalitet (1801).

B:s in i sena ålderdomen fullföljda, energiska arbete som läkare återspeglar endast en sida av hans verksamma liv. I den landsbygd, där han fick sitt hem, fortsatte han jämväl oförtrutet sina naturvetenskapliga studier och rön. En anspråkslös men icke obetydlig tjänst gjorde han sin älsklingsvetenskap genom utarbetandet av ett register till Bengt Bergius' innehållsrika »Tal om läckerheter» (1785). B. klagar stundom över sin andliga isolering, »kastad i en landsort ibland allmänt okunniga dalkarlar», vilka förvisso icke »voro mycket fallne för den solidare och nyttigare lektyren». Av stor betydelse för bevarandet av hans intressen blev under sådana förhållanden otvivelaktigt den brevväxling, som han 1782 öppnade med sin landsman K. P. Thunberg och sedan fullföljde till livets slut. Liksom de tidigare breven till Linné äro hans brev till Thunberg väsentligen fyllda av naturvetenskapliga rön och iakttagelse av det mest skiftande slag. Från 1780-talets mitt börjar han även låta dylika inflyta i de lärda publikationerna; mest bekant av dessa småsaker är måhända hans beskrivning på Ornäsbjörken (1786), som icke blott är det första tryckta meddelanden om detta märkliga träd utan även bevarat det första exemplarets upptäckts- och uppväxthistoria. Som student hade B. ägt en vacker insektssamling, som han dock sålt 1763. Sedan dess hade han låtit detta intresse ligga nere, men 1792 började han åter samla »dels för egit nöje, dels för att lära mina nu tillväxande gossar att känna naturen och prisa skaparens verk». Hans — tyvärr ej fullbordade — avsikt var att utgiva en »Catalogus insectorum Hedemorearium» med noga angivande av fyndlokalerna. Sin samling ökade han till en början energiskt — 1794 räknade den 1,054 svenska arter — men så småningom blevo fångstmöjligheterna i orten tydligen uttömda. B:s uppmärksamhet var f. ö. icke ensidigt inriktad på naturen. Då han på sena ålderdomen, 1813, till följd av ett Collegii medici cirkulär insände en sista ämbetsberättelse, sökte han däri ge en helhetsbild av trakten, dess natur, levnadssätt och näringsfång; även till sådana kulturhistoriska fakta som den gamla nationaldräkten sträckte sig här hans uppmärksamhet. I det hela synes B. ha trivts väl i Hedemora. 1794 köpte han sig en egen gård, Holen, en fjärdingsväg utanför staden. Landskapet tilltalade honom: han fann Dalarnas »environes oändeligen vackra», men så ägde de också en i hans ögon oförliknelig förtjänst, att »oändeligen likna vår kära fosterbygd Småland». Vid hembygden var B. starkt fästad: »Nescio qua natale solum dulcedine cunctos ducit et immemores non sinet esse sui», skrev han till Thunberg, som säkerligen förstod honom i denna punkt, och då det gällde att skaffa informatorer åt hans barn, var landsmansskapet städse en av de viktigaste kvalifikationerna. En gärd åt landsmans- och lärjungeskapet var det försvar, B. emot Féliq Vicq d’Azyr's kritik ägnade åt Linnés minne (1781); från första stund och ända inpå sena ålderdomen harmades han också över, att de Linné ska samlingarna gingo förlorade för Sverige. Bland de ej få utmärkelser, som kommo B. till del, var måhända ej den minst välkomna att jämte Linnéerna, Bengt Bergius, Thunberg och Sven Hedin bli räknad till den krets av småländska naturvetenskapsman, vilkas minne den sistnämnde (1810) ville hugfästa genom att skänka deras porträtt till Växjö gymnasium; B., som gärna försökte sig även som tillfällighetsdiktare och latinsk skald, skrev epigram till sina vänners bilder.

Av femton barn, som föddes i B:s äktenskap, nådde tio över de första späda åren. Hans ekonomi trycktes helt naturligt av den stora försörjningsbördan och hans villkor blevo inskränkta, då han vid sitt avskedstagande 1808 försummade att begära pension; sedan lönen redan givits åt efterträdaren, nödgades K. M:t (29 maj 1809) avslå en senare ingiven ansökan om underhåll, då disponibla medel saknades. Sina sista år tillbragte B. i Hedemora, trots begynnande ålderdomskrämpor länge bevarande sin kroppsliga vigör och sina intressen, vilka dock alltmer koncentrerades kring hans trädgård. »Jag roar mig mycket åt trädgårds- och växtplantering», skrev han 1812 med anledning av en felslagen frösådd, »och därföre blir jag misslynt och ledsen, då de ej vilja lyckas.» Den naturaliesamling, han efterlämnade, var betydande. Om hans nit för entomologies erinrar fjärilsnamnet »Tortrix Blomiana».