Jehubba Petrus Blomkvist

Blomkvist, Jehubba Petrus, f. 10 jan. 1843 i Stenåsa på Öland, d 9 apr. 1909 i Örebro. Föräldrar: organisten Per Daniel Blomkvist och Brita Kristina Jönsson. Avlade folkskollärarexamen i Stockholm 12 juni 1862. Anställd vid folkskola s. å.; lärare vid Allmänna institutet för dövstumma å Manilla 17 nov. 1863−vt. 1875; utan ansökan kallad till föreståndare för den nyinrättade Örebro läns dövslumskola i Örebro 16 aug. 1875; ledamot av Örebro stads skolråd 1878−90 och 1892−1900 (v. ordförande under flera år av sistnämnda period); v. ordförande i Svenska dövstumläraresällskapet 1881−86 och 1900−02 samt dess ordförande 1903−08; tf. föreståndare för femte distriktets dövstumskola i Örebro 1 jan. 1890; föreståndare för samma skola 1 jan. 1892; ordförande i Örebro pedagogiska sällskap 1903−08 samt i Örebro läns slöjdförening 1904−07; avgick med pension från sin föreståndarbefattning 31 dec. 1908. RVO 1905.

Gift 12 sept. 1875 med dövstumlärarinnan Karolina Augusta Berg, f. 28 apr. 1845, d 11 dec. 1900, dotter till ordningsmannen vid Frimurarbarnhuset i Stockholm Karl Erik Berg.

B:s inträde på dövstumlärarbanan inföll under en brytningstid. Manilla hade dittills varit en teckenskola, men impulser utifrån till talmetodens införande hade börjat göra sig gällande. Då den nya metoden började tillämpas, grep sig B. med den kraft och energi, som voro utmärkande för honom, an med den nya uppgiften. För att få grundligt studera metoden vid skolor, där den prövats, besökte han på egen bekostnad danska skolor 1866 och med statsunderstöd under läsåret 1872—73 talundervisningens hemland, Tyskland, där han under ledning av talmetodens banerförare i Tyskland och Schweiz, Hill och E. Arnold, fick göra sig grundligt förtrogen med denna. Från sin tyska resa medförde B. en levande övertygelse om talmetodens företräde framför teckenmetoden och blev sedan ivrigt verksam för utbredning och fullkomning av den nya metoden. Över sin resa avgav han en grundlig berättelse, vilken vann välförtjänt uppmärksamhet och med anslag av allmänna medel trycktes i något utvidgad form under titeln: »Om läroanstalter för döfstumma» (1875). B: s levande intresse för alla sidor av undervisningen och hans ivriga deltagande i diskussionen över alla brännande dagsfrågor gjorde honom till den mest produktive författaren på dövstumundervisningens område i vårt land. Redan 1872 förekomma av honom författade tidningsuppsatser, adresserade »till Sveriges landsting» om bl. a. den s. k. externatsformens tillämpning vid inrättandet av nya dövstumskolor. Denna skolform, som då ej varit tillämpad i vårt land, omfattades och försvarades av B. med synnerlig värme och kraft. Den behandlades ock i det av B. 1875 utgivna arbetet »Om döfstumbildningen i Sverige» samt i det 1876 utsända häftet »Externat eller internat vid inrättandet av läroanstalter för döfstumma». B. var den förste, som yrkade på obligatorisk undervisning för Sveriges dövstumma. Han var ock en av de första, som insågo nödvändigheten av barnens delning efter begåvning, och det var han, som på abnormlärarmötet i Kristiania 1884 formulerade den resolution om dylik delning, som skulle bliva av så genomgripande betydelse för dövstumskolans organisation. Men även för dövstumundervisningens mest centrala del, språkundervisningen, blev B. verksamt banbrytande. Efter sin hemkomst från Tyskland grep sig B. an med det mycket svåra värvet att utarbeta en serie ord-, övnings- och läroböcker i svenska språket för dövstumma, där åskådning och språklig gång gingo hand i hand. Han hade härmed fört språkundervisningen in på fast mark och angivit den väg, på vilken denna undervisning i den svenska dövstumskolan sedan fortsatt. Målet med skolarbetet ansåg han böra vara, att den dövstumme fostras till en praktisk och duglig medlem i samhället, med fasta religiösa och sedliga grundsatser, samt utrustas med förmåga att utan större svårighet kunna meddela sig med sin blivande omgivning. Han yrkade härvid på talmetodens användande vid undervisningen av alla dövstumma med normalt förstånd samt normala syn- och talorgan — 80 à 90 % av samtliga dövstumma. Vid den av B. upprättade och ledda skolan i Örebro tillämpades de grundsatser, som han i sina skrifter förfäktade. Denna skola var den första i Sverige, vilken uteslutande använde talmetoden. Härifrån utgingo impulser, som utövade starkt inflytande på undervisningen i andra svenska dövstumskolor, ja, på de nordiska dövstumskolorna överhuvudtaget. Särskilt berömd blev Örebroskolan för elevernas rena uttal. B:s undervisning har av fackmän karakteriserats såsom mästerlig, utmärkt för klarhet, åskådlighet samt förmåga att sänka sig till barnens. ståndpunkt och framkalla deras självverksamhet. I de skarpa strider, som vid dövstumskolans då pågående omdaningsarbete förekommo, deltog B. med värme, vakenhet och sakkännedom men ock med modet hos en kämpe, som är övertygad om, att han strider för en rättvis sak. Han gav och mottog skarpa hugg och sparade ej på starka ord, som dock ytterst härledde sig av ett brinnande nit för den sak, han kämpade för.