Johan (Jan) Boom, van

Boom, Johan (Jan) van, f. 15 sept. 1807 i Utrecht (dopboken), d 19 mars 1872 i Stockholm. Föräldrar: flöjtisten, musikläraren Jan van Boom och Maria van der Linden. Idkade musikstudier (piano) för J.N. Hummel och Ignaz Moscheles; företog konsertresor, bl. a. till Stockholm; bosatte sig därstädes 1825; privatlärare; avslöt sin offentliga virtuosbana 1847; lärare i pianospelning vid Musikaliska akademiens konservatorium ht. 1848; erhöll professors namn, heder och värdighet 10 juni 1859. LMA 1844; RVO 1850; RNO 1869; innehade dessutom utländska ordnar. — Ogift.

B., som tillhörde en ansedd holländsk artistsläkt, var enligt den nekrolog, som ägnades honom av K. V. Bauck i Musikaliska akademien, utrustad med utmärkta gåvor för konsten, som i föräldrahemmet sorgfälligt vårdades. Den avslutande utbildningen till pianovirtuos förvärvade han under ledning av J. N. Hummel och Ignaz Moscheles. Som yngling kom han (1825) på en konsertresa till Stockholm, och den uppskattning hans talang där vann, fäste honom för alltid vid denna stad. Han fann sitt uppehälle som privatlärare och framträdde även offentligt; därjämte utövade han en omfattande kompositörsverksamhet, som kulminerade på 1830- och 1840-talen. Sedan han 1848 anställts som lärare i pianospelning vid Musikaliska akademien, utövade han i mer än två decennier en lärarverksamhet, vars resultat främst framträdde i den alltid säkra teknik och den färdighet, han förstod att bibringa sina lärjungar. Flera av våra mera bekanta kompositörer och pianister åtnjöto hans undervisning, bland dem Ludvig Norman; en av hans sista elever var Rickard Andersson. Till sina lärjungar stod han i ett gott förhållande. »Hans stundom barska väsende injagade hos dem ingen skräck, emedan de visste, att det utgick från hans lynne, ej från hans hjärta; detta yttrade sig i den samvetsgranna omsorg, varmed han vårdade deras musikaliska bildning och övervakade deras första steg på den offentliga banan.»

Trots det erkännande, som sålunda tillkommer B:s gärning i vårt land, märktes redan i minnesorden vid hans död en reservation, som återkommit i senare uttalanden om honom. Han hade, har en bekant musikskriftställare (Norlind) sagt, olyckan att överleva sig själv. Den konservatism, som sålunda hämmade hans utveckling, framträder typiskt i hans ur andra synpunkter förtjänstfulla arbete »Theoretisk och praktisk pianoskola» (1870), som vann ett visst anseende även utanför Sverige. Framställningen baserar sig helt och hållet på Kummels stora pianopedagogiska verk, och Hummel synes i allo ha varit B:s musikaliska och pianistiska ideal: han kallar honom i sin »Pianoskola» »den finaste pianist världen ägt». Nyare metoder förkastade han: det är med den gamla rätta metoden (dvs. Hummels) som med sanningen — den blir aldrig gammalmodig. I B:s konst övervägde det virtuosmässiga. »För den finare musikaliska poesien ägde hans spel föga uttryck; det väckte alltid beundran, sällan hänförelse. Hans konst hade egentligen blott en riktning: det var den breda, präktiga stilen, uppburen av glänsande klangeffekter, och detta område behärskade han fullkomligt. Hans ej fåtaliga kompositioner bära samma karaktär: de äro ej framsprungna ur snillet, men effektuera, när de finna exekutörer, som förmå överväldiga dem.» I själva verket var B:s stil 1830-talets, och han karakteriseras som en kvardröjande aktningsvärd representant för dessa virtuostidens glansdagar.