Axel Bosin

Bosin, Axel, f. 17 apr. 1840 i Stockholm, d 27 dec. 1910 därstädes. Föräldrar: kammarjunkaren Karl Knut Bosin och Betty Augusta Dorph. Student i Uppsala 9 dec. 1858; avlade examen till kammar- och räkenskaps verken 31 maj 1861; elev vid K. teatern hösten 1862. Debuterade därstädes såsom Abilgard i »Engelbrekt och hans dalkarlar» 30 dec. s. å.; engagerad därstädes 1 jan.−30 juni 1863, vid P. V. A. Åhmans och M. K. Pousette's sällskap å Humlegårdsteatern 4 okt. 1863−12 apr. 1864, vid södra teatern 1864−65 och vid K. O. Lindmarks och K. F. Bäckgrens sällskap 1865−67; direktör för Humlegårdsteatern från 1867, jämte A. T. Boström och K. Pettersson sommaren 1869 och tillsammans med R. Wagner sommaren 1870; korrekturläsare vid Dagens nyheter 1868; engagerad, vid mindre teatern 1869−70; direktör för Alhambrateatern tillsammans med Knut Tivander 1870−72; regissör vid svenska teatern i Helsingfors 1872−74, hos Tivander 1874−75, vid Djurgårdsteatern hos Albert Alberg sommaren 1876 och vid södra teatern sommaren 1876−1883; direktör för södra och Djurgårdsteatrarna tillsammans med Wagner 1883−89; bereste med eget sällskap svenska landsorten 1889−91; engagerad hos V. Engelbrecht 1891−92; regissör och skådespelare vid folkteatern 1893; regissör hos A. Ranft 1894−1904; engagerad hos A. Engdahl i Göteborg 1904−06; regissör vid Oskarsteatern 1906−juni 1910.

Gift 1) 29 dec. 1866−31 juli 1873 med Charlotta Vilhelmina Bernhardina Smedberg, f. 31 maj 1845, dotter till tullvaktmästaren Frans Robert Smedberg och omgift med överstelöjtnanten, sedermera översten Frans Joakim Krook; 2) 14 juni 1874-17 maj 1889 med Karolina Charlotta (Lotten) Dorsch, f. 29 okt. 1849, d 30 aug. 1908, dotter till hattmakaren Adolf Fredrik Dorsch; 3) 5 okt. 1891—6 okt. 1897 med Elin (Ellen) Cecilia Holmström, f. 23 mars 1863, dotter till arbetaren Jöns Holmström och omgift med kapellmästaren Anton Vilhelm Lundin; 4) 22 sept. 1900 med Emma Charlotta Vernunft, f. 24 apr. 1869, dotter till bokhållaren Vernunft och omgift med verkmästaren Karl Axel Teodor Ohlsson.

Såsom aktör vann B. aldrig något egentligt erkännande. Själv ansåg han sina bästa roller vara: Prosper Coindet i »På vift», Hugo Berger i »En kinkblåsa», von Fjesken i »Hofvet i Abdera», Paul Aubier i »De röda fruarna» och i synnerhet Pihlén i »Det skadar inte». Flyktigare än skådespelarens ära är ju alltid regissörens, men det är just som sådan B. nedlagt sitt betydelsefullaste arbete, och talrika äro de pjäser, vilka han iscensatt. En av de mera uppmärksammade var det dramatiserade reseäventyret »Jorden rundt på åttio dagar», som gavs å Djurgårdsteatern för första gången 12 juli 1876 och sedan med blott en dags avbrott gick åttiotvå kvällar i rad samt uppförts över trehundra gånger i Stockholm. Bland operetter torde i synnerhet böra nämnas de under hans direktörstid å Djurgårdsteatern för första gången givna »Farinelli», »Gasparone», »Ziguenarbaronen», »Lili» och icke minst »Lilla helgonet», som mer än tvåhundra gånger uppförts i Stockholm. När Oskarsteatern öppnades 1906, blev B. där anställd som förste regissör, och en stor del av denna scens framgångar kunde han nog räkna sig till heder. Med en fin smak och en skarp blick för karakteristiska detaljer förenade han en mycket stor förmåga som instruktör. Ofta skedde dock hans anvisningar på ett för vederbörande — både herrar och damer — ganska obehagligt och sårande sätt, ty på samma gång som han var ytterst fordrande, var han giftig som få och synnerligen slagfärdig i repliken. När han under repetitionerna satt uppkrupen på sin stol vid regissörsbordet, bet på naglarna och lät sin falsettstämma ljuda över scenen, skrädde han icke orden, i synnerhet om han hade att göra med någon slarv eller odåga, och otaliga äro de anekdoter, som inom teatern berättas om den originelle »gubben Bosse». Tyvärr äro de bästa och roligaste av den beskaffenhet, att de ej gärna låta sig i tryck anföras. Den som däremot visade begåvning och intresse för teatern kunde alltid hos B. påräkna ett vänfast och troget stöd. B. har även varit en mycket flitig översättare och bearbetare för teatern, och hans arbeten i den vägen inom operetten, lustspelet och farsen torde kunna räknas till ett par hundra. Sjuttioårig drog han sig vid början av spelåret 1910 tillbaka från sitt regissörskap men fortfor att syssla med översättningar för scenen, ända tills han kort före sin död nedbröts av ett slaganfall.