Bertil målare

Bertil målare var verksam i Stockholm på 1470- och 1480-talen, troligen både som målare och bildsnidare. I stadens tänkeböcker möter han ofta såsom edgärdsman och torde även ha drivit köpenskap, åtminstone med järn. Emellertid är det möjligt, att hans tidigare verksamhet varit förlagd annorstädes. Ännu 1476 och 1477 synes han nämligen betecknas som »gäst» och skulle sålunda icke ha varit borgare. — Den 19 mars 1481 förekom i rådstugan ett mål angående »tavlan, som Bertil målare gjorde» och för vilken han uppburit fyrtio mark av Boglösa församling. Denna »tavla» kunna vi med allra största sannolikhet identifiera med altarprydnaden i Boglösa kyrka (Uppland), ett retabel av vanligt baltiskt schema med snidade polykroma figurer i korpus och flyglarnas innersidor samt målningar på de sistnämndas yttersidor. Centralframställningen är begråtandet av Kristi döda lekamen, ovanför denna är Marie kröning skulpterad, på ömse sidor stå i smånischer statyetter av S:t Anna självtredje, Johannes Döparen, biskop Eskil, S:t Erik och tolv apostlar. Målningarna framställa Kristi nedtagande från korset och påven Gregorius' mässa, vid vilken den invigda oblaten synbart förvandlades till Kristi lekamen, ett för 1400-talets bildkonst typiskt bidrag till tidens ivrigt omfattade helgalekamenskult. — På grund av framställningens speciella ämne är altarskåpets förekomst i Boglösa som högaltarprydnad rätt förvånande. Man skulle vilja antaga, att det tillhört ett sidoaltare, ägnat åt Helga lekamen, men i Boglösa lilla kyrka har knappast funnits plats för en sidoaltarprydnad av så stor bredd som retablet i fråga. Rådstuguprotokollet i Stockholms stads tankebok ger emellertid upplysning om den ursprungliga meningen med B: s arbete. Det heter där under 19 mars 1481, att Renholt trots kvarstad (i forbude) låtit föra tavlan ut ur svartbrödraklostret samt att samme Renholt givit B. lov att föra tavlan ur staden. Renholt är uppenbarligen ingen svartbroder utan bör sannolikt identifieras med en välkänd Stockholmsborgare, Reinhold Leehusen, den nuvarande friherrliga ättens förste i Sverige bosatte ledamot, kyrkvärd i Storkyrkan. Gäller det en affär om ett kyrkligt konstföremål bör Reinhold alltså ha företrätt Storkyrkans intressen, och just under dessa år var han (åtminstone ekonomisk) ledare av Storkyrkans ombyggnad. Denna bestod bl. a. i nedrivandet av skiljemurarna mellan sidokapellen, bl. a. även av Helga lekamens kapells östra mur. För detta kor bör B:s altarskåp ha beställts och just för dess östra mur, den normala platsen för förnämsta altaret i en kapellbyggnad. Genom murens rivning, blev altarskåpet oanvändbart, och här liksom överallt eljest i kyrkan blevo nu helgonaltarna ställda invid de pelare, som vid skiljemurarnas rivning uppstodo. För dylik plats behövdes en helt annan retabulumtyp, hög och smal. Antingen arbetet redan var levererat till Helgalekamens kor och måst flyttas därifrån till annan ort för att icke vara i vägen för murarna eller att de olika intressenterna ville ha det deponerat i taka händer, alltnog, det befann sig 1481 magasinerat hos svartbröderna. På ett eller annat sätt hade saken ordnats så lyckligt, att Boglösa församling övertagit det för dem lämpliga, men för Helgalekamenskoret numera alltför breda altarskåpet. Härvid uppstod emellertid tvist om de olika parternas betalningsskyldighet, varom tankeboken ger uppgifter redan 7 mars 1478. — Altarskåpet är ett arbete av god genomsnittskvalitet, förrådande nordtysk skolning. B. bör dock på grund av sitt namn antagas ha varit av nordisk härkomst.