Axel G Bielke

32. Axel Gabriel Bielke, f. 28 mars 1800, d 17 jan. 1877 i Stockholm. Föräldrar: kornetten greve Gustav Ture Bielke till Sturefors och Viggebyholm och Charlotta Katarina Hård af Segerstad. Student i Uppsala 5 dec. 1815; avlade kansliexamen 12 juni 1820; företog en utrikes resa 1825—27. E. o. kanslist i kanslistyrelsens expedition 29 juni 1820; kammarjunkare 1822; kammarherre 1 febr. 1828; var den egentlige stiftaren av Sveriges allmänna konstförening 1832 och blev dess förste ordförande; ledamot i den kommitté, som ägde att år 1850 utvälja de föremål, som borde inköpas för statens räkning av bildhuggaren J. N. Byströms tavelsamling, och i kommittén angående oljemålningar för nationalmuseum 21 apr.—13 juni 1865; ledamot i nationalmusei nämnd från dess tillsättande 24 maj 1867. HedLFrKA 1852 (v. preses från 1871); LSkS 1852; KVO 1868 (1 kl 1873). — Ogift.

B. var en av sin tids främsta konstkännare. Den moderna konsten intresserade honom dock föga; hans hjärta tillhörde den gamla. Genom trägna studier hade han förvärvat en gedigen bildning, som han fördjupade genom årliga resor till utlandets främsta museer. Där var han så väl känd, att det uppges, att en av vaktbetjäningen vid. Berlins konstmuseum, när han en gång på nytt visade sig där, yttrade: »Nu kommer våren, ty nu är den svenske greven här.» Redan i ungdomen hade han börjat anlägga konstsamlingar, som med tiden växte till betydande omfång. Han ordnade dem med stor smak i sitt hem i Stockholm, Klarabergsgatan 52 C, och bland dem trivdes han också bäst. Ogärna deltog han i sällskapslivet och föredrog ensamheten under studier. Hans konversation rörde sig företrädesvis om konst, och särskilt gärna talade han om föremål ur sina egna samlingar. När han demonstrerade någon dyrbar gammal pjäs, som han kommit över, blev den eljest avmätte aristokraten mot sin vana förtrolig; han smekte den och hans ögon lyste av tillfredsställelse. Stort nöje beredde honom överläggningarna inom nationalmusei nämnd. Han saknades sällan vid sammankomsterna. Hans yttranden där åhördes med stor uppmärksamhet, och han löste lyckligt mer än en svår fråga. Särskilt när det gällde förvärv av nya föremål, vägde hans ord tungt på grund av den fint bildade konstkännarens förträffliga minne och skarpblick. Med det största intresse deltog B. i arbetet för den stora låneutställning av äldre konstslöjdföremål, som hölls i Arvfurstens palats i Stockholm 2 dec. 1876—1 juli 1877. Denna utställning, vid vilken han själv var en av de största utställarna med utsökta nummer ur egna samlingar, anordnades närmast med anledning av den då på dagordningen stående frågan om inrättande av ett statens konstslöjdmuseum, en plan, som visserligen tillstyrktes av en 9 mars 1877 tillsatt kommitté men trots dess förordande betänkande (av 3 dec. s. å.) förföll. Utställningen blev emellertid ödesdiger för B. Under arbetet i de otillräckligt uppvärmda salarna i palatset ådrog han sig en förkylning, som efter några dagar lade honom på dödsbädden.

I ett 4 febr. 1876 uppgjort testamente hade B. skänkt sina konstsamlingar »till svenska staten för att med nationalmusei samlingar förvaras». Härmed riktades i synnerhet museets keramiska och gravyrsamlingar med en mängd ytterst värdefulla föremål, den förra med över 2,200 nummer och den senare med 10,000 blad. I den keramiska samlingen upptog det kinesiskjapanska porslinet mer än 1,200 nummer. I gravyrsamlingen voro i synnerhet 15- och 1600-talens mästare, speciellt av den nederländska skolan, rikt företrädda. Härtill kommo en vapensamling på 57 nummer och omkring 150 glasföremål, 37 i emalj och 43 i ädla metaller osv. Med dessa konstslöjdföremål — till antalet 2,603 — följde ett bibliotek på 650 nummer, mest konstlitteratur. Av dessa samlingar samt gåvor från Karl XV och Svenska slöjdföreningen har sedan konstslöjdavdelningen vid nationalmuseum bildats.

B., som i fråga om fint bildad konstkännarblick och entusiasm för gammal konst torde kunna tävla med Karl Gustav Tessin, karakteriseras av Fritz von Dardel i dennes »Dagboksanteckningar» (2, s. 3) såsom Sveriges på sin tid mest upplyste domare i konstfrågor, vars bortgång var en beklaglig förlust för konsten och särskilt för nationalmusei nämnd. Dardel har på samma ställe återgivit ett av honom ritat porträtt av B. i helfigur, mera likt än den bronsbyst, som E. Brambeck 1886 utförde på beställning av museinämnden.