Erik Björkman

Björkman, Erik, f. 13 juni 1872 i Eskilstuna, d 10 maj 1919 vid ett tillfälligt besök på Österåsens sanatorium. Föräldrar: dv. komministern, sedermera kontraktsprosten Karl Gustav Björkman och Anna Helena Fredrika Söderberg. Genomgick tredje t. o. m. sjätte nedre klassen vid karolinska läroverket i Örebro 1883–87 och återstående klasser vid Nyköpings h. allmänna läroverk; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 22 maj 1890; student i Uppsala 15 sept. s. å.; fil. kand. 14 dec. 1892; fil. lic. 25 apr. 1896; disputerade 27 maj 1896; fil. doktor 30 maj s. å.; avlade efterprövning i romanska språk i fil. kand. examen 29 maj 1897 saml, i germanska språk i fil. lic. examen 30 maj 1899; disp. i engelska språket 5 maj 1900; företog 1892–1917 ett stort antal utrikes resor, särskilt till Tyskland och England samt till Flandern i mars 1917 för studium av den flamländska språkrörelsen. E. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek 8 sept. 1894–ht. 1895; docent i engelska språket vid Uppsala universitet 16 maj 1900; lärare i engelska vid Gävle borgarskola vt. 1903; docent i germanska språk med undervisnings- och examinationsskyldighet i engelska vid Göteborgs högskola vt. 1904; e. o. professor i nyeuropeisk lingvistik med undervisnings- och examinationsskyldighet i germanska språk vid Lunds universitet 15 apr. s. å. och opterade vid denna professurs delning s. å. professuren i engelska språket; kallades till innehavare av den nyinrättade Andrew Carnegies professur i engelska språket och litteraturen vid Göteborgs högskola 15 okt. s; å., vilken kallelse av K. M:t stadfästes 2 dec. s. å.; professor i engelska språket vid Uppsala universitet 22 juni 1911. Tilldelades halva årsräntan av Oskar II:s jubelfestdonation 1901; RNO 1913; LHVS s. å.; RNS:tOO 1915.

Gift 4 juli 1911 med Ida Charlotta Svensson, f. 6 mars 1876, d. 22 okt 1924, dotter till befallningsmannen Sven Petter Andersson.

B. började sin vetenskapliga bana som lärjunge till Adolf Noreen, och hans gradualavhandling behandlade en uppgift inom nordisk filologi. Han övergick sedermera till germanska språk, som han studerade dels i Uppsala (under professor A. Erdmann), dels i Tyskland (särskilt i Göttingen) och England. Hans huvudintresse var från början inriktat på engelskan, och sedan han övertagit professur i detta ämne, ägnade han sig definitivt åt anglistiken. Redan genom sitt första större arbete inom engelsk filologi, den bekanta avhandlingen »Scandinavian loan-words in middle english», förvärvade sig B. ett högt aktat namn som vetenskapsman. För denna uppgift hade han genom sin föregående utbildning osedvanliga förutsättningar, och arbetet kan betecknas som en verkligt betydande insats. De nordiska språkens inflytande på engelskan behandlade han från andra synpunkter i senare arbeten, främst i avhandlingarna »Nordische personennamen in alt- und frühmittel-englischer zeit» och »Zur englischen namenkunde», vilka äro grundläggande arbeten och oumbärliga hjälpmedel för namnforskaren, samt i talrika smärre undersökningar. Även andra språkhistoriska, särskilt etymologiska, frågor voro föremål för B:s intresse. Under de sista åren av sitt liv var B. sysselsatt med forskningar i Beowulfdikten, vilken bygger på nordiska motiv, och vars handling är förlagd till nordisk miljö. Det var särskilt namnmaterialet i dikten, som fångade hans intresse, men även för andra sidor av ämnet, såsom de sago- och mythistoriska, hade han en öppen blick. Före sin död hann han som frukt av dessa studier endast publicera några uppsatser, men efter hans död har av hans lärjunge Mats Redin och L. Morsbach utgivits den viktiga avhandlingen »Eigennamen im Beowulf», till vilken uppsatserna »Einige namen im Beowulf» och »Hæðcyn und Hakon» utgöra komplement. B. ägnade sig även åt uppgifter av rent filologisk och litteraturhistorisk art. I vetenskapligt avseende främst bland arbeten av detta slag står den mönstergilla editionen av den medelengelska dikten »Morte Arthure», vilken bjuder forskaren osedvanligt svåra problem. Även ett av B: s huvudarbeten inom kontinentalgermansk filologi utgöres av en textedition. Hans monografier över engelska diktare (Chaucer, Shakespeare, Byron) göra icke anspråk på att bjuda väsentligen nya resultat men vittna om ingående studier i engelsk litteratur och dess historia. B. utövade en omfattande och mångsidig verksamhet som vetenskaplig kritiker, och han gjorde sig även känd som lycklig populärvetenskaplig författare.

Som forskare utmärkte sig B. genom säker och sund metod, skarpsinne och kombinationsförmåga, rikedom på uppslag, parad med noggrannhet och kritisk skärpa, vidsträckt beläsenhet och mångsidiga intressen. Han hade en ovanlig arbetsförmåga, och han arbetade snabbt och lätt. Dessa egenskaper förklara, hur han på en ganska kort tid kunde medhinna den omfattande produktion, om vilken nedanstående litteraturförteckning bär vittnesbörd, och detta i trots av att han ingalunda arbetade under gynnsamma yttre villkor. Vid sin död stod han på höjdpunkten av sin skaparkraft, och hans förtidiga bortgång betydde en svårersättlig förlust för vetenskapen. B. var också en framstående lärare, som förmådde väcka och underhålla intresse för sitt ämne. Han samlade omkring sig en stor skara lärjungar, och flera arbeten av högt värde ha utgått ur hans skola. Hans framgång som lärare berodde i icke ringa mån på hans vinnande personlighet, vilken fäste vid honom talrika vänner även utanför kamrat- och lärjungekretsar.