Johan Alfred Björling

5. Johan Alfred Björling, f. 19 okt. 1871, d antagligen 1893. Föräldrar: handlanden Johan Alfred Björling ocli Lydia Kastengren. Studerade vid Claesons förberedande elementarskola för gossar, vid h. allmänna läroverket på Södermalm, vid Jakobs realskola och vid h. realläroverket på Norrmalm; avlade studentexamen 11 dec. 1891. — Ogift.

Redan under skoltiden företog B. forskningsfärder, nämligern 1887 i Norrland och 1889 i Lappland, då han och en av hans kamrater voro de första svenskar, som lyckades bestiga Kebnekaise. 1890 deltog han jämte A. Klinckowström i den av G. Nordenskiöld ledda expeditionen till Spetsbergen, och 1891 medföljde han ett handelsfartyg till de danska kolonierna på Grönlands västkust. Från Upernivik, den nordligaste av dessa, lyckades han med en av eskimåer rodd båt komma norrut ända till Devils thumb (74° 30' nordlig bredd). På våren 1892 begav han sig jämte E. G. G. Kallstenius åter till nordvästra Grönland, i syfte att utforska den okända delen av polarbassängen norr om Nordamerika. Färden gick via Newfoundland, där B. till expeditionsfartyg inköpte skonaren Ripple (37 tons), antog tre man till besättning och anskaffade proviant, som dock för en eventuell övervintring var knappt tilltagen. Sedan hördes intet om företaget förrän i nov. 1893, då ett telegram meddelade, att valfångstfartyget Aurora 17 juni samma år påträffat Ripple såsom vrak och fastfrusen i isen vid Careyöarna i mynningen av Smith sund. Av påträffade anteckningar framgick, att Ripple 2 aug. 1892 lämnat Godhavn och därpå seglat längs isen i Baffins bay samt över Melville bay till Kap York, varefter B. fortsatt till Carey-öarna för att förse sig med proviant från den där befintliga engelska depån. Vid öarnas sydkust strandade emellertid Ripple, före 17 aug., och måste övergivas, varpå B. i stället för att med skeppsbåten försöka nå Grönlands västkust, varigenom expeditionen säkerligen hade räddats, begav sig norrut till Northumberlandön och därifrån åter till Carey-öarna samt slutligen, sedan en man avlidit, 12 okt. till Clarence head på Ellesmereland. Här synes det ha varit B:s förhoppning att komma i beröring med eskimåer för erhållande av livsmedel och bistånd för fullföljandet av sina planer, vilka han trots alla motgångar och sin bristfälliga utrustning ej synes ha uppgivit. Hans bemödanden torde ha strandat redan på senhösten 1892 eller den följande vintern och expeditionen omkommit. De efterforskningar, vilka såväl från Sverige som utlandet gjorts för utrönandet av dess öde, bland dem den av doktor A. Ohlin och jägmästaren E. Nilsson år 1894 med valfångaren Eclipse från Dundee företagna undsättningsexpeditionen, blevo resultatlösa. — B. ägde stor energi och brinnande forskningslust men saknade erforderlig erfarenhet för sitt svåra värv, och hans expedition var illa förberedd och utrustad.