Anders Blad

3. Anders Blad, den föregåendes broder, f. 2 jan. 1748 i Vasa, d 14 sept. 1834 i koleran i Stockholm. Student i Åbo 16 mars 1763 och i Uppsala 1765; disp. juni 1767 (Fundamenta entomologiæ; pres. K. von Linné); fortsatte studierna i Stockholm 1769; promoverades utan föregående disputationsprov till med. doktor 15 dec. 1775. Fattigläkare för Klara och Kungsholms församling i Stockholm 1774; utövade läkartillsyn vid Sabbatsbergs brunn och fattighusinrättning 1787–89; sänd som läkare till Karlskrona vid epidemien bland flottans manskap 1789; tf. stadsfysikus i Stockholm 1795; läkare vid Strandbergska läkarinrättningen 17 dec. 1798 (K. stadfästelse 12 mars 1799); erhöll professors namn, heder och värdighet 4 aug. 1813; hedersledamot av sundhetskollegiet 27 mars 1817; åtnjöt från 1820 på grund av hög ålder och långvarig tjänst tjänstefrihet från sin befattning vid Strandbergska läkarinrättningen med rätt att uppbära halva lönen och erhöll 1826 avsked med 125 rdr b:ko i pension. Erhöll en belöning av femton dukater av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 1794; ledamot av Patriotiska sällskapet; LHA 1811 (preses 1812 och 1821 för halva året, v. preses 1821). — Ogift.

B:s läkarverksamhet ägnades främst åt mindre bemedlades sjukvård i Stockholm; hans meritförteckning upptager endast ett viktigt uppdrag av annan art, deltagandet i sjukvården i Karlskrona under den svåra epidemien vid flottan 1789, då han hörde till de skickliga läkare, som nedsändes från Stockholm; i detta sammanhang karaktäriseras han som en väl övad praktikus. Ett decennium senare erhöll han läkarbefattningen vid Strandbergska läkarinrättningen, en stiftelse, som grundats genom donation av assessorn Sak. Strandberg 1792 och avser att bereda fri läkarvård jämte medikamenter, nödig och torftig mat samt värme åt behövande ståndspersoner. B:s utnämning föranledde en kompetenstvist emellan stiftelsens direktion och Collegium medicum, vilken dock ej synes ha gällt personvalet. Under de båda decennier, han förvaltade den honom sålunda anförtrodda blygsamma sysslan — lönen utgjorde till en början 180 rdr och höjdes 1815 till 225 rdr — kunde verksamheten icke oväsentligt utvidgas, men vilken andel B. personligen haft i denna utveckling, är ej känt. Hans anseende och plikttrohet äro däremot tillfullo bestyrkta; i sundhetskollegium hette det (1813), att han var »känd och aktad för sin medicinska lärdom och vid Strandbergska läkarinrättningen älskad för sitt nitfulla och charitabla bemödande för sjukliga och fattiga ståndspersoner».

Mot de »ständiga påminnelser om livets bräcklighet», som följde med hans yrke, sökte B. en motvikt i »ålderdomens minnesmärken» och i sociala förströelser. Han omtalas såsom Karl Mikael Bellmans vän, och denne har åt honom ägnat Fredmans epistel n: r 81, »Märk hur vår skugga — märk Movitz mon frère». Två punschbålar och »konung Gustav I:s bägare av porslin» testamenterade B. till Arla Coldinu-orden. Framför allt ägnade han emellertid sina intressen åt arkeologiens studium i förening ined en ganska omfattande samlarverksamhet. Så hopbragte han en betydande myntsamling, vilken han emellertid på gamla dagar sålde till universitetet i Helsingfors. Kuriosa av flerfaldiga slag funnos i hans kvarlåtenskap. Betydande var hans bibliotek, som jämte medicinska verk framför allt rymde arbeten i numismatik och historia, resebeskrivningar och sagor samt en del biografi, genealogi och topografi. Med en viss förkärlek synes han ha sysslat med österländska mynt — det var hans kunskaper om exotiska mynt, som 1794 förskaffade honom ett pris i Vitterhetsakademien — men han ägnade även uppmärksamhet åt de svenska fornlämningarna, ivrade för deras vård och uppsökte dem åtminstone i Stockholms omgivningar. Det tal, varmed han 1812 tog inträde i Vitterhetsakademien, var ägnat åt några nyare jordfynd i Sverige och återspeglar såväl det amatörmässiga i hans vetenskapliga försök som hans varma nit för fornminnena och hans strövtåg i huvudstadens omgivningar. I B. fann akademien en nitisk ledamot; han saknades sällan vid dess sammankomster, och han undandrog sig ej att uppsätta förslag till prisämnen, granska tävlingsskrifter och deltaga i andra akademiens arbeten. Det framhölls en gång beträffande B., att han, ehuru behövande, vid all sin utmärkta förtjänst aldrig blivit till någon lönande publik syssla befordrad. Hans bouppteckning visar emellertid, att hans ekonomi trots dylika uttalanden ingalunda var svag. Boets behållning översteg 10,000 rdr och fördelades på ett flertal legat, varav det betydligaste var en donation av 3,000 rdr till en barnuppfostringsanstalt på Söder. Vitterhetsakademien, som även tidigare någon gång hågkommits av B., erhöll ett antal föremål (102 nummer) av ganska växlande art ur hans samlingar, däribland L Kr. F. Hæffners bekanta silhuettporträtt av Bellman. B. nådde en hög ålder och synes ha kunnat glädja sig åt en i det hela kraftfull ålderdom. Väl avböjde han 1829 att resa till Uppsala för att promoveras till jubeldoktor av K. P. Thunberg — »den ende ungdomsvän, jag har i livet här på orten» — men han kunde deltaga i högtidligheterna vid avtäckandet av Bellmansbysten på Djurgården samma sommar och lät ännu år 1832 inskriva sig i det av kammarrättsrådet Gustav Johan Billberg stiftade Linnéska samfundet, varvid han såsom lärjunge till Linné befriades från alla avgifter. Det var emellertid icke endast i yttre måtto B. representerade sambandet med en äldre tid. Han har karaktäriserats såsom »en av dessa humanistiskt intresserade läkare, som varit av sådan betydelse för svensk bildningshistoria och ärades på sin ålderdom som den siste bäraren av 1700-talets lysande kulturtradition».