Theodor J Blanch

Blanch, Theodor Julius, f. 18 juni 1835 i Berlin, d 3 okt. 1911 i Stockholm. Var anställd vid restauranger utomlands; överflyttade till Göteborg; föreståndare för Lorensbergs utvärdshus därstädes i mitten av 1850-talet; praktiserade vid olika restauranger i Stockholm; föreståndare för Jönköpings restaurang 1859 och tillika för Hallsbergs järnvägsrestaurang från nov. 1862; övertog Operakällaren i Stockholm 1866; öppnade Blanchs kafé 1 juli 1868; förestod svenska restaurangen på utställningen i Wien 1873; hovleverantör 7 apr. s. å.; kejserlig-kunglig hovleverantör vid hovet i Wien nov. s. å.; öppnade en teater 1879 samt konstsalong och konsthandel 1883; erhöll titel hovkonsthandlare s. å. RVO 1873; erhöll Litteris et artibus.

Gift 5 okt. 1904 med Adolfina Paulina Amberg, f. 23 jan. 1843, dotter till sadelmakaremästaren Gustav Adolf Amberg och änka efter pianofabrikören Erik Jacobson.

B:s tidigare bana rörde sig inom restauratörfacket: han praktiserade i Stockholm som kypare på restaurang de Suède och som portier på hotell Rydberg, han förestod hotell i Hallsberg och Jönköping samt under en kortare tid Operakällaren, som just då undergått en del genomgripande lokala förbättringar. Sitt namn fäste han för beständigt vid Blanchs kafé, som han 1868 öppnade i Atelierbyggnadsaktiebolagets nyss färdiga hus i hörnet av Kungsträdgården och Västra Trädgårdsgatan. Han inredde det med stor prakt och ståt, vari det tävlade med Berns' salonger, som öppnats några år förut, och införde en nyhet för Sverige i och med anordnandet av aftonkonserter året om. I sin lokal installerade B. 1878 först i vårt land elektrisk belysning. Sin skicklighet som restauratör fick B. visa som innehavare av den svenska restaurangen på utställningen i Wien 1873. Hans smörgåsbord och punsch lyckades där — berättar en samtida — komma på modet; furstarna och ärkehertigarna voro hans trägna gäster; särskilt kom ärkehertig-Ludvig Viktor med sin adjutant ofta dit för att äta frukost i förening med en sup och en flaska punsch. År 1881 lämnade B. sitt stockholmskafé i andra händer, innehade en kortare tid ett finare s. k. wienerkafé men ägnade sig småningom åt andra verksamhetsgrenar, som alltmer fångat hans intresse. Redan 1879 hade han å De Geerska tomten invid Blanchs kafé byggt en liten smakfullt utstyrd teater — den i senare tid återupptagna Blanche-teatern — där små, ganska goda danska och franska teatertrupper omväxlade med populärvetenskapliga föreläsningar, kammarmusiksoaréer och varietéföreställningar. Företaget torde dock icke ha burit sig ekonomiskt. B. upphörde snart därmed och förvandlade 1883 teatern till en elegant konstsalong. Syftet var i främsta rummet att förmedla den svenska allmänhetens bekantskap med utländska artisters arbeten. B. inledde underhandlingar med konstnärer och konstverksägare i utlandet och lyckades redan samma år få till stånd en utställning av i synnerhet franska tavlor, bl. a. av Neuville, Bouguerau och Gerôme. - Sedermera utställdes verk av Canova, Munkácsy, Makart, Ajvazovskij och andra. Även svenska mästare voro representerade, t. ex. J. Kronborg med sin berömda »Kleopatras död». Rätt stor betydelse fick B:s konstsalong under de brytningar, som ägde rum inom den svenska konstnärsvärlden vid 1880-talets mitt. Sålunda var det där, som parissvenskarnas exposition »Från Seinens strand» öppnades i apr. 1885, och i sept. samma år började på samma plats »Opponenternas» utställning, som räknade 155 konstverk av 50 utställare. Men även Konstakademien anlitade lokalen för sin utställning 1887, och sålunda blev B: s salong »ett neutralt område för olika konstskolor» och på samma gång en punkt, »dit det övriga Europa kommer för att visa oss, vad det i konstavseende kan ha att bjuda». Otvivelaktigt bidrog B, genom denna sin verksamhet till att åstadkomma en uppryckning inom konstlivet i Stockholm. År 1889 överlät B. lokalen till Konstföreningen, men han fortsatte till sin död (1911) den konsthandel, som han samtidigt drivit; dess standard sjönk emellertid småningom, och på de senare åren exponerades där rätt mycket kram och undermåliga konstprodukter. B. var även starkt musikintresserad och begåvad med en präktig sångröst; han var mycket stolt över denna och provsjöng en gång under en vistelse i Paris (1876) för därvarande operas världsberömde baryton J. B. Faure, vilken skall ha häpnat över den väldiga volymen av hans stämma.