Magnus Gustaf Blix

2. Magnus Gustaf Blix, f. 25 dec. 1849 i Säbrå, d 14 febr. 1904 i Lund. Föräldrar: v. pastorn i Härnösand Karl Johan Blix och Kristina Österholm. Åtnjöt undervisning vid Härnösands och Uppsala h. elementarläroverk; avlade mogenhetsexamen vid Stockholms gymnasium 11 dec. 1869; student i Uppsala 29 sept. 1870; med. fil. kand. 31 maj 1871; med. kand. 13 sept. 1875; med. lic. 14 maj 1879; disp. 29 maj : 1880; med. doktor 31 maj s. å.; företog med stipendieunderstöd resor till Frankrike och Tyskland 1880–81 och studerade därunder sex månader vid professor E. J. Mafey's laboratorium i Paris och tre månader vid fysiologiska laboratorier i Tyskland; gjorde studieresor till Tyskland, österrike, Italien, Schweiz, Frankrike och England 1885 samt till Schweiz och Frankrike 1889; bevistade fysiologkongresserna i Basel 1889, i Bern 1895 och i Turin 1901. Amanuens vid fysiologiska institutionen i Uppsala under år 1873; tf. laborator i experimentell fysiologi och medicinsk fysik vid Uppsala fysiologiska laboratorium 14 dec. 1875–1876 års utgång samt ånyo från 21 dec. 1877; innehade åtskilliga förordnanden som bataljons-, bad-och brunnsläkare under åren 1877–87; docent i experimentell fysiologi 3 juni 1880; laborator 29 mars 1882; tf. professor i fysiologi vt. 1883; intendent vid Porla hälsobrunn 1885–86; professor i fysiologi och embryologi i Lund 6 nov, 1885; rektor vid universitetet därstädes från 1 juni 1899. LVS 1883; LFS 1886; LVA 1892; RNO 1895; KN02kl 1901; fil. hedersdoktor 31 maj 1900; var dessutom ledamot av flera utländska lärda sällskap.

Gift 5 febr. 1890 med Martina (Tina) Amalia Lamm, f. 7 dec. 1857, d 10 aug. 1917, dotter till grosshandlanden Albert Martin Lamm i Göteborg.

B. var en synnerligen framstående forskare inom sin vetenskap, icke genom mängden och det yttre omfånget av sina utgivna arbeten men så mycket mer genom deras originalitet och gedigenhet. I främsta rummet bör därvid nämnas hans »Experimentella bidrag till lösning av frågan om hudnervernas specifika energi», 1882, vari han uppvisade tillvaron av särskilda ändorgan i huden för de olika förnimmelserna köld, värme och tryck. Man trodde förut allmänt, att alla dessa förnimmelser kunde utlösas från varje än så liten punkt i huden, och detta utgjorde ett av de viktigaste inkasten mot läran om de specifika sinnesenergierna, vilken nu genom B:x' upptäckt av de s. k. kall-, varm- och tryckpunkterna i huden erhöll ett av sina bästa stöd. Alltsedan Olof Rudbeck 1650 uppdagade lymfkärlen, har den svenska fysiologien icke gjort en så betydande insats i den vetenskapliga utvecklingen som uppvisandet av dessa sinnespunkter, en av de viktigaste upptäckter för övrigt, som gjorts inom hela sinnesfysiologien. Undersökningen har också givit uppslag till en hel mängd betydelsefulla arbeten på detta område. Denna sin mest betydande upptäckt gjorde B. med de enklaste medel; endast vid tryckpunkternas uppsökande hade han användning för den sällsporda fyndighet och uppfinningsförmåga i fråga om mekaniska konstruktioner, som var en av hans mest utmärkande egenskaper och som yppat sig redan vid hans förstlingsarbete, »Bidrag till läran om muskelelasticiteten», 1873. Hans stora grundlighet, hans självständighet och genialitet kommo däremot på varje punkt av arbetet fullt till heders. B. tänkte sig djupt in i frågorna och gick sina egna vägar. Sällan torde någon forskare så föga låtit imponera på sig av auktoriteter på sitt eget forskningsområde. Men även sina egna meningar uppgav han villigt, så snart han fann, att experimenten ej bekräftade dem. Han var ständigt sin egen skarpaste kritiker och förbättrade alltjämt sina apparater och försöksanordningar. Detta medförde en viss skenbar långsamhet i hans arbete och förklarar även, att han i sin forskning nästan helt och hållet begränsade sig till ett fåtal områden inom fysiologiens vida fält, nämligen muskelfysiken och sinnesfysiologien. Särskilt låg givetvis muskelfysiken, åt vilken han längre fram i allt högre grad egnade sig, väl till för hans mekaniska anlag. Denna del av fysiologien hör till de mest bearbetade men är icke dess mindre en av de mest svårutforskade, och B., som ej nöjde sig med halva eller tvetydiga resultat, kämpade länge med de svårigheter, som uppreste sig mot lösningen av de problem, han uppställt för sig. Frukterna av hans arbeten på detta område äro nedlagda i tre avhandlingar i Skand. archiv f. physiol. 1891–94. Dessa äro av beståndande värde och innehålla viktiga resultat, som emellertid icke kunna i korthet sammanfattas på ett för andra än fackmän begripligt sätt. Till dessa arbeten sluter sig hans avhandling om muskel värmet (1900). Den är ej stor till sin omfattning men utgör frukten av nära tjugu års arbete. B. bragte på detta område, som är ett av den experimentella fysiologiens allra vanskligaste, genom ständigt nya förbättringar tekniken ända därhän, att en stor del av förut omtvistade frågor icke blott definitivt blivit avgjorda utan numera kunna demonstreras genom, föreläsningsexperiment, dvs. experiment, som vid erforderlig sorgfällighet ej gärna misslyckas. B:x' myotermogalvanometer, som härvid användes, måste anses som ett mästerstycke av konstruktionskonst. Som huvudresultatet av sina forskningar på detta område uppställer B. satsen »ju mera längd, dess mera värme». Ju mer och ju förr muskelns förkortning vid dess retning förhindras, desto mer värme bildas i densamma. Värmebildningen växer å ena sidan med retningens styrka, å den andra med den verksamma ytans storlek, de kontraktila elementens ytinnehåll. Detta sätter B. i samband med den redan förut av honom uppställda teorien för muskelkontraktionen, enligt vilken denna beror på en ändring i de kontraktila elementens ytspänning. Till muskelfysiologien hör även en avhandling »Om människans arbetskraft» (1901). B. visade genom särskilda undersökningar, att människans arbetskraft, som vid arbete med handvev under trettio minuter kan uppdrivas till högst tretton meterkilogram per sekund och under femton minuter till sjutton meterkilogram, för en kort stund kan vid lämpligt arbete stegras högst betydligt, ända till hundra meterkilogram per sekund (då man springer uppför en trappa under fyra sekunder); Detta gynnsamma resultat intresserade B. särskilt med hänsyn till frågan, huruvida människan besitter den arbetsförmåga, som behövs för att kunna flyga med egna krafter, ifall tjänliga apparater ställas till hennes förfogande. Flygproblemet hade redan tidigare sysselsatt B., och ett av hans resultat var, att den största kraftutvecklingen erfordras för att flyga upp och ta fart; sedan kräves vida mindre ansträngning.

B:x' övriga fysiologiska arbeten falla inom sinnesfysiologien. Hans arbete om hudnervemas specifika energier är redan omtalat. Dessförinnan hade han konstruerat och (i sin gradualavhandling) beskrivit en oftalmometer, grundad på en fullt originell princip; medelst detta instrument hade han bl. a. lyckats mäta hornhinnans tjocklek och bakre hornhinneytans radier. Vidare bör ihågkommas hans metod att mäta det s. k. muskelsinnets finhet samt, från hans sista år, arbetena om ögonmått och om den Pöggendorffska synvillan. Dessa liksom alla hans verk bära vittne om hans originalitet och självständighet och innehålla många uppslag och reflexioner av värde, även där han till äventyrs icke lyckats lösa huvudproblemet. Hans sista vetenskapliga arbete utgör en beskrivning på förträffligt konstruerade registreringsapparater, som han åstadkommit i samverkan med sin mekaniker, kandidat Hjalmar Sandström. Även i sina föregående avhandlingar över muskelfysiologien hade han meddelat åtskilliga nykonstruktioner och förbättringar av apparater och anordningar för fysiologiska ändamål; men många, som han utfört, lämnade han obeskrivna.

Som rektor gjorde sig B. i, hög grad aktad och avhållen från alla håll. Hans efterträdare i ämbetet, professor Seved Ribbing, yttrade om honom: »Följande icke sin egen önskan men universitetets kallelse, mottog han uppdraget att vara dess ledare. Med aldrig svikande nit och insikt fyllde han de mångartade plikter, som tillhöra . detta ämbete. Efter sin första tjänstgöringsperiod kallades han också ytterligare tvenne gånger av valmännens enhälliga förtroende att kvarstå i ämbetet. Alla kände sig så trygga under hans pålitliga ledning.»

B. var, för att anföra ett yttrande av den berömde tyske fysiologen Ludwig, »ein mann glänzenden geistes». Men han var på samma gång en sällsynt flärdlös och anspråkslös, godhjärtad och rättrådig personlighet. Stor naturvän, ägnade han sig under ferierna gärna åt jakt, fiske och segling. De intryck, han sedan ungdomen mottagit under långa, ofta ensamma vandringar i skog: och mark, gåvo i mycket en särprägel åt hans personlighet.