Carl A F Benedicks

4. Carl Axel Fredrik Benedicks, halvbroder till de båda föregående, f. 27 maj 1875 i Stockholm. Föräldrar: brukspatronen Edvard Otto Benedicks och Sofia Elisabet Tholander. Genomgick f. d. Beskowska skolan i Stockholm; avlade mogenhetsexamen därstädes 19 maj 1893; student i Uppsala 25 aug. s. å.; fil. kand. 15 dec. 1896; fil. lic. 13 dec. 1902; disp. 28 maj 1904; fil. doktor 30 maj s. å.; har företagit studieresor till Förenta staterna ht. 1904 och till Tyskland vt. 1905 för studiet av laboratorieinredningar samt till England och Frankrike maj—juni 1908, till Tyskland juli 1909, till London juni—juli 1912, till Tyskland apr. 1913 och till London maj 1914; här dessutom bevistat ett flertal kongresser i utlandet. Amanuens vid fysiska institutionen i Uppsala 25 jan. 1900; docent i fysikalisk kemi 15 juni 1904; uppförd å tredje förslagsrummet till professor i kemi vid Uppsala universitet 18 jan. 1908; professor i fysik vid Stockholms högskola 14 dec. 1910; tillika föreståndare för metallografiska institutet i Stockholm 11 juni 1920.

Gift 6 okt. 1899 med Cecilia af Geijerstam, f. 8 aug. 1879, dotter till brukspatronen Karl Fredrik af Geijerstam.

B. är som forskare synnerligen mångsidig. Han har utfört arbeten i geologi, mineralogi, kemi, fysik, astronomi och matematik. Viktigast äro hans fysisk-kemiska undersökningar inom metallografien, berörande bl. a. metallers och legeringars elektriska ledningsförmåga och sambandet mellan legeringars hårdhet och osmotiska tryck, eutektiska blandningars smältpunkt, härdning, legeringars, särskilt systemet järn-kols, mikroskopiska och ultramikroskopiska struktur, meteorjärnets syntes, allotropi och polymorfi hos metaller. B. har visat, att olika tillsatsers inverkan på järnets specifika elektriska ledningsmotstånd är proportionell mot dessas koncentration, uttryckt i atomprocent, förutsatt, att de äro lösta i järnet. Om man tillsätter mängder, som äro proportionella mot atomvikterna, stiger motståndet med samma belopp för de olika elementen. Den stora betydelsen av detta rön framgår bland annat därav, att B. på grundvalen härav med hjälp av egna och andras bestämningar av specifika elektriska ledningsmotståndet hos olika stålsorter kunnat uppställa en formel, som tillåter beräkning av elektriska ledningsmotståndet vid känd sammansättning av materialet. Denna formel har visat sig gälla också för andra metaller än järn. B. torde vara den förste, som påvisat möjligheten av ultramikroskopiska metallstrukturer och deras betydelse i teoretiskt och praktiskt hänseende. Sålunda är enligt honom stålbeståndsdelen troostit sannolikt ett slags fast kolloid lösning av cementit (järnkarbid) i ferrit (a-järn) och det tekniska nickelstålet en fast taenit-ferrosol. Såväl troostit som nickelstål utmärka sig genom sin synnerligen stora seghet och erbjuda, som B. påpekar, en slående analogi till de organiska kolloiderna. »Teknikens segaste senor, ståltrådslinorna, äro liksom människokroppens senor kolloida bildningar». Ett vackert exempel på B:s' behärskande av metallografiens teori och praktik är hans 1910 utförda syntes av meteorjärn. Naturen av de i detta ingående egendomliga beståndsdelarna kamacit, taenit och plessit hade förut icke kunnat med visshet fastställas, och deras framställande med terrestra medel hade dittills trotsat de främsta metallurgers bemödanden. Med stöd av en av Osmond och H. V. B. Roozeboom uppställd teori och under lyckligt utnyttjande av metallografiens tekniska hjälpmedel kunde B. fullständigt eftergöra det naturliga meteorjärnet och under utnyttjande av de därvid vunna erfarenheterna bringa klarhet i frågan om meteorjärnet och dess beståndsdelars struktur.

Bland B : s' utom metallografien fallande kemiska och fysikaliskkemiska arbeten böra beaktas hans licentiatavhandling i kemi om gadolinium, hans studier av de sällsynta jordmetallernas atom-volumina och hans försök att göra stora kemiska reaktionshastigheter tillgängliga för mätning. Såsom geolog och mineralog har B. sysslat med flera olika frågor. Viktigast torde vara hans undersökning över de basiska Utsöndringarna i Uppsalagraniten och klotgranitens bildningssätt samt hans upptäckt av det nya mineralet thalénit. Sin teoretiska skolning och sitt livliga intresse för de fundamentala frågorna inom den moderna fysiken har B. särskilt ådagalagt genom sitt inlägg i diskussionen av M. Plancks teori om energikvanta. B. har därvid hänvisat på och teoretiskt närmare utvecklat den möjlighet till härledande av den Planckska strålningsformeln utan anlitande av hypotesen om kvanta, som ligger i antagandet av en fortskridande agglomeration av de fasta kropparnas atomer med sjunkande temperatur.

Under de senaste åren (från 1916) har B. utfört en serie undersökningar över, termoelektriciteten, som lett honom till synnerligen märkliga slutsatser. B. gör gällande, att elektriska potentialdifferenser förefinnas i varje metallisk krets, vars delar icke alla äro lika varma, sålunda även om kretsen är sammansatt av en och samma fullt homogena metall. Detta innebär kullkastandet av den hittills som riktig ansedda s. k. »Magnus' sats», enligt vilken termokrafter icke kunna uppkomma i homogena ledare. B:s' undersökningar hava fört honom till ännu ett ytterst märkligt fenomen, som innebär ömvändningen av termokraft i homogena ledare: temperaturdifferenser förorsakade av elektrisk ström i homogen ledare.

B. är experimentaltekniker som få. Hans försök utmärka sig icke endast genom allmän rationalitet i anordningen utan också genom en i minsta detalj gående, raffinerat felegant teknik. I många fall är det just tack vare sin förmåga att sinnrikt lösa en experimentell specialfråga, som B. lyckats realisera de nödvändiga försöksbetingelsernä för den undersökning, han tagit sig före. Denna B:s' egenskap har också i förening med hans livliga och klara framställningskonst gjort honom till en synnerligen skicklig föreläsare. Ett och annat av sina föreläsningsexperiment har B. meddelat i tryck, så t. ex. det eleganta sättet att demonstrera kolsyrans kritiska tillstand och utförandet av Foucaulfs pendelförsök i liten skala.

På B:s' initiativ har från en rad av våra större metallindustriella verk sammanskjutits en fond för upprättandet av ett metallografiskt forskningsinstitut i Stockholm, vilket i maj 1920 erhöll K. stadfästelse å sina stadgar och har inrymts i bergsskolans och materialprovningsanstaltens förutvarande lokaler.