J Oscar Bensow

Bensow, Josef Oscar, f. 9 febr. 1870 i Stockholm. Föräldrar: distriktsläkaren Josef Oskar Bensow och Josefina Albertina Engström. Elev vid nya elementarskolan i Stockholm ht. 1880— ht. 1886; åtnjöt enskild undervisning; avlade mogenhetsexamen i Nyköping 9 juni 1887; student vid Stockholms högskola 7 sept. s. å. och vid Uppsala universitet 28 okt. s. å.; vistades i Frankrike, Tyskland, Österrike, Italien och Grekland i och för språkstudier och konsthistoriska studier dec. 1889—apr. 1890; ånyo inskriven vid Uppsala universitet 14 nov. 1890; idkade studier i filosofi, konsthistoria och konstmytologi i Tübingen jan.—juni 1895; fil. doktor därstädes 27 juni s. å.; idkade studier i teologi och filosofi vid åtskilliga utländska universitet under olika resor dec. 1896—aug. 1905; teol. lic. i Rostock 20 juli 1898. Docent i dogmatik vid Uppsala universitet 20 mars 1899; prästvigd 28 dec. s. å.; pastorsadjunkt i Österåker, Uppsala ärkestift, juni 1900; biträdde på fakultetens praktiska avdelning vid övningarna i predikoskrivning läsåren 1900—02; förordnad att uppehålla professuren i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi 16 sept. 1900—24 sept. 1901 och ordinarie professuren i dogmatik och moralteologi under kyrkomötet 1903;. v. pastor i Österåker aug. 1901; biträdde pastor i Västeråker och Dalby apr. 1904; kyrkoherde i Österåker 3 maj 1905 (tillträdde 1 maj 1907); kvarstod samtidigt såsom docent vid Uppsala universitet t. o. m. ht. 1908; av sakkunniga uppförd på förslag till professor i systematisk teologi i Kristiania 1905; uppförd på tredje förslagsrummet till e. o. professor i dogmatik och moralteologi i Uppsala 18 jan. 1908, på andra förslagsrummet, till professor i samma ämne därstädes 29 okt. 1910, på tredje förslagsrummet till professor i systematisk teologi i Lund 6 maj 1913 samt på tredje förslagsrummet till pastor primarius i Stockholm 17 okt. 1920. Teol. doktor i Uppsala 30 maj 1911; LNO 1916.

Gift 28 febr. 1893 med Julia Matilda Hodell, f. 31 okt. 1866, dotter till redaktören Frans Oskar Leonard Hodell.

B. har i främsta rummet gjort sig bemärkt såsom en synnerligen flitig och produktiv teologisk författare. Redan innan han ägnade sig åt teologiska forskningar, hade han emellertid utvecklat en ganska mångsidig och omfångsrik skriftställarverksamhet. Tidigast framträdde han såsom författare på det skönlitterära området, där han med särskild förkärlek rörde sig i den dramatiska idédiktens framställningsform. För ett arbete av denna art, den dramatiska dikten »Svipdag», erhöll han 1893 Svenska akademiens mindre guldmedalj. Till dessa hans dramatiska försök sluter sig på det närmaste ett större musikteoretiskt arbete över den av honom högt beundrade Rickard Wagner såsom »skaparen av musikdramat». B : s tidigaste vetenskapliga produktion faller inom filosofiens område, vilket han även i senare skrifter någon gång beträtt. Hans teologiska författarskap rör sig huvudsakligen, om än ej uteslutande, inom den systematiska teologien, vars alla områden — apologetik, dogmatik, etik — det omspänner. Av såväl dogmatiken som etiken här han lämnat sammanfattande totalframställningar. Bland hans specialundersökningar till teologiska frågor äro de mest betydande de båda nära samhörande arbetena »Die lehré von der kenose» (1903) och »Die lehre von der versöhnung» (1904). Vid sidan av sin vetenskapliga produktion har han ock utgivit en rad läroböcker för olika skolstadier och andra teologiska skrifter av mera populär art samt, särskilt såsom recensent, varit en flitig medarbetare i den periodiska pressen. I B: s författarskap framträder nästan genomgående ett starkt apologetiskt och polemiskt drag. Detta gäller redan om hans skönlitterära arbeten. Hans kamp riktar sig här närmast mot tidens allmänna materialistiska tendenser. Själv röjer han vid denna tid ett starkt inflytande av Viktor Rydbergs idealistiska åskådning. Dock ter sig för honom redan nu idealismens sak såsom solidarisk med den positiva kristendomens och kyrkans. Såsom teolog har han mottagit de avgörande intrycken från den särskilt av Rostocks teologiska fakultet, vid vilken B. vunnit sin egentliga teologiska utbildning, representerade konservativaste riktningen inom den nutida tyska teologien. I sina teologiska skrifter framträder han, ehuru han bestämt avvisar tanken på en blott repristination av den gamla ortodoxa dogmatiken, såsom en mycket deciderad förkämpe för en strängt konfessionell ståndpunkt. Därmed sammanhänger det, att hans intresse såsom systematiker mindre varit inriktat på upptagandet av nya problem och frågeställningar än på det klara framläggandet och preciserandet av den kyrkligt-konfessionella åskådningens innebörd och på försvaret av densamma mot däremot riktade invändningar och angrepp av olika art. I första rummet har han därvid riktat sin polemik, ofta med stor skärpa, mot de i den moderna teologien enligt hans mening förhärskande negativa tendenserna. Den motsatsställning, i vilken B. känt sig stå till de övervägande tendenserna jämväl inom den samtida svenska teologien, har gjort honom sympatiskt stämd till de tid efter annan framträdande kraven på upprättandet i vårt land, i analogi med det i Norge sedan 1906 bestående s. k. »menighedsfakultetet», av en »fri teologisk fakultet», vilken, såsom en motvikt till den, såsom man menat, vid universitetsfakulteterna ensidigt företrädda negativa riktningen, skulle bilda en samlingspunkt för den avgjort »positiva» och »bekännelsetrogna» teologien. Så deltog B. i stiftandet av det för detta syfte, på initiativ av fil. d:r A. V. Ekman, 1912 bildade Lutherska kyrkoförbundet och valdes efter Ekmans död (1915) till dettas ordförande. I ett av styrelsen för Lutherska kyrkoförbundet under B: s ordförandetid publicerat uttalande betonas det emellertid, att förbundet icke avser att upprätta »ett prästseminarium av klosterartad natur, som skulle ängsligt söka undanhålla sina elever bekantskapen med de modernt-negativa, bibelkritiska och rationalistiska riktningarna inom teologien», utan blott att bättre än hittills sörja för att de teologie studerande, vilka alternerande skulle kunna följa undervisningen vid de olika fakulteterna, må få tillfälle att bliva grundligt införda jämväl i den »bekännelsetrogna» teologiens åskådning, en uppgift, som, enligt styrelsens uppfattning, undervisningen vid statsfakulteterna ej kan sägas hava tillfredsställande fyllt.