Hermann Johann Berens

Berens, Hermann Johann, f. 7 apr. 1826 i Hamburg, d 9 maj 1880 i Stockholm. Son till kompositören och flöjtisten Karl Berens. Utbildade sig till violinist och pukslagare och åtnjöt undervisning av fadern samt sedermera hos K. G. Reissiger i Dresden. Företog en konsertresa och samarbetade därpå med Marietta Alboni i Hamburg; flyttade till Stockholm 1847; musikdirektör vid livregementets husarkår i Örebro 1849; kapellmästare vid Mindre teatern, sedermera Dramatiska teatern; tf. lärare i kontrapunkt, komposition och instrumentation vid Musikaliska akademiens läroverk samt ledare för elevernas orkesterövningar 28 juni 1861; vald till lärare vid den nyupprättade högre avdelningen (»artistklassen») 8 febr. 1867, ehuru läroverkskollegiet på förslag av preses prins Oskar förordat Frans Berwald, men erhöll på egen begäran avsked från denna befattning 22 febr. s. å.; professor och ordinarie lärare i komposition och instrumentation 24 jan. 1868. LMA 1864; RNO 1869.

Gift 2 nov. 1853 med Hedvig Matilda Braunner, f. 13 juni 1829, d 28 maj 1887, dotter till löjtnanten friherre Johan Robert Ulrik Brauner.

B. gjorde sig genast efter sin flyttning till Stockholm bemärkt som pianist genom de kammarmusikkonserter, han gav jämte några andra unga musiker från Hamburg, däribland brodern August Adolf Berens och Johan Meyer, vilka båda längre fram fingo anställning i hovkapellet. I Örebro, livregementets husarkårs förläggningsort, där B. hade sitt hem efter utnämningen till musikdirektörsbefattningen 1849, gjorde han en betydande insats i musiklivet. En vidsträcktare verkningskrets fann han efter sin återflyttning tili Stockholm och särskilt sedan han på Ludvig Normans initiativ efterträtt denne som lärare vid Musikaliska akademien. Någon betydande konstnär eller personlighet var B. icke, men han var en flitig och samvetsgrann musiker och vann icke ringa erkännande genom sin lärarverksamhet. Särskilt som pianopedagog hade han på sin tid ett stort namn och befäste det framför allt genom sina samlingar av instruktiva pianostycken och etyder, av vilka särskilt hans »Neueste schule der geläufigkeit» (Op. 61) vann stort anseende även utom Sverige. Bland B:s' elever märkes drottning Lovisa. Efter hans bortgång gav honom Musikaliska akademiens sekreterare Johan Svedbom i akademiens årsberättelse det vitsordet, att han »fostrade de unge till redigt och självständigt, musikaliskt tänkande... Säker, granskande blick och noggrannhet med avseende å satsens renhet parade sig här med plikttroget och välvilligt nit».

Vid sidan av sin lärarverksamhet och ett ansträngande teaterarbete var B. en synnerligen produktiv kompositör och har försökt sig i nästan alla former. Endast symfonier och mässor saknas i hans vidlyftiga kompositionsförteckning. Tyngdpunkten är emellertid förlagd till musik för piano och dramatiska kompositioner, såsom operor, operetter, skådespel med sång och scenmusik. B. var dessutom en flitig arrangör av orkester- och operamusik för piano och utgav även dylika arrangemang såsom egna »opus». Slutligen komponerade han jämväl under pseudonym (Willibald; José de Martinez). I B:s' kompositioner spårar man en solid teoretisk underbyggnad, och hans musik utmärker sig alltid för klar sats och lättflytande melodik. Han söker företrädesvis ljusa och lätta stamningar, som han behandlar än i briljant, än i sentimental stil. I hans uttrycksmedel finnes ingenting av originalitet, och även i stämningsvärde höjer han sig knappast över vardagligheten. Han vann ej heller någon verklig framgång, och de av hans operaverk, som upplevde ett fåtal uppföranden i Stockholm — »Violetta» (uppförd 1855; text av J. Granberg), »En sommarnattsdröm» (uppförd 1856–57; text av Rosier och de Leuven), »Lulli och Quinault» (uppförd 1859–60; text av Dumanoir och Clairville) samt »Riccardo» (uppförd 1869) — lämnade trots sin tekniska habilitet och vackra genomarbetning knappast några spår efter sig. En egendomlig kammarmusikform har B. odlat med sina tre s. k. »Gesellschaftsquartette», vilka äro skrivna för piano till fyra händer, violin och violoncell. En av dessa uppfördes ännu på 1919 års musikfest i Örebro, B: s' gamla verksamhetsområde. — B:s' son Herman Gustaf Berens (f. 1862, d. 1928) studerade vid musikkonservatoriet 1880–83 och har sedan, efter anställning vid J. A. Berndts och vid K. J. Fröbergs sällskap i landsorten. 1883–86, med framgång varit verksam som musikanförare vid teatrar och operettscener i Stockholm och Danmark samt såsom dirigent, bl. a. för Stockholms allmänna sångförening. Vid K. teatern har han varit fäst 1898–1907 såsom repetitör samt, efter ett kortare avbrott, från 1 juli 1908, först såsom kapellmästare, därpå, från 1 juli 1910, ånyo som repetitör. Liksom fadern har han även framträtt med egna kompositioner (sånger, stycken för violin och piano samt operetter).