C (Lina) V Berg (f. Sandell)

2. Carolina (Lina) Vilhelmina Berg, f. Sandell, den föregåendes hustru, f. 3 okt. 1832 i Fröryds socken, d 27 juli 1903 i Stockholm. Föräldrar: kontraktsprosten, fil. magister Jonas Sandell och Fredrika Engstrand. Vistades under uppväxtåren i föräldrahemmet och efter dess upplösning genom faderns död 1858 och moderns död 1860 dels hos sina syskon, samtliga tillhörande prästfamiljer inom Växjö stift, och dels från 1861 någon tid varje år i Stockholm, där hon ägnade sig åt litterär verksamhet i Evangeliska fosterlandsstiftelsens tjänst.

Gift 21 maj 1867 med grosshandlaren Carl Oscar Berg (se föregående).

Dotter till den såsom andlig talare och ungdomslärare högt skattade prosten Jonas Sandell, även bemärkt för sin mångsidiga humanistiska bildning, mottog L. S. av sin fader och dennes medhjälpare adjunkten Per N. Nordström en grundlig undervisning i skilda kunskapsgrenar, ej minst i språk, historia och litteratur. Genom sin uppfostran blev hon alltifrån ungdomen en varm och hängiven kristen med starka kulturella intressen. Detta i förening med en livlig och andligen befruktande beröring med många bland de ledande personligheterna inom de religiösa strömningarna på 1850- och 1860-talen — P. Wieselgren, P. Fjellstedt, K. O. Rosenius, W. Rudin, B. Wadström, T. H. Odencrantz m. fl. — bildade jämte hennes starka litterära begåvning och rika inre erfarenheter förutsättningarna för hennes verksamhet såsom en av banbrytarna för den kristliga ungdomslitteraturen i Sverige och framför allt såsom den kyrkliga väckelserörelsens skaldinna, vida känd under signaturen L. S. Redan tidigt skrev hon andliga sånger av värde, och då efter faderns drunkning i Vättern 1858, en inre kris bragte hastig mognad, började en period av rik, inom de friare kristna kretsarna tacksamt mottagen sångalstring. »Blott en dag, ett ögonblick i sänder», »Tryggare kan ingen vara», »Bida blott», »Herre, fördölj ej ditt ansikte för mig», »Bred dina vida vingar» och andra dylika sånger ha förutom igenom det evangeliska innehållet vunnit sin spridning tack vare den lediga formen, det poetiska bildvalets lättillgänglighet och den stora sångbarheten. L. S. skrev ofta till förefintliga melodier av levande kompositörer och till folkvisetoner, och hon hade därjämte lyckan att finna goda tonsättare för sina andliga dikter, P. U. Stenhammar, L. Höijer, G. Wennerberg, Oskar Ahnfelt m. fl. Den sistnämnde, »den kristne trubaduren», sjöng dem under sina predikoresor landet runt och upptog dem i sin starkt spridda sångsamling. »Ahnfelt har sjungit in mina sånger i folkets hjärta», brukade hon själv säga. Ej mindre än inemot 150 av hennes sånger återfinnas i sångboken »Sionstoner», utgiven av Evangeliska fosterlandsstiftelsen (l:a uppl. 1889; hittills spridd i 400,000 exemplar), ett femtital i Finska missionssällskapets likaledes mycket spridda »Andliga sånger och psalmer», ett avsevärt antal ha översatts till finska, danska och norska samt (genom danska missionärer) till en del afrikanska språk. L. S: s poem äro till största delen originaldiktning, men till flera av dem har hon fått uppslaget från engelska och tyska sånger, av vilka hon ock översatt eller fritt bearbetat åtskilliga. Hennes prosaproduktion omfattar dels värdefulla levnadsteckningar, varav många utförligare, ursprungligen skrivna för den av L. S. under mer än trettio år utgivna kalendern Korsblomman, dels oeh framför allt böcker för barn, vilka liksom de periodiska publikationerna Barnens tidning och Barnens vän nådde den publik, till vilken de vände sig. En senare tid kräver jämte den innerlighet," varåt L. S. förmådde giva vackra uttryck, en styrka, som hon ej ägde, och ett stort antal av hennes hundratals sånger ha delat samma öde som tysken A. Hoffmanns en gång så populära religiösa målningar — de förefalla »alltför bläcka». Men flera finnas införda i svenska kyrkans psalmbokstillägg, och ej få bland L. S. s sånger skola säkerligen till många släktled bära hennes namn.