S Oscar G Bergius

4. Sebastian Oscar Gustaf Bergius, f. 6 juni 1834 i Tjöstelsröd i Ljungs socken, d 16 sept. 1902 i Landskrona. Föräldrar: lantbrukaren Gustav Bergius och Marie Wallström. Student i Uppsala 8 okt. 1852; jur. fil. kand. 10 maj 1854; avlade hovrättsexamen 27 jan. 1857. E. o. kanslist i justitierevisionen 14 febr. 1857; auskultant i Svea hovrätt 16 febr. s. å. samt i Göta hovrätt 25 nov. s. å., varest han blev e. o. notarie 28 maj 1858; tf. notarie, fiskal och adjungerad ledamot i sistnämnda hovrätt sammanlagt åtta år 1858 och 1862–69; tf. domhavande 1859–62; v. häradshövding 20 dec. 1860; assessor i Göta hovrätt 4 febr. 1870; ledamot av stadsfullmäktige i Jönköping 1871–79 samt av Jönköpings läns landsting 1871–78; ledamot av riksdagens andra kammare för Jönköpings stad 1876–79 samt av dess första kammare för Malmöhus län 1887 A–1894 och för Göteborgs och Bohus län 1895–1900; var därunder bl. a. ledamot av särskilt utskott 1877 och av konstitutionsutskottet 1878, 1887 A–1898 (ordförande 1888–98); förordnad att biträda vid utarbetandet av åtskilliga författningar i anledning av nya utsökningslagens antagande 17 aug. 1877; ledamot av nya lagberedningen 24 febr. 1879–31 aug. 1884; häradshövding i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga 28 sept. 1.883; ledamot av förstärkta lagberedningens dec. 1884; ledamot av Malmöhus läns landsting 1885–1901 samt av stadsfullmäktige i Landskrona; vald till justitieombudsmannens suppleant vid riksdagarna 1887 A och B. RNO 1883; KNO2kl 1889; KNO1kl 1893.

Gift 27 okt. 1868 med Ida Augusta Charlotte Appeltofft, f. 13 juli 1840, dotter till regementsläkaren Karl Fredrik Appeltofft.

Förberedd för riksdagsarbetet genom mångsidig verksamhet som domare och kommunalman, ägnade B. under sin andrakammartid sin uppmärksamhet huvudsakligen åt lagfrågor. Bland annat ägde hans ord i debatten stort inflytande vid behandlingen av det viktiga förslaget till ny utsökningslag (1877). Till sin allmänna politiska ståndpunkt var B. att räkna till centern. År 1877 röstade han för det särskilda utskottets förslag i försvarsfrågan men motsatte sig nästa år det av lantmannapartiet framlagda förslaget. Hans hela läggning präglades av en moderation, som förvärvade honom lantmannaledarnas aktning och gjorde, att han redan under sin första riksdagsperiod flitigt användes i utskottsarbete. I första kammaren anslöt sig B. till majoritetspartiet och blev dess förtroendeman i konstitutionsutskottet. Som dettas ordförande företrädde han en utpräglat konservativ åskådning men ställde sig ej avvisande mot mindre reformer. Så verkade han för att de lagtima riksdagarna skulle taga sin början tidigare, stödde kravet på gemensam valdag vid andrakammarvalen samt uttalade sig för att de tillfälliga utskotten skulle ersättas med ett ständigt dylikt (1890). Tidigt anslöt sig B. till kravet på en begränsning av stadsrepresentanternas växande antal i andra kammaren. Vid 1887 års senare riksmöte, »majriksdagen», avgav han jämte flera tullvänner en reservation till konstitutionsutskottets, dechargebetänkande, utgörande en anmärkning särskilt mot justitieministern, emedan denne vid valen, till vissa magistrater lämnat anvisningar rörande valkretsindelning och valtider, en åtgärd, till vilken han enligt reservanternas mening saknat befogenhet. I motsats mot åtskilliga andra talare i dechargedebatten (20 juni 1887) förfäktade B. denna sin mening med lugn värdighet och utan överord. Gentemot kraven på utvidgad rösträtt till andra kammaren ställde sig B. betänksam. År 1892 avgåvo åtskilliga förstakammarledamöter ett särskilt, av O. Alin och B. utarbetat yttrande vid konstitutionsutskottets utlåtande över då väckta rösträttsmotioner. Här uttalas det, att man vid sänkning av strecket vid andrakammarvalen borde söka finna någon annan garanti för ändamålsenligheten av riksdagens sammansättning. Reservationen, som närmast för fram tanken på proportionella val, kan i viss mån sägas förebåda första kammarens hållning vid rösträttsfrågans slutliga avgörande. B:s' förmedlande läggning förnekade sig emellertid icke heller under hans förstakammarskede. I unions striderna (»flaggfrågan») överensstämde hans åsikt icke helt med kammarmajoritetens. Då dennas ledare därjämte i händelse av konflikt med regeringen önskade se en man med mindre fridsamt sinnelag på ordförandeposten i konstitutionsutskottet, uteslöts B. år 1899 alldeles från utskottet, en motgång, som helt säkert bidrog till hans beslut att lämna riksdagen, även om detta i första hand torde ha varit förestavat av hälsoskäl. — B. efterlämnade minnet av en domare på höjden av sin tids juristbildning. Med praktisk syn på sitt värv förenade han därjämte allvar och välvilja mot rättssökande och andra domsagans invånare.