Olof Bergklint

Bergklint, Olof, f. 9 mars 1733 i Västerås, d 13 mars 1805 i Gladsax. Föräldrar : stadskassören Valentin Bergklint och Kristina Lenk. Intogs i Västerås trivialskola 1743 och i dess gymnasium 1747; student i Uppsala 6 febr. 1753; disp. där 9 dec. 1761 (De habitu lingvse Svecanae in poesi, p. I; pres. K. Aurivillius); fil. magister i Greifswald 22 dec. s. å. (absens). Informator hos rådmannen Isak Eckman i Köping 1753, hos brukspatron J. Lindfors på Dräcke 1754, hos kronobefallningsmannen N. Gahm på Svartsjölandet 1755, hos hovmålaren J. F. Claussen därstädes 1756, hos bryggaren L. Westman i Stockholm 1757 och hos dv. bergsrådet D. Tilas 1759; innehade akademisk kondition i Uppsala för Samuel Olof Tilas och en baron Funck 1761—65; informator på Skenas och i Uppsala för Johan Gabriel Oxenstierna 1764—68; docent i svenska vitterheten vid Uppsala universitet 1765 (fil. fakultetens prot. 23 mars); notarie i hovkonsistoriet 22 mars 1770; eloqventiae et poéseos lektor i Västerås 28 juli 1774; prästvigd därstädes 4 mars 1781; utom förslaget utnämnd till kyrkoherde i Gladsax och Tommerup 4 aug. 1783; prost därstädes 24 sept. s. å. LVVS 1771 (enligt egen uppgift i svar på kallelse 20 mars 1774); medlem av Uppfostringssällskapet i Stockholm 1779; teol. doktor vid jubelfesten i Uppsala 6 juni 1793 (absens).

Gift 1) 18 juni 1775 med Maria Katarina Schedin, f. 17 apr. 1757, d 25 okt. 1783, dotter till länsmannen Johan Schedin i Leksand; 2) 9 dec. 1784 med Fredrika Lovisa Lind, f. 16 okt. 1762, d 24 juni 1813, dotter till prosten Jöns Lind i Osby.

B. uppger själv, att han redan som barn visat håg för poesi och roat sig därmed »efter råd och lägenhet». På gymnasiet författade han ett lovtal på latinsk vers över den 1749 avlidne lektorn A. Wahlström. Under sin vistelse i Stockholm stiftade han (1758) tillsammans med några andra — nu mestadels glömda — författare Sällskapet Vitterlek, och i dess »Öfningar» 1760—63 offentliggjordes åtskilliga av hans dikter. Några av dessa äro skämtsamma och siatiriska, men i ett par finnes redan det svårmod, som utmärker flertalet av B: s poetiska alster. De få sin prägel av ständig klagan över livets uselhet, en oavlåtlig jämmer över alla tillvarons besvärligheter. Det är skaldens egna sorger och motgångar, som avspegla sig i hans verk. Motigheter på befordringsbanan, ekonomiskt, betryck, nervös sjuklighet gjorde honom i förtid åldrad och nedstämd. Till dessa B: s personliga och därigenom också bästa dikter höra »Ode öfwer lifwet» (1772), »Ode öfwer motgången» (1774), skrivet till samma melodi, som Bellman använde i »Se Mowitz, hvi står du och gråter», och den vackra elegien »Den blinde» (1780), en halvt beskrivande monolog, där en person, som förlorat synen, lovsjunger alla de naturens mästerverk, hans ögon ej mer få skåda. Liksom G. Fr. Gyllenborg hänvisar B. till »dygden» som den enda trösten. Hans utländska läromästare äro framför allt A. Pope och J. B. Rousseau. Det självupplevda och innerliga i dessa dikter försonar med den dåliga form, som utmärker alla B: s försök i bunden stil. Hans språk är tungt och otympligt, t. o. m. hans vän J. G. Oxenstierna klagar över hans »kärva och elaka verser». Att hans poetiska instinkt ej var stor, visar även ämnet för det epos, han 1769 började skriva. Dikten skulle heta »Gustaviaden» och var avsedd att besjunga kronprinsens (sedermera Gustav III: s) tillfrisknande från koppympning. Emellertid blev endast första sången fullbordad. B. försökte sig även som dramatisk författare och arbetade länge på ett drama, betitlat »Torkel Knutsson». Ursprungligen påbörjades det på Gustav III: s uppmaning och skulle uppförts vid kröningen, men det blev ej heller någonsin avslutat.

I alla avseenden intressantare är B. som författare i obunden stil, och om hans vers var dålig, torde hans prosa i gengäld vara att räkna bland samtidens yppersta. Detta gäller framför allt det berömda »Tal om skaldekonsten», som B. höll inför Västmanlands-Dala nation maj 1761, hans mest betydande verk såväl till form som innehåll. Den uppfattning om poesiens väsen och skaldens egenskaper, som B. här tolkar, står i intimt beroende av den wolfska psykologien, vilken B. alltsedan sin tidigaste ungdom ägnat ett ivrigt studium. Vad de formella föreskrifterna beträffar, vilka upptaga det övervägande utrymmet, äro de strängt klassicistiska och återgå direkt på Boileau och Batteux. Ett icke obetydligt inflytande förmärkes även från B: s lärare K. Aurivillius och från Olof von Dalin. Redan i detta »Tal» börjar B. den kamp mot dussinrimmare och tillfällighetspoeter, vari han står som föregångare till J. H. Kellgren. Hans kritiska verksamhet fortsattes, utom i en del recensioner i ett par av Gjörwells tidskrifter, framför allt genom den beryktade striden med Erik Bränder, »Sveriges första litterära strid». Utgångspunkten för denna var en granskning av Branders sorgespel »Habor och Signild», som B. skrev i Kongl. bibliotekets tidningar 9 juli 1767 och som uppkallade den förolämpade författaren till ett utförligt och förbittrat genmäle. Detta i sin tur gav B. anledning att i ett svar framlägga sin uppfattning ej blott om den omtvistade tragedien utan även om litteraturen i allmänhet och om kritikens uppgift. Svaret skrevs på Skenas sommaren 1768, men genom vad B. kallar »Gjörwells prackacktighet» trycktes det med långa mellanrum och blev i sin helhet aldrig publicerat. Till större delen är det ännu i dag blott tillgängligt i manuskript. Denna i egentlig mening första svenska recension är av betydelse ej blott för det sätt, på vilket. B. här analyserar tragedien enligt den klassicistiska poetikens strängaste regler, utan än mer därför att det är här, en litterär produkt första gången utsattes för en verklig, på konstnärliga synpunkter baserad kritik. B. bedömer från medvetna litterära teorier, och han uttalar sig om kritikens uppgift på ett sätt, som visar, att han vill lära sina landsmän inse, att en klandrande recension ej är liktydig med ett otillständigt angrepp på en medmänniskas heder. »En auktor», säger B., »bör ej annat föreställa sig, än att var och en dömer efter sitt begrepp, och en som sagt sitt omdöme att åter dömas av andra. — Av allt som utgives förtjänar dock felaktiga vitterhetsstycken och bland dem åter först och främst poesien det minsta skonsmål. — Allraminst är det journalistens sak att därvid undersöka auktorens villkor och belägenhet, dem han ofta icke kan och icke ens är skyldig att veta. Publiken frågar honom hlott, hurudan är den och den skriften? och bör han giva besked om, såsom han vill bestå med heder och sanning, auktorn må sedan förfäkta eller undskylla sig det bästa han gitter.» En slutlig sammanfattning av sina kritiska idéer ger B. i »Sammandrag af alla vetenskaper», vars första upplaga utgavs tillsammans med K. Kr. Gjörwell 1775. B. anger själv i företalet, att arbetet vilar på en tysk skolbok, »Kurzer innbegriff aller wissenschaften zum gebrauch der kinder» (nionde upplagan, Berlin und Stettin 1774). Redan i denna första upplaga finnas emellertid — och just i fråga om estetiken — en del självständiga partier, och andra upplagan (1781—92) har undergått en så genomgripande omarbetning, att den torde få betraktas som original. De litterära teorier, B. här framlägger, äro desamma som ungdomstalets. Det är fortfarande Wolf, Boileau, Batteux, som äro förebilderna, möjligen kan man också spåra en inverkan från J. G. Sulzer. Det formella intresset är även bär övervägande, och arbetet omfattar bland annat en analys av svenska språkets prosodi, som är mycket värdefull. Trots sin eljest strängt klassicistiska ståndpunkt är. B. 'betydligt friare än flertalet av sina samtida. Sålunda fördömer han det alltför granntyckta utmönstrandet av realistiska ord och tillåter bruket av daktyler i iambisk vers.