Herman Berman

Berman, Herman, d sannolikt 1439 (namnes avliden 27 nov. 1440, RA) var måhända son till en Tideke Berman, som 1420 var bosatt i Söderköping. Sannolikt hade familjen invandrat till Sverige från Rostock, där en Tideke och en Henrik B. nämnas som borgare på 1380-talet. B: s sigill visar ett bomärke.

Gift senast 1432 med Gunilla Håkansdotter, dotter till Håkan Askolfsson till Korsnäs (bjälke, belagd med tvä stjärnor); hon blev efter B: s död omgift med en Jöns Pedersson, var änka efter denne 1460 och levde ännu 1465.

Tidigast omnärnnes B. i några urkunder från 1420-talets senare år och kallas där väpnare. Säkerligen stod han vid denna tid i tjänst hos biskop Knut (Bosson) av Linköping, i vilkens följe han ständigt uppträder. Genom sitt gifte förvärvade han emellertid åtskilliga jordegendomar, huvudsakligen i Östergötland, och kom så att intaga en synbarligen ganska inflytelserik ställning inom detta landskaps lågfrälse. När östgötarna i augusti 1434 slöto sig till Engelbrekts resning, framträdde B. genast i främsta ledet bland befrielseverkets män, i det han erhöll befälet över den avdelning av upprorshären, som skulle rensa västra Småland. Med utomordentlig snabbhet och lycka utförde han sitt uppdrag: han erövrade och förstörde Rumlaborg, Trolleborg och Piksborg, ryckte därefter in i Halland och nådde redan i början av september Falkenberg, vilket han emellertid förgäves stormade. Det utrymdes och brändes sedan av danskarna, varefter B. förenade sig med Engelbrekts huvudstyrka. Efter fejdens nya utbrott 1436 ställdes han åter på en framskjuten post, då han fick ledningen av Nyköpings belägring, men måste lämna denna efter en misslyckad stormning, under vilken han sårades. I stället fick han senare med riddarna Bo Stensson och Broder Svensson dela befälet i Varberg. Efter Engelbrekts död slöt han sig till Karl Knutsson och var verksam i dennes tjänst både under striden med Erik Puke och senare mot Nils Stensson. Gemensamt med Erengisle Nilsson ledde han den första belägringen av Nils Stenssons slott Stegeborg 1439 och fick av marsken det underlydande länet. Mot marskens order beviljade de belägrande slottet ett stillestånd, varför Nils Stensson kunde undkomma till konung Erik på Gottland och senare i spetsen för dennes folk ånyo uppträda i Östergötland. B. överraskades av anfallet i Söderköping och måste draga sig tillbaka till Ringstadaholm, men lyckades kort därpå i sin tur överrumpla Nils Stensson, som splittrat sin styrka på plundringståg, och tvang honom till brådstörtad flykt. Möjligen har B. satt till livet under den följande sommarens krigshändelser; det är åtminstone sannolikt, att han avlidit före Täljemötet i september 1439, enär Stegeborgs län då bortgavs åt Erengisle Nilsson. — Såsom Karl Knutssons handgångne man behandlas B. i Karlskrönikan över huvud med välvilja; han framträder i dess skildring som en rask och oförvägen krigare, som dock understundom visar prov på häftighet och olycksbringande överilning i sina företag, varför han också någon gång blir föremål för direkt klander.