Anna

Anna, prinsessa av Sverige, pfalzgrevinna av Pfalz-Veldenz-Lützelstein, (titulär) hertiginna i Bayern, f. 19 juni 1545 på Stockholms slott, d 30 mars 1610 på slottet i Lauterecken. Föräldrar: Gustaf Vasa och Margareta Leijonhufvud. Gift 20 dec. 1562 på Stockholms slott med pfalzgreve Georg Hans I av Pfalz-Veldenz-Lützelstein, f. 11 apr. 1543, d 8 apr. 1592 i Lützelstein. I äktenskapet föddes tolv barn, av vilka sju nådde mogen ålder.

A. erhöll liksom alla Gustaf Vasas barn en omsorgsfull uppfostran. Om hennes barndom och uppväxttid ha vi ej många uppgifter. I juni 1547 var hon sjuk på Svartsjö, där hon vistades med sina syskon, och fadern uppmanar i ett oroligt brev prins Erik att »fliteligen låte have gott akt och tillsyne» på sin yngsta syster och läkaren mäster Dionysius Beurreus att intet försumma vid hennes vård. Redan tidigt började Gustaf Vasa förbereda hennes giftermål. I okt. 1556 förfärdigas konterfejer av fröknarna Katarina och den elvaåriga A. för att sändas till Ostfriesland. Senare sammankopplades planerna för A:s och den fem år äldre systern Cecilias giftermål. 1559 föreslog konungen genom Simon Wolder kurprinsen Ludvig af Pfalz, Karl IX :s blivande svärfar, att äkta Cecilia eller A. Om han valde den förra, skulle man för A: s räkning underhandla med greve Poppo af Henneberg, som blivit änkling 1558. Något senare voro förhandlingar om äktenskap mellan Cecilia och Georg Hans af Pfalz-Veldenz rätt långt framskridna, då händelsen på Vadstena slott inträffade. Nu bestämde sig Georg Hans i stället för A. Äktenskapskontraktet undertecknades 3 okt. 1562; brudgummen var då blott nitton år och stod, ännu under förmynderskap. Äktenskapet blev mycket lyckligt fastän fullt av bekymmer och svårigheter. Pfalz-Veldenz-Lauterecken-Lützelstein var en av Georg Hans' fader Ruprecht af Pfalz-Zweibrucken nybildad, ursprungligen mycket obetydlig sekundogenitur till Zweibrücken, som emellertid efter den äldre kurfurstelinjens utslocknande 1559 ej oväsentligt utvidgats och efter den slutliga delningen med Zweibrücken 1566 bestod av en rad osammanhängande enklaver, de viktigaste Veldenz vid Mosel väster om Bernkastel, några borgar jämte områden i Rhenpfalz, kring Glan och Lauter, med residenset Lauterecken samt slutligen grevskapet Lützelstein i Elsass. För den tyske dussinfursten var giftermålet med A. ett mycket fördelaktigt parti. Hennes hemgift översteg vida det i Pfalz och det övriga Sydtyskland vanliga. Det blev Georg Hans' olycka. Betydligt mera begåvad, företagsam och energisk än Gustaf Vasas övriga mågar, saknade han dock förmåga att överblicka sina finanser och kastade sig, dårad av de nya rikedomarna, in i en vittutseende och ruinerande yttre och inre politik. Vid sidan av oförsvarlig äventyrlighet och fördärvbringande processlystnad ådagalade han likvisst i flera förslag och företag en obestridlig framsynthet, som blott ej var beräknad efter hans egna resurser. På det religiösa området antogo hans strävanden så småningom en utpräglat synkretistisk karaktär, och i sina många förslag till förening mellan protestantism och katolicism har han en viss likhet med Johan III; hans religiositet, som tog sig varma uttryck i av honom själv författade böner och bekännelser, var dock av en innerligare natur än den kunglige frändens. Med släktingarna i Sverige stodo A. och Georg Hans i livlig skriftlig förbindelse. På 1560-talet var Georg Hans mellanhand vid förhandlingar om giftermål för Erik XIV och hertig Karl med prinsessor av Jülich-Kleve-Berg. Under sina pfalziska resor 1578, 1579 och 1582 vistades Karl längre tider i Lauterecken och Lützelstein, särskilt 1578, då Georg Hans för hans räkning skötte giftermålsunderhandlingarna med kurfurst Ludvig.

Vid Georg Hans' död visade sig den finansiella ställningen vara nästan förtvivlad, och ännu svårare blev situationen genom hans allra olyckligaste åtgärd, att dela sitt lilla, söndersplittrade land, som knappt räckte för en, mellan sönerna. Dessa hade ärvt faderns processlystna karaktär, och testamentet gav upphov till bittra brödratvister. A. var i det svåraste läge; hon sökte förgäves övertala sin bror Karl att inträda bland förmyndarna, men tack vare kraftigt ingripande av dessa, de båda mågarna Rickard av Simmern och Ludvig av Württemberg samt Ernst Filip av Baden, lyckades det ehuru med yttersta svårighet att undgå den hotande ruinen. A. drog sig för att spara för åtskilliga år tillbaka till fränderna i Simmern, Württemberg och Baden och flyttade först, då svårigheterna började övervinnas, tillbaka till sitt land. Sina sista år tillbragte hon i stillhet, allmänt aktad, i sitt livgeding Lauterecken och Remigiusberg. Av sina biografer får hon det varmaste erkännande för sin stilla, trofasta, pliktuppfyllande gärning under sin nära femtioåriga vistelse i Pfalz. Genom sin kärleksfulla och försonliga men också fasta, bestämda och kloka karaktär var hon den sammanhållande kraften i familjen, och under de svåra prövningarna efter mannens död var det till stor del tack vare hennes ingripande, särskilt mot sönerna under arvsstriderna, som svårigheterna övervunnos. Genom den finansiella katastrofen var dock den ekonomiska ställningen varaktigt rubbad. Familjen levde allt framgent i mycket blygsamma villkor, i största tarvlighet, tyngd av ärvda skulder, vilkas räntor nästan överstego landsinkomsterna. Och alla utsikter att förbättra ställningen omintetgjordes först av trettioåriga kriget och slutligen av Ludvig XIV:s pfalziska krig. Strax därefter, 1694, utslocknade ätten med A:s sonson Leopold Ludvig, som gjorde ett misslyckat försök att testamentera sitt land till Karl XI. Hans begåvade bägge äldre bröder hade 1631 och 1632 stupat som tappra officerare i sin frände Gustaf Adolfs armé. — A. ligger begraven i klosterkyrkan i S:t Remigiusberg, hennes gemål i Lützelsteins kyrka; i den sistnämnda finnes vid korväggen en minnesvård över de båda makarna, visande dem knäböjande mittemot varandra.