Claes Annerstedt

5. Claes Annerstedt, son till A. 2, f. 7 juni 1839 i Uppsala. Genomgick Uppsala h. allmänna läroverk 1846–58; student i Uppsala 20 maj 1858; fil. kand. 29 maj 1866; disp. 15 febr. 1868; fil. doktor 31 maj 1869. Amanuens i kommittén för fortsatt utgivande av »Scriptores rerum Svecicarum medii aevi» 1868–76; docent i historia vid Uppsala universitet 17 mars 1868; ordförande i historiska föreningen därstädes 1869–77 och 1879–83; förestod adjunkturen i historia febr. 1869—1874; e. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek 17 aug. 1869–1879; meddelade 1877 och vt. 1878 undervisning i Europas historia efter 1815 toch i engelska statsförfattningens historia åt kronprins Gustav; censor vid mogenhetsexamen 22 febr. 1878–1881; huvudredaktör för Nordisk tidskrift 1878 och 1879; förestod e. o. professuren i historia vid Uppsala universitet 3 jan. 1879–maj 1881; ledamot av Letterstedtska föreningens styrelse 1879; ordförande i Uppsala stads fattigvårdsstyrelse 1881–85; meddelade ht. 1881 och vt. 1882 undervisning i Europas historia efter 1815 åt prinsarna Oskar och Karl; v. bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek 28 juni 1882; bibliotekarie 25 maj 1883; sekreterare i Karl Johans förbundet 1883–97; stadsfullmäktig 1883–90; meddelade undervisning i historia åt prins Eugen 1885 och 1888; landstingsman 1885–1907; ledamot av universitetskommittén 19 maj 1899–20 juli 1901; landstingets ordförande 1901–07; erhöll avsked från platsen som universitetsbibliotekarie 22 juni 1904. LSkS 1873; ordenshistoriograf i survivans vid KMO 1877; ehrenmitglied der historischen gesellschaft zu Berlin 1880; historiograf 1880; LHA 1881; LVS 1884; LVVS 1887; RNO s. å.; KNO2kl 1893; LHVS 1889; KNO1kl 1898; en av de 18 i Sv. akad. 1901; KmstkNO 1910; teol. hedersdoktor 31 okt. 1917; innehar dessutom flera utländska ordnar samt har erhållit. ett flertal vetenskapliga utmärkelser och pris.

Gift 9 apr. 1883 med Hilda Bergman, f. 8 maj.1860, dotter till stadsmäklaren Gustav Leonard Bergman i Göteborg.

A. utbildades till historiker under F.F. Carlson och K. G. Malmström, av vilken senare han mottog de starkaste intrycken. Men omständigheternas makt, även A:s kärlek till universitetet, ledde honom in på en annan bana än universitetslärarens. Året efter det A. disputerat för graden och blivit docent förordnades han att upprätthålla adjunkturen i historia (1869–74), och det var tydligt, att man i honom såg den blivande främste representanten för den historiska forskningen vid universitetet; hans ytterst utförliga anteckningar till de föreläsningar, han höll först såsom tf. adjunkt och sedan (1879–81) såsom, tf, e. o: professor, torde komma att överlämnas till Uppsala universitetsbibliotek. Samma tid använde han till utgivande av det tredje bandet av det sedan Geijers tid ej fortsatta arbetet »Scriptores rerum Svecicarum», vilket tredje band i noggrannhet och kritisk apparat vida överträffar de båda första. Men knappt hade detta arbete avslutats, förrän universitetet gav A. ett nytt betydande uppdrag: att till den stundande jubelfesten författa universitetets historia, och med sitt varma intresse för universitetet åtog sig A. denna uppgift, som i viss mån drog honom från den forskning, som dock var honom kärast, eller den politiska historien. Till den utsatta tiden (hösten 1877) förelåg också det första bandet, behandlande tiden till 1654, färdigt jämte ett lika stort »bihang», innehållande handlingar, och Uppsala universitet hade därmed — vad de äldsta tiderna angick — blivit föremål för en skildring, som i utförlighet, i detaljernas noggrannhet och historisk uppfattning stod i främsta ledet av alla universitetshistorier och därjämte gav en framställning, den bästa och mest ingående, som finnes, av Sveriges andliga kultur under förra delen av 1600-talet.

Sina intressen för den rent historiska forskningen bibehöll A. väl fortfarande och mottog även uppdraget att (1879–81) sköta Malmströms e. o. professur i historia, men han hade dock genom sitt sysslande med universitetets öden knutits allt fastare till själva universitetet såsom vetenskaplig institution, och då platsen såsom chef för dess mest centrala och för det vetenskapliga livet mest betydande institution, Carolinabiblioteket, genom Styffes avgång såsom bibliotekarie snart skulle bliva ledig, beslöt A. att söka platsen och odelat ägna sina krafter åt biblioteket, vid vilket han 1869—79 varit anställd såsom e. o. amanuens. Först blev platsen såsom v. bibliotekarie (6 juli 1881) ledig efter Anders Lagerberg, och A. sökte och erhöll den (1882) efter en häftig konkurrens med J. A. Hellstenius. I själva verket gällde striden chefsplatsen, ty ungefär samtidigt (16 juni 1882) avgick Styffe och efterträddes av A. (1883).

A. hade nu fått en ny och ytterst betydande uppgift, och för att till universitetets bästa kunna fylla denna åsidosatte han utan hänsyn sina personliga vetenskapliga intressen. Alla hans krafter ägnades åt bibliotekets omorganisation. Och en dylik var onekligen av behovet påkallad. Ty trots det att universitetsbiblioteket haft en följd av ypperliga och lärda chefer, var det betydligt efter sin tid. Något läsrum fanns icke, såsom expeditionslokal och arbetsrum för personalen hade man blott ett litet obetydligt rum, som knappt var större än en skrubb, statsanslaget till inköp och bindning steg blott till 15,000 kr., utrymmet var så trångt, att böckerna ofta stodo i tredubbla rader, och tjänstemännen utgjordes av fem personer (bibliotekarien, vice bibliotekarien och tre amanuenser). Någon möjlighet till utvidgning syntes ej finnas, förrän det nya universitetshuset beräknades bliva färdigt (1885), ty förut begagnades bibliotekets översta våning såsom universitetets solennitetssal. Men redan vid sitt tillträde påpekade A. nödvändigheten av genomgripande förändringar, och 1885 ingick han till konsistorium med begäran att för bibliotekets utvidgning få använda Carolinasalen och det väldiga trapphuset, lät en arkitekt uppgöra ritningar till en ombyggnad, varigenom skulle beredas ett ökat nytt utrymme för i runt tal 330,000 band, dvs. betydligt mer än det volymantal, som biblioteket då enligt A:s räkning hade. (244,000 volymer, frånsett kapslar och handskrifter), och lyckades få en regeringsproposition framlagd för 1887 års riksdag om ett anslag av 350,000 kr. till denna ombyggnad. Dylika riksdagsanslag till universiteten voro då ännu mycket sällsynta, och man hade icke kommit ifrån den gamla åsikten, att universitetet med egna medel borde bekosta allt. Riksdagen beviljade också endast 200,000 kr., och A. måste därför inskränka planen samt tills vidare uppgiva tanken att få använda Carolinasalen. Lägre än till 250,000 kr. kunde han dock ej komma, men han förmådde universitetsmyndigheterna att låta de felande 50,000 betalas av reservfonden. 1890 öppnades det nya biblioteket — en skapelse av A: s energi — för allmänheten. En rymlig läsesal och en förevisningssal hade inrättats liksom en expeditionslokal, ett väsentligen ökat bokutrymme hade vunnits, och för kommande utvidgningar hade man den stora Carolinasalen i reserv.

A:s nästa mål var en ökning av det otillräckliga bokanslaget. För att något så när kunna följa med utvecklingen hade biblioteket hänvisats till ett starkt anlitande av bytesvägen och hade därför inlett omfattande förbindelser med utländska institutioner, vilkas publikationer skänktes till Carolinabiblioteket. Men i följd härav ökades utgifterna för bindning, och möjligheten att inköpa litteratur, som ej kunde förvärvas såsom gåva, minskades, så att endast omkring 9,000 kr. om året voro disponibla för detta ändamål. A., alltid sparsam med statens medel, inskränkte sig till en begäran om en ökning från 15,000 kr. till 27,000. 1895 års riksdag beviljade 9,000 kr., således 3,000 mindre, än A. begärt. A. vände sig därefter till frågan om tjänstepersonalens ökning. Redan vid 1892 års riksdag hade han erhållit ett anslag av 2,500 kr. för extra biträden, men vid 1899 års riksdag lyckades han driva igenom, att detta anslag höjdes till 3,500 och att biblioteket erhöll en ny vice bibliotekarie, en ny förste amanuens och en ny vaktmästare.

I alla avseenden hade universitetsbiblioteket således under A: s ledning omgestaltats. Före honom hade ingen läsesal funnits; under det sista året av hans verksamhet räknades 7,956 besök i den nya läsesalen. 1883 utgjorde den utländska accessionen 2,277, 1904 4,113 volymer (i bägge fallen oavsett akademiskt tryck); 1884 utgingo 278 skrivelser samt 181 paket och korsband, vid hans avgång hade motsvarande tal stigit till 2,800 brev samt 4,884 paket och korsband, och portofrihet för universitetets försändelser hade utverkats; bok- och handskriftssamlingen hade till en stor del omkatalogiserats, till en betydlig utsträckning av A. personligen, som särskilt genomgått och nykatalogiserat de viktiga medeltidshandskrifterna. Då A. 1904 vid uppnådd pensionsålder avgick från biblioteket, kunde han därför se tillbaka på en verksamhet, som för universitetet i dess helhet kanske varit den mest betydelsefulla, som någon av hans samtida utövat.

Under, sin bibliotekstid hade A. sorgfälligt avhållit sig från allt litterärt arbete för egen del. Endast då universitetet påkallade hans hjälp, ansåg han sig berättigad att taga någon tid från biblioteket och författade då åtskilliga rektorsprogram, ägnade åt viktiga partier av universitetets historia. Först då han lämnat universitetet, återtog han och då med obrutna krafter sitt vetenskapliga författarskap. Hans första arbeten skrevos för svenska akademin, där han 1901 insatts efter Wennerberg, och för dess handlingar författade han de innehållsrika biografierna över Olaus Martini och Magnus Stenbock, av vilka särskilt den sista är viktig genom det nya ljus, som där kastas över den så klandrade rådsregeringen under Karl XII:s krigsår. Men omedelbart efter avslutandet av dessa undersökningar återvände A. till sin mannaålders stora, tyvärr avbrutna arbete, och i fyra digra volymer samt lika många »bihang» med handlingar framförde han universitetets historia till 1792. Det sista bandet utkom 1914. I sin helhet utgör detta arbete ett storartat monument icke blott över universitetet utan ock över författarens lärdom, arbetskraft och historiska konst samt framför allt över hans kärlek till det universitet, åt vilket han ägnat hela sitt liv. Hans storartade samlingar och förarbeten till universitetshistorien hava överlämnats till Carolinabiblioteket.