Jonas Apelblad

Apelblad, Jonas, f. 25 febr. 1718 i Vadstena, d 17 feb. 1786 på Åkerby i Södertörn. Föräldrar: slottssmeden Nils Östensson och Kristina Hellstedt. Efter studier i Vadstena trivialskola och Linköpings gymnasium inskriven som student i Uppsala (under namnet Apelgren) 2 juni 1738; disp. 21 mars 1746 och 12 apr. 1749; fil. magister 13 juni s. å.; företog studieresor genom mellersta och södra Sverige till olika trakter av Tyskland (Pommern, Brandenburg, Sachsen, Thuringén, Hessen, Hannover) och till Danmark 1755–56 samt till Norge juni–sept. 1757. Ämnessven i vetenskapsakademin 16 juli 1747; docent i österländska språk vid Uppsala universitet 13 juni 1750; inskriven vid K-biblioteket och antikvitetsarkivet 14 febr. 1755; adjunkt i grekiska och hebreiska språken vid Uppsala universitet 13 okt. 1756; uppförd i första förslagsrummet till professuren i grekiska 3 dec. 1761; utsågs på ständernas rekommendation till informator för prins Karl (sedermera Karl XIII) 9 aug. 1762 och erhöll lagmans titel s. d.; undervisade även Sofia Albertina; lämnade på grund av riksens ständers brev av 30 jan. 1770 vid mars månads utgång s. å. (K. brev 5 febr.) sin befattning vid hovet med bibehållen lön och levde därefter som privatman på sin gård Åkerby – »föredragande lantlivets lugn framför en ärelysten strävan efter ämbeten, den stillsamma boskapens sällskap framför stridslystna ämbetsbröders»; adlades 29 maj 1772 (af Apelblad) men tog aldrig introduktion på riddarhuset. LVS: 1765; ledamot av patriotiska sällskapet 1777 samt av ett par utländska samfund.

Gift 4 mars 1767 med Sofia Albertinas lärarinna Anna Elisabet Martineau, f. 1730 (döpt 22 jan.), d 1795, dotter till perukmakaren Frans Martineau.

De omedelbara intrycken av sin tyska resa, vilken A. företog såsom preceptor för den unge Karl Johan Gyllenborg, har han skildrat i brev till dennes fader, greve Henning Gyllenborg; senare utgav han däröver i bokform flera särskilda arbeten. I jämförelse med de samtida mästerverken på området, Linnés och andras reseskildringar, intaga väl dessa beskrivningar ett tämligen blygsamt rum, men de utmärka sig för sund och vaken iakttagelse. »Handel, hushållning och handaslöjder» äro författarens »förnämsta ögnamärke», men. därjämte ådagalägger han ett livligt intresse särskilt för universitetsförhållanden och för bibliotekens skatter. Inom sitt egentliga vetenskapsområde kom A. ej att producera mycket. I striden om den grekiska professuren (1761–62) fick han också, ehuru av konsistoriets majoritet efter ancienniteten uppförd i första förslagsrummet, stå tillbaka för en yngre medtävlare, den sedermera på denna plats högt förtjänte J. Floderus. När A. därefter för att övertaga uppdraget som informator för prins Karl avgick jämväl från sin adjunktur, sökte han ändock få behålla adjunktslönen. Försöket, som i sina konsekvenser kunde innebära en viss fara för universitetet, avvärjdes emellertid, främst tack vare kanslerns, A. J. von Höpkens, bestämda motstånd.

Sin viktigaste insats har A. gjort på det bibliografiska området. Med stor flit och ihärdighet sammanställde han en kronologisk förteckning över »Anonymi et pseudonymi Sveciæ» (1488–1785) — »ett arbete, som länge på detta område varit den yppersta källa för våra forskare» (Annerstedt) och som först på senaste tid har ersatts av L. Bygdéns stora anonym- och pseudonymlexikon. Det stannade emellertid i handskrift; A. var, såsom han själv skrev till J. H. Lidén, alltför medveten om ett dylikt verks vanskligheter för att under sin livstid vilja framlägga det i det tryckta arbetets avslutade form. Särskilda svårigheter vållade de under frihetstidens sista riksdagar »hoptals» utkomna ströskrifterna, vilkas verkliga författare först under de ändrade förhållandena efter revolutionen började kunna avslöjas; just på detta område har emellertid A:s verksamhet haft särskild betydelse, då utan hans nitiska forskning säkerligen många av denna tids anonyma författare skulle förblivit oss okända. Ännu icke överflödiggjort av senare verk är A:s andra större arbete »Bibliotheca illustris», en bibliografisk förteckning över svenska adelsmäns skrifter jämte knapphändiga biografier över författarna; det avsåg att åtminstone i fråga om i tryck utgivna, icke anonyma arbeten framträda med största möjliga fullständighet — ingen dylik skrift, »större eller mindre», »ifrån boktryckeriernes första början intill närvarande tid», hoppades dess författare vara förbigången — men nådde ej heller det någonsin över handskriftens stadium; en viss bister resignation talar ur A:s tillkännagivna avsikt att kunna inlämna den färdiga samlingen »på något publikt ställe» till förvaring, »intill dess att det latinska språkets oförtjänta förföljelse upphörer och gynnsammare tider återkomma, att förlager kunna vågas på något, som i den dräkten framträder». Vid sidan av sitt bibliografiska arbete ägnade sig A., särskilt under sitt liv som privatman, åt numismatiska studier; ett flertal insända artiklar, delvis av polemisk art, i tidningarna Dagligt allehanda och Stockholms posten samt förslag till skådepenningar och inskriptioner vittna om hans intressen i denna riktning. Då han på hertig Karls begäran givit förslag till den medalj, som präglades till minne av Gustav III:s återkomst till Sverige 1784, fick han mottaga ett nådigt handbrev, som bragte i åtanke också »det myckna goda», hans uppfostran skänkt den höge lärjungen. Även med en del praktiska »rön» i tidens stil har A. framträtt.