Carl Christopher Arfwedson

2. Carl Christopher Arfwedson, den föregåendes son i hans första gifte, f. 1735 (döpt 25 febr.) i Stockholm, d 21 juni 1826 därstädes. Arbetade efter avslutade skolstudier på faderns kontor 1750—sept. 1762, då han anträdde en något över ettårig resa till England, vars viktigaste handels- och fabriksstäder han besökte; efter hemkomsten korrespondent hos handelsbolaget Charles och William Tottie till 1768; vann burskap som grosshandlare i Stockholm 8 dec. s. å.; stiftade 1771 jämte sin kusin Anders Tottie handelsbolaget Tottie och Arfwedson; fullmäktig i generaltullarrendesocieteten 1777–86; medlem av borgerskapets femtio äldste 1782–1800; ledamot av direktionen för västindiska kompaniet, under vars förvaltning ön S:t Barthélemy låg, 1787–1805, av direktionen för generaldiskontverket 1795–1800, av sjöförsäkringsöverrätten 1795; erhöll kommerseråds titel 2 juni 1789; revisor i direktionen för ostindiska kompaniet under dess femte oktroj 1806. LVA 1786 (preses 1788 och 1792 samt medlem av dess inspectura ærarii 1821–26); KmstkVO 1809; LLA 1812.

Gift 27 okt. 1772 med Katarina Charlotta von Langenberg, f. 16 dec. 1754, d 23 febr. 1834, dotter till hovkällarmästaren Elias von Langenberg.

A. är den egentlige grundaren av handelsbolaget Tottie och Arfwedson, som under sin nära hundraåriga tillvaro spelat en dominerande roll inom svenskt ekonomiskt liv, och under A:s sista tid inträffade också bolagets glansperiod. Hans kompanjon Anders Tottie kunde på grund av sjuklighet endast obetydligt deltaga i arbetet, och redan 1784 utgick han ur bolaget, överlämnande sin andel i rörelsen till A:s svåger, grosshandlaren Elias von Langenberg (f. 1757, d. 1806). 1802 upptogs A:s son Karl Abraham i bolaget, och efter Langenbergs död utlöstes hans stärbhus av Arfwedsönerna. A. drog sig 1817 tillbaka från sin affärsverksamhet och överlät då bolaget på sonen som ensam innehavare. Handelsbolaget Tottie och Arfwedson är att betrakta som en fortsättning på A:s faders och farbroders firma Abraham och Jakob Arfwedson & compagnie. Förutom en mycket betydande metallexport och rederirörelse bedrev bolaget huvudsakligen bankir- och förlagsverksamhet. Under sviterna av 1767 års svåra kris, som fortsatte åren närmast efter bolagets bildande, var detta det enda företag, som i någon vidsträcktare mån förmådde utskeppa järn, och det lyckades även snart slå under sig en mycket betydande del av Stockholms tonnage. 1805 inköptes Fredrik Carelius' tobaksfabrik Skärgårdsgatan 8, som av bolaget drevs, till dess den 1838 nedlades. Mest framgångsrik blev emellertid dess bankirverksamhet. Redan Abraham Arfwedson hade haft mycket goda förbindelser med de stora utländska bankhusen, och dessa blevo nu ytterligare stärkta. Ett kreditiv från handelsbolaget Tottie och Arfwedson var det säkraste svenska betalningsmedlet i utlandet, och med ett sådant på 100,000 rdr anträdde Gustav III, som ofta anlitade A., sin bekanta italienska resa. A., som i övrigt hade mycket intima förbindelser med hovkretsarna, vilkas förläggare han var, bidrog verksamt 1788 som ordförande inom borgerskapets äldste under en för konungen kritisk tid till den kungatrogna stämningen bland Stockholms invånare. Liksom fadern blev A. en för sin tid mycket rik man. Vid hans död uppgick enligt bouppteckningen förmögenheten till över 700,000 rdr banko. 1784 hade han inköpt Skebo och Ortala bruk samt Norrtälje gevärsfaktori. Där anlade han den enligt uppgift äldsta järnplåtfabriken i Sverige. Dessutom ägde han Harbroholms, Berga och Broby säterier i Uppland. Sina jordegendomar satte han i hög kultur och gjorde på dem stora nyodlingar. Genom sin omutliga hederlighet, sitt värdiga uppträdande och sitt medborgerliga sinnelag förvärvade han sig en enastående ställning i samtidens förtroende, som tog sig uttryck i ledamotskap av en mängd ekonomiska direktioner och välgörenhetsstiftelser. Han var konstälskande och Sergels vän, och hans dyrbart inredda hem Skeppsbron 20 var en gästfri medelpunkt i den stockholmska världen. — Sin ekonomiska erfarenhet har A. nedlagt i tvenne tal i vetenskapsakademin, om handelsbalansen (12 nov. 1788) och om allmänna hushållningen (28 nov. 1792). I det förra uppträder han som målsman för frihandelsvänliga åsikter och vänder sig särskilt mot en snäv näringslagstiftning. Som den försiktige affärsman, han var, varnar han för kreditmyntens stegring över den reda myntstocken. Denna uppfattning utvecklar han vidare i det senare talet. En riklig varutillgång är viktigare för ett land än överflöd på penningar. »Avsättningen måste bliva bäst hos de samhällen, varest, relativt till de övrige, varumängden är större än penningestocken; ty varan sökes, där han finnes till lägsta pris». För industrins utveckling i ett fritt land, förklarar han optimistiskt, finnes ingen gräns. — A. är begraven i Storkyrkan under en vacker marmorvård av J. N. Byström.