Carl F Arosenius

1. Carl Fredric Arosenius, f. 21 apr. 1778 i Söderbärke, d. 17 apr. 1839. Föräldrar: prosten i Söderbärke magister Petrus Arosenius och Agnes Hülphers. Genomgick Västerås trivialskola; student i Uppsala 13 okt. 1795; disp. 7 mars 1798 (De libertis Romanorum, pres. G. Gedner); fil. kand. 1 dec. 1799; disp. 7 mars 1800 (De difficili pretiorum veteris ævi in Svecia æstimatione, pres. E. M. Fant); fil. magister 15 juni s. å.; företog 1801 en resa till Bielitz i österrikiska Schlesien för att hos den svenskfödde fabrikören Sääf studera färgeritekniken; besökte även Schweiz och Frankrike; företog 1804 en resa till Frankrike och arbetade i Sedan å klädesfabriker. Arrenderade ett färgeri i Norrköping 1802 och utvidgade sedermera sin rörelse med ett flertal nya företag; erhöll assessors titel 6 apr. 1808; riksdagsman 1812, 1815, 1828–30; flyttade till Stockholm 1824; deltog i statsrevisionen åren 1827 och 1828; återflyttade till Norrköping 1830; tf. lärare vid Ebersteinska teknologiska skolan fr. okt. 1837 samt konstituerad lärare därstädes fr. o. m. 1838. LVA 1821 (pres. 1827—28); LLA 1827; RVO 1832.

Gift 24 juni 1808 med Margareta Lovisa Neikter, f. 20 apr. 1789, † 24 sept. 1863, dotter till professorn Jakob Fredrik Neikter.

A. förtjänar att hågkommas bland dem, som under industrialismens genombrottsår hängivet arbetade för att göra Sverige delaktigt av teknikens revolutionerande utveckling. Medellöshet och bristande uppmuntran tyngde hans studieår, och en ömtålig självständighetskänsla, som ryggade tillbaka för beroendet av förmän och ämbetsmannabanans befordringstvister, väckte hans håg att bliva sin egen. Han beslöt då att ägna sig åt kemins praktiska tilllämpning. Av sin broder Johan, vars verksamhet som handlande och klädesfabrikant i Norrköping vid denna tid börjat bereda honom en självständigare ställning, erhöll han ett mindre penningunderstöd och for utomlands för att studera färgeriteknik och klädestillverkning m. m. Vandrande till fots genom Europa, arbetade han på olika fabriker och började efter sin återkomst yrkesmässigt bedriva färgerirörelsen i Norrköping samt anlade efter fortsatta utländska studier, fr. o. m. 1808, olika kemiskt-tekniska fabriker. I hans färgeri, pappersbruk, garveri och klädesfabrik m. fl. utproberades nya metoder, och denna av vidare synpunkter än det dagliga förvärvsarbetets präglade verksamhet i textilindustrins främsta centrum var av erkänd betydelse för dess utveckling. Livligt genomträngd av den praktiska erfarenhetens stora vikt, gjorde A. sin 1814 anlagda »normalfabrik för finaste kläden» även till en vävskola, där mot statsunderstöd elever utbildades under en sex månaders kurs. A:s oegennyttiga arbete för Sveriges industriella förkovran förskaffade honom samtidens erkännande. Som riksdagsman utövade han ett ej obetydligt inflytande inom sitt stånd. Med utgångspunkter i upplysningstidens optimistiska radikalism hade han som så många andra genom revolutionstidens bittra missräkningar lärt sig inse den statliga ordningens betydelse. Han kunde därför bl. a. vid 1812 års riksdag skänka Karl Johan och hans politik sitt uppriktiga understöd, och av denne omfattades han med ett förtroende, som gav honom tillfälle att även på högsta ort befrämja näringarnas intressen. Det ekonomiska resultatet av A:s industriella företag motsvarade emellertid icke i längden förväntningarna, och han nödgades 1835 göra cession. Vid denna tid förbereddes i Norrköping fullständigandet av den Ebersteinska skolinrättningen med en teknologisk kurs, och tack vare vänners mellankomst fick A. tillfälle att som dennas ledare fortsätta sitt arbete för den svenska tekniken. Ett av honom på grundvalen av ett äldre utkast av Karl Palmstedt uppgjort organisationsförslag stadfästes av K. M:t 14 apr. 1837, och undervisningen tog sin början hösten s. å. — A:s vetenskapliga intressen förde honom i nära förbindelse med J. J. Berzelius. Även utanför kemin ägde han en mångsidig beläsenhet, omfattande företrädesvis klassisk litteratur samt filosofi, politik och »människans historia». Över böcker och händelser, som intresserade honom, nedskrev han gärna personligt färgade reflexioner.