Peter Artedi

Artedi, Peter, f. 27 febr. 1705 i Anundsjö församling, d 27 sept. 1735 i Amsterdam. Föräldrar: dåvarande komministern i Anundsjö, sedermera kyrkoherden i Nordmaling Olaus Arctaedius och hans hustru i andra giftet, Helena Sidenia. Student i Uppsala 30 okt. 1724, då han inskrev sig med namnet Petrus Arctaedius. — Ogift.

Det var från början bestämt, att A. skulle studera teologi, sannolikt i hopp om att han skulle bliva fars och farfars efterträdare i Nordmaling. Hans håg stod dock till naturvetenskaperna, och omsider fick han tillstånd att följa sin böjelse samt vände sig då till medicinska fakulteten, inom vilken den enda naturvetenskapliga undervisningen på den tiden stod att vinna. Men även denna var ej särdeles framstående, och det torde huvudsakligen varit genom självstudier, som A. riktade sitt vetande. Han fick dock snart stadgat anseende för sin lärdom, och när Linné 1728 kom till Uppsala, nämndes A. enstämmigt såsom den främste bland dem, som ägnade sig åt naturvetenskaperna. Mellan A. och Linné uppstod inom kort en varm och varaktig vänskap, och de tävlade i att förvärva kunskaper och meddela dem åt varandra. Detta samarbete hade utan tvivel mycket stort inflytande på bådas vetenskapliga utveckling. Redan år 1726 blev A. medicinska fakultetens »stipendiarius regius», men 1732 löpte stipendietiden ut. År 1734 sattes han genom släktingars hjälp i tillfälle att resa utomlands för att fullborda sina studier. Han styrde då först kosan till London. I England vistades han omkring ett år, ivrigt sysselsatt i synnerhet med iktyologiska studier. Därifrån begav han sig till Holland, varest han ämnade förvärva doktorsgrad, innan han återvände hem. Han sammanträffade 8 juli 1735 i Leiden med Linné, som ävenledes var på studieresa i Holland. A:s från början säkerligen ej rikliga tillgångar hade nu nästan sinat ut, och han hyste bekymmer för huru han skulle kunna få medel att avsluta sina studier. På Linnés förslag åtog han sig därför att vetenskapligt bearbeta en stor samling fiskar, tillhöriga en rik apotekare Alb. Seba, som var bosatt i Amsterdam. Medan han ännu var sysselsatt med detta arbete, råkade han 27 sept. 1735 genom en olyckshändelse falla i en av Amsterdams kanaler (»grachten») och omkom genom drunkning.

A. var rikt utrustad å huvudets vägnar. Linné säger om honom, att han var »ej brådstört i omdömet, men dock rask, fast och på samma gång mogen, en man av gammaldags heder och tro». Han var noggrann i sina iakttagelser och strängt logisk samt ägde stor förmåga att systematisera sitt vetande. A. hann visserligen ej under sin korta levnad själv utgiva frukterna av sina studier, men hans efterlämnade manuskript, som lågo fullfärdiga, blevo genom Linnés omsorg och med ekonomiskt understöd av dennes mecenat Clifford räddade och från trycket utgivna i Leiden 173S under titeln »Ichthyologia». Detta verk hänför sig i främsta rummet till iktyologin, vars vetenskaplige grundläggare A. är, »ichthyologorum princeps», såsom Linné kallade honom. A: s reformatoriska verksamhet inskränker sig dock ej enbart härtill utan äger sin vidsträckta tillämpning inom den zoologiska systematiken i dess helhet. Det ovannämnda arbetet är uppdelat i fem självständiga huvudavdelningar, av vilka den första, »Bibliotheca ichthyologica», innehåller en kritisk och analytisk redogörelse för litteraturen om fiskar. Den andra delen, som är i visst avseende den viktigaste, heter »Philosophia ichthyologica»; genom den lägger A. grundvalen för den iktyologiska systematiken. Dess olika begrepp definieras klart och skarpt, och en fast terminologi skapas. A. påpekar, att så väl djur som växter kunna uppdelas i vissa större huvudavdelningar eller klasser, och dessa kunna antingen vara artificiella eller naturliga alltefter den använda indelningsgrunden. Han yrkar på naturliga klasser. En dylik bildades av fiskarna. Han ådagalägger vidare orimligheten av föregående auktorers försök att indela fiskarna efter oväsentliga egenskaper, såsom förekomst, storlek eller dylikt. Den nödiga indelningen inom en klass bör i stället ske på sådant sätt, att släktena ordnas naturligt liksom i vissa troppar (»manipulos»), och av dessa bildas sedan ordningarna. De nämnda »tropparna» skulle alltså ungefär motsvara, vad en senare tids naturforskare kalla familjer, men varken A. själv eller Linné fullföljde detta sistnämnda, av A. givna goda uppslag. A. gick emellertid vidare och fordrade naturliga släkten samt höll före, att uppställandet av dylika var ett av iktyologins främsta mål. Detta var ett stort framsteg, ty släktbegreppet var, om ej alldeles okänt, så dock åtminstone alldeles oklart inom zoologin före honom. A. fastställer, vad som bör förstås med släkte, och utvecklar även, vilka egenskaper som kunna anses såsom naturliga och tillförlitliga släktkaraktärer. I sammanhang härmed framhåller han, att dessas rätta val är ett väsentligt fundament ej blott för iktyologin utan för hela naturalhistorien. Sedan sålunda begreppen ordnats, gällde det att skapa en fast nomenklatur. Före A. hade det behövts en hel lång rad av synonymer, var och en bestående av ett flertal beskrivande ord, för att med vetenskaplig visshet klargöra, vilken djurart man avsåg. A. uppgjorde bestämda nomenklaturregler och fastställde, att varje släkte skall hava såsom konstant namn ett ord av grekiskt eller latinskt ursprung. Efter klargörandet av släktbegrepp och släktnamn går A. till enheterna av lägre ordning och utreder, vad som bör förstås med art och varietet. Även för artens benämnande gav han regler. Den skulle betecknas med epitet, som sattes efter släktnamnet, men här tog han ej steget fullt ut utan tillät, att flera ord användes för artbeteckningen. Detta berodde därpå, att han önskade att i artnamnet finna en beskrivande term, tillräcklig för artens igenkännande. Därtill räckte dock i regel ej ett ord. Ehuru han alltså gjort släktnamnen till verkliga namn, förblandade han med avseende på artnamnen namn och diagnos. Det blev sålunda Linné förbehållet att tjugu år senare slutgiltigt fullborda namngivningen av naturhistoriska föremål genom binomenklaturens framläggande. Den utomordentligt stora förtjänst, som A. inlagt om den zoologiska systematikens och nomenklaturens utformande ur ett förut rådande kaos, framgår dock därav, att i huvudsak de av honom framställda reglerna ännu äro gällande och delvis först på de senaste årtiondena genom internationell överenskommelse fastslagits. I ett avseende stod A. avgjort före Linné, nämligen däri, att han ovillkorligen krävde naturliga klasser, ordningar, släkten osv., under det att den senare visserligen erkände, att dessa voro bättre, men i praktiken tog de artificiella. Den tredje delen av A:s arbete, »Genera piscium», utgör en framställning av det system över fiskarna, som A. utarbetat. Ehuru nu i de flesta avseenden förändrat, innehåller det dock sammanställningar, som delvis ännu i dag äro brukliga. Den fjärde delen utgör en genomarbetning av den iktyologiska systematiken, och i den femte kommer en beskrivning av de fiskarter, som A. själv haft tillfälle att se och dissekera. Om dessa skrev ännu 1880 den framstående iktyologen A. Günther: »descriptions which even now are models of exactitude and method». Utom nämnda »Ichthyologia» kunna säkerligen de flesta fiskbeskrivningarna i tredje bandet av Alb. Seba's »Thesaurus» tillskrivas A:s hand. De hänföra sig till 140 avbildningar av fiskar på 12 delvis dubbla folioplanscher. Nämnas bör även ett i Uppsala universitetsbibliotek befintligt manuskript, daterat Nordmaling 27 febr. 1729 (tryckt i Vetenskapsakademins årsbok 1905), vilket behandlar floran vid Nordmalings prästgård. Redan i detta varsnas en självständig vetenskaplig verksamhet hos den unge studenten. — Isynnerhet om hänsyn tages till de ytterst ogynnsamma förhållanden, under vilka A. kämpade sig fram på det vetenskapliga området, måste man beundra den blott trettiårige mannens storartade och banbrytande verksamhet. Ehuru hans levnad blev kort, skall dock hans livsgärning tillförsäkra honom en obestridd rangplats bland svenska naturforskare.

Vetenskapsakademin lät år 1905 resa en minnessten över A. i Amsterdam, i dess zoologiska trädgård, alldenstund den kyrkogård, varest han begravts, senare raserats.