Sven Bælter

Bælter, Sven, f. 24 juli 1713 i Söderhamn, d 19 nov. 1760 i Växjö. Föräldrar: råd- och handelsmannen Erik Larsson Balter och Brita Berg. Erhöll från sitt sjunde år boklig undervisning, vilken dock efter ryssarnas härjning av Söderhamn 1721 avbröts; sattes därefter i handelslära i Gävle; utverkade faderns tillstånd att återupptaga studierna och bedrev dessa först hos sin äldre broder, sedermera prosten och kyrkoherden i Järvsö Lars Bælter, 1722–26, därefter vid Gävle gymnasium; student i Uppsala 5 okt. 1730; disp. 8 nov. 1735; prästvigd 21 dec. 1738; disp. 12 maj 1739; fil. magister 5 juni 1740. Adjunkt åt domprosten Olof Celsius i Uppsala 4 maj 1739 och kvarstannade som sådan till år 1744, ehuru han erhöll åtskilliga erbjudanden om andra anställningar; e. o. hovpredikant 29 jan. 1744; legationspredikant hos e. o. ambassadören H. Cedercreutz i Ryssland 3 mars s. å.; hovpredikant 10 maj s. å.; avreste i juni s. å. från Stockholm och återvände till Sverige 13 sept. 1745; tjänstgjorde därefter vid hovet; domprost i Växjö 4 sept. 1750; kallades tillika av patronus, baron Karl von Otter, till kyrkoherde i Bergunda och Öja 1751; kontraktsprost i Kinnevalds härad s. a.; representant för prästerskapet i Kronobergs län vid (riksdagen 1751–52, där han bl. a. invaldes i sekreta deputationen och allmänna besvärsdeputationen. Teol. doktor 17 juni 1752.

Gift 10 nov. 1747 med Ulrika Altea Grundel, f. 24 maj 1706, d 29 okt. 1791, dotter till generallöjtnanten och landshövdingen baron Jakob Grundel toch sedermera omgift med biskopen; i Växjö doktor Olof Osander.

B: s ämbetsverksamhet hämmades under hans senare år av en tärande bröstsjukdom, som 1755 angrep honom och slutligen alldeles hindrade honom att predika, men han fortsatte i stället så mycket ivrigare den författarverksamhet, som han alltifrån sin Uppsalatid med stor iver bedrivit. Sitt största rykte vann han hos sin samtid som predikant. Han har betraktats som i detta avseende sin tids främste, och särskilt hans predikningar under domkyrkoadjunktstiden i Uppsala väckte berättigat uppseende och anses ha haft ett ej obetydligt inflytande på den dåtida homiletiska bildningen. Även som legationspredikant åtnjöt han stor berömmelse som talare; vid hovet var man angelägen att behålla honom kvar, och de predikningar av hans hand, som utkommit, ha ända in i mitten av 1800-talet jämte A. Nohrborgs hört till de mest lästa av 1700-talets predikoskatt. Mest bekanta torde bland dessa vara evangeliepostillan »Nåden i Christo», tryckt första gången 1767, samt den åren 1774–78 utgivna samlingen »Heliga tal, hållna öfwer åtskilliga evangeliska texter» 1–3 (mest omtryck av äldre predikningar) ävensom åtskilliga ströpredikningar, varibland avskedspredikan från Uppsala 1744 och ett antal predikningar från olika tillfällen under hans tjänstgöring vid hovet. Den riktning, B. såsom predikant representerar, är den s. k. kyrkliga pietismen, dvs. den riktning, vilken med det kyrkliga dogmsystemet såsom utgångspunkt rönt ett starkt inflytande av den samtida pietismen utan att dock förfalla till dennas ensidigheter. Det är samma riktning, som f. ö. representeras av Abr. Pettersson, A. Båld och A. Nohrborg m. fl. predikanter från mitten av 1700-talet. Bland B:s utländska förebilder må nämnas J. Arndt, Kr. Scriver och J. J. Rambach, av inländska den f. ö. tämligen okände Nyköpingsprästen Jonas Hellman. Mot slutet av sitt liv började han även taga intryck av den begynnande, ännu från sina överdrifter fria upplysningens stora predikomönster J. L. v. Mosheim och J. G. Reinbeck. Det, som ger B: s predikningar än i dag deras intresse, är den varma fromheten, den klara tanken och den ädla framställningen i förening. I det sistnämnda avseendet står han över Nohrborg, i de förra vid hans sida, även om han ej äger den rikedom och skärpa i den psykologiska analysen, som ger Nohrborg hans särställning i 1700-talets predikolitteratur. De övriga områden av teologin, åt vilka B. ägnade sin flitiga penna, äro den populariserande exegetiken och liturgiken. Till den förra hör hans framställning av Jesu liv i sex böcker, som upplevat flera upplagor, till den senare hans mest berömda arbete: »Om kyrkoceremonierna», som innehåller en skildring av såväl den allmänna gudstjänstens som övriga kyrkliga handlingars historia från äldsta tider till 1700-talets mitt med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Dogmatiskt-apologetiskt är hans arbete om Guds sons människoblivande, som vill uppvisa detta mysteriums beskaffenhet, möjlighet, visshet och nytta. Utmärkande för dessa skrifter är framför allt den grundliga lärdomen, den klara och koncisa framställningen och en sällsynt pålitlighet i uppgifter och omdömen, som gör, att åtminstone arbetet om kyrkoceremonierna än i dag är i sitt slag oöverträffat. Bland övriga arbeten av B:s hand må särskilt påpekas hans anteckningar från den ryska resan, som visa mångsidigheten av hans intressen, en kort självbiografi (mest rena fakta), införd i Swenska Mercurius för dec. 1757, samt åtskilliga mindre levnadsteckningar och dylikt, som återfinnas i Swenska Mercurius och Swenska biblioteket. Om B:s verksamhet som consistorialis säger en hans minnestecknare, att han »älskade vett, sanning och rättvisa; lagen var dess ledstjärna och ett obefläckat samvete dess tolk». Hans praktiska begåvning kom bl. a. till uttryck i hans under stor svårighet slutförda arbete för ett fattighus inrättande i Växjö liksom i åtgärder av olika slag för lindrande av dyrtiden i Växjö, och dess omnejd vid slutet av 1750-talet. — B:s insats i riksdagsarbetet inriktade sig bl. a. på åstadkommande av en bibelöversättning och en ny psalmbok, två strävanden, som, upptagna till förverkligande någon tid efter hans död, nått sin fullbordan först genom 1819 års psalmbok och 1917 års bibel. För övrigt arbetade han under frihetstidens partibrytningar för en självständig svensk politik och var på samma gång motståndare till enväldet och vän till konungahuset. Hans ädla karaktär, rika umgängesgåvor och stora lärdom förenade sig med vad vi förut nämnt om hans predikobegåvning och författarproduktivitet att. göra honom till en av sin samtids mest bemärkta och vördade teologer. — B:s boksamling testamenterades 1756 till Växjö gymnasiebibliotek, dit den ock efter hans död av änkan överlämnades. Manuskriptet till hans dagbok under legationspredikantstiden tillhör Växjö stiftsbibliotek, en del av hans övriga anteckningar från Ryssland äro upptagna i Peder von Haven, »Nye og forbedrede Efterrætninger om det russiske Rige» (1747).