Svante Banér

7. Svante Banér till Djursholm och Tärnö, den föregåendes son, f. 24 jan. 1584, d. 1 apr. 1628. Erhöll undervisning av informator i hemmet; anträdde 1603 en utrikes resa; student i Frankfurt an der Oder s.å. men avbröt på grund av medellöshet studierna och ägnade sig åt krigstjänst; deltog som menig ryttare i kriget i Ungern och tjänade sig upp till fänrik; anställd vid ett regemente, som uppsattes i Jülich, och avancerade där till »reuter-lieutenant»; kammarherre hos lantgreve Morits av Hessen-Kassel. Överstelöjtnant vid livfanan 18 febr. 1614; erhöll på våren s. å. befäl över ett regemente nyutskrivna knektar från Västmanland och Uppland och övergick med detta till Ryssland, där han bl. a. deltog i belägringen av Augdov (Gdov) 1614 och Pskov 1615; kommendant på Augdov 30 nov. 1615; erhöll överstes beställning 1 dec. s. å., antagligen för det regemente norrlandsknektar, som han i varje fall senare kommenderade; hovmarskalk 18 juli 1619–juni 1626; lagman i Värmland 17 aug. 1622; jämte Axel Oxenstierna och Klas Horn kommissarie till Sala för stadsstyrelsens organisation 23 aug. 1623; riksråd s. å., före 15 juni; utsedd till kommissarie vid eventuella stilleståndsförhandlingai med polackerna 1626 (instruktion 5 juni); ståthållare i Riga 14 juni s. å.

Gift 28 aug. 1617 med Ebba Grip, f. 1583, d. 9 nov. 1666 på Hörningsholm, dotter till riksrådet Morits Birgersson Grip till Vinas och Tärnö.

B: s ynglingaår inföllo under den dystra tid, då hans mor, bruten av sorg och sjukdom efter sin makes hemska död, med sina många barn flyttade mellan anförvanternas gårdar, och familjens knappa villkor förbjödo honom att fullborda sina påbegynta studier. En ersättning bereddes honom dock, då han efter några års fältliv upptogs vid den lärde och fint bildade lantgreve Morits' hov i Kassel, berömt, som det heter i likpredikan, för allahanda riddarspel, som en ädling väl hövas, men även för tukt och bokliga konsters övning. Efter Karl IX :s död vände sig lyckan till det bättre för Gustav Banérs många och med utmärkta egenskaper utrustade söner. Ej minst för Svante jämnades vägen. Efter en ovanligt snabb militär befordran, säkerligen påskyndad genom den tapperhet, han ådagalade i ryska kriget, kallades han att såsom konungens hovmarskalk intaga en plats i dennes närmaste omgivning. Om hans verksamhet på denna krävande post, som innebar chefskapet över hovfolket och uppsikten över hovets förtäring, är ej mycket känt. Han var i konungens omgivning under mötet med Kristian IV febr.–mars 1619 och mottog naturligtvis vid upprepade tillfällen befallningar, särskilt rörande större högtidligheter vid hovet. Ett brev till Axel Oxenstierna från lägret utanför Mitau 1622 låter ana, att det kunde vara förenat med bekymmer att tjäna en herre av Gustav Adolfs temperament. Konungen var sjuk — han hade en elakartad »tredjedagsfeber» —, men B. kunde varken bereda honom ro i lägrets larm eller förmå honom att skona sig själv, var gång febern släppte, »förhettade han sitt geblüt med svår travalie». B. ber Oxenstierna skaffa »höns och vad delikate saker, som man helst kan bekomme och icke äre sjukdomen till augmento», samt en särskild sorts öl, som fallit Gustav Adolf i smaken, men man tycker sig märka, att det icke endast är svårigheten att få lämplig sjukmat, som gör dietfrågan oroande. Konungens bevågenhet vann han emellertid, och då han sommaren 1626 avträdde hovmarskalkssysslan åt Dietrich von Falkenberg, gav Gustav Adolf offentligen uttryck åt sin tillfredsställelse med hans tjänster. Ett prov på sin fosterländska offervillighet lämnade B., då han i nov. 1625 jämte Jakob De la Gardie och Axel Oxenstierna tog initiativet till att riksråden samfällt till kronan skänkte ett örlogsskepp. Under 1625 års fälttåg hade B. tagits i anspråk för en del militära uppdrag och sedan använts till omfattande och krävande »penningenegociationer» och kamerala värv i Riga, Dorpat och Narva (instruktioner 23 aug. och 20 okt.; rapporter till Gustav Adolf och Oxenstierna). Följande år fick han så det ansvarsfulla värvet att under generalguvernören Jakob De la Gardie såsom guvernör förestå Rigas styrelse. Det var en mångfald kamerala och militära förvaltningsuppgifter, som därmed lades på honom, och dessas detaljer fylla det mesta av hans bevarade rapporter. Med hertigen av Kurland, som icke utan vedermödor upprätthöll sin neutralitet mellan de stridande, låg han ofta i förhandlingar eller brevväxling, och ehuru ledningen av de f. ö. länge föga lyckliga krigsoperationerna icke tillkom B. utan J. De la Gardie och G. Horn, intaga dessa helt naturligt ett betydande rum i hans skrivelser. Viktigast var givetvis förhållandet till staden. Fritt från slitningar var det icke, då råd och borgerskap alltför ofta gentemot de stora svenska kraven ville förskansa sig bakom sina privilegier, men i det hela gick utvecklingen i önskad riktning, och B. fann flera gånger anledning att vitsorda stadsbornas lojalitet och trohet mot sin nye herre. Bekymmersam blev ställningen mot slutet av år 1627, då fienden gäckade De la Gardie, bröt in i Lifland med en stark makt och lägrade sig i grannskapet av Riga, medan sjukdomar började härja bland besättningen, men även då bestod staden enligt B: s vittnesbörd provet. Mitt under den rastlösa verksamhet, som hotet från fienden krävde, dukade han emellertid under för farsoten, sedan han »så levat, att han haver lämnat efter sig en god åminnelse hos kongen och fäderneslandet, hos sine förvanter, hos alle sine vänner, att ingen är, som icke till det högste saknar honom» (Axel Oxenstierna). — B:s tjänster blevo ej obelönade. Utom de hemmansräntor och övriga fördelar, som direkt betecknas såsom hans avlöning, och den indräktiga lagmansbefattningen i Värmland. erhöll han bl. a. större donationer i Ingermanland (15 juni 1623 och 6 juni 1626) samt slotten Ronneburg, Smilten och Serben i Lifland (9 aug. 1625); förläningen i Ingermanland var till stor del ödeland, och för att underlätta dess kolonisering fick B. (28 febr. 1625) rättighet att dit deportera egna frälsebönder samt övriga bönder i Uppland och Västmanland, vilka gjorde sig skyldiga till olaga ekehygge eller jakt å högdjur, en straffpåföljd, som dock ej i sin drastiska skärpa kunde upprätthållas, varför förläningstagaren i verkligheten fick åtnöja sig med »fast ringa» böter. B. hade i Axel Oxenstierna en vän, till vilken han ofta vände sig även i egna angelägenheter. På dödsbädden anbefallde han sin hustru och sina barn i hans beskydd, och hans änka sökte och erhöll även mer än en gång rikskanslerns inflytelserika stöd. B. ligger jämte sin hustru begravd i Danderyds kyrka under en minnesvård av brun marmor och alabaster, prydd med bådas i vit marmor huggna bilder.