Mengden, von, släkt

von Mengden, släkt, härstammande från grevskapet Dortmund i Westfalen. Där hade riddaren Gerard "de Mengede" 1340 och 1344 i sitt sigill den tre gånger delade sköld som utvecklades till det vapen med två bjälkar som släktens senare medlemmar förde. Redan 1249 förekommer där med samma tillnamn en person med det i släktens senare generationer vanliga förnamnet Ernst, och släkten anses härstamma från den nordnordväst om staden Dortmund belägna orten Mengede. Efter andra orter i trakten kallade sig olika grenar av samma släkt von Mengede genannt Osthof, von Mengede anders geheyten van Dunowe, van Mengede van dem Ebbedynchove och von Mengede gennant up dem Ape.

Den förste medlem av denna släkt som kunnat beläggas i Livland är Johan von Mengede, anders Osthoff genannt (d 1469), som i ett brev från 1442 uppges ha kommit från det nära Dortmund belägna grevskapet Mark. Han namnes som Tyska ordens fogde i Karkus 1439–42 och som komtur i Reval 1443–50 samt var från sistnämnda år ordensmästare i Livland. Som sådan kom han att spela en roll i nordisk historia genom sina underhandlingar med konung Karl Knutsson och ännu mer med Kristian I. Som komtur i Reval efterträddes han av Ernst von Mengede, anders Osthof gennant (d 1471), som i ett till 1451 daterat protokoll också uppges ha kommit från Mark. 1469 var en Dyderick van Mengeden änders genandt van der Dunouve Tyska ordens komtur i Dünamünde.

De senare släktmedlemmarna i Livland uppges (Livl don:kont:s arkiv) härstamma från Engelbrecht van Mengeden (d tidigast 1495), som skall ha varit kusin (Livl don:kont:s arkiv) eller brorson (Genealog Handbuch) till den förutnämnde ordensmästaren. Han bytte 1490 till sig godset Woge, senare kallat Altenwoga eller Mengdenhof i Sissegal, Livland, vilken transaktion 1508 konfirmerades för hans son Ernst von Mengeden (d tidigast 1549). Dennes son Engelbrecht v M (d tidigast 1570) på Altenwoga var far (Lange, 2) till släkten Mecks (s 300) stammoder och till Fromhold v M (d 1603) på Altenwoga. Den sistnämnde deltog som ryttmästare på sv sida i slaget vid Kokenhusen 1601, där en av hans söner stupade, och där han själv fick elva sår. Han var far till Engelbrecht v M (1587–1648), som var landsnotarie i kretsen Pilten i Kurland 1617–28 och därefter flyttade tillbaka till Livland. Han blev där lanträttsdomare, och 1632 var han en tid assessor i slottsrätten i Riga. 1638–43 innehade v M ett nyinrättat ämbete som commissarius i Liv- och Ingermanland med uppgift att biträda generalguvernören i administrationen av såväl civila som militära angelägenheter. 1640 blev han därjämte krigsråd, och senare blev han 1643 (SRP) vice president i Dorpats hovrätt och s å vald till lantmarskalk i Livland. Då lantdagen 1646 valde v M till lantråd, vägrade den sv generalguvernören Gabriel Oxenstierna Bengtsson stadfästa valet på grund av hans ämbete i hovrätten, v M är mest känd genom den livländska landrätt (Livonica II, vol 760, RA) som han i början av 1640-talet utarbetade efter studier av riddarrätter, privilegier och sedvänjor samt sv och tysk rätt men som aldrig blev konfirmerad. Han var morfar till generalguvernören i Livland Jacob Johan Hastfer (bd 18).

Denne Engelbrecht v M:s farfars bror Ernst v M (d tidigast 1590) kom genom sitt äktenskap i besittning av godset Kussen i Sesswegen, Livland. Hans son Georg (Jurgen) v M (d 1622) var 1621 en av de sex livländska adelsmän som jämte den sv guvernören i Riga Jesper Matssons Krus (bd 21) blev ledamöter av den av Gustav II Adolf då tillsatta revisionskommissionen för adelns gods i Livland. Hans son Ernst v M (1593–1655) blev senast 1631 assessor i lanträtten för Riga län och var liksom sin yngre bror Otto bland de sextio likbärarna vid Gustav II Adolfs begravning 1634, varför de anses ha varit bland dem som så till den sv regeringen framlämnade den livländska adelns anhållan om stadfästelse av dess privilegier. Senast 1636 blev han lanträttsdomare i kretsarna Pernau och Riga, och 1641 var han en av de båda delegater som sändes till Sthlm för att utverka erkännande av den av det livländska ridderskapet 1637 beslutade ridderskapskassan. Senare blev v M ryttmästare 1642, lantmarskalk 1646 och lantråd 1650. Sistnämnda år var han och hans förutnämnde bror Otto bland de tre lantråd som vid drottning Kristinas kröning till henne överlämnade en dyrbar silverservis som present från det livländska ridderskapet.

Brodern Otto v M (1596–1681) ökade genom sitt första äktenskap och genom köp avsevärt sina godsbesittningar och blev genom affärsverksamhet, bl a i Rigas hampkompani, en av de rikaste männen i Livland. Han var en av de två representanter för den livländska adeln, som 1629 sändes till Gustav II Adolf med anhållan om privilegiebekräftelse. Senare blev han lanträttsdomare 1630 och ryttmästare för den livländska adelns rusttjänst 1631. 1635 återtog vM med den livländska adelsfanan sin syssling Engelbrecht Mecks (s 300) slott Sunzel, som den litauiske storfältherren Krzystof Radziwill erövrat vid ett infall över gränsen under förhandlingarna om förlängning av det sv-polska stilleståndet. 1643 blev han den förste lantmarskalken i Livland, och s å ledde han en delegation, som i Sthlm utverkade inrättande av ett lantrådskollegium för Livland, bestående av sex lantråd, v M blev nu ett av dessa och överstelöjtnant för livländska adelns rusttjänst. 1648 ledde han en ny delegation till Sthlm, som utverkade ökning av antalet lantråd till tolv och av lantmarskalkens ämbetstid till tre år. 1648 (Meurling)–1664 var v M assessor vid Dorpats hovrätt, och han blev överste för den livländska adelns rusttjänst 1651 och friherre 1653. Som friherreskap skulle han få benämna Altenwoga, också kallat Ogershof, i Erlaa socken, som donerats till honom av Gustav II Adolf 1625 (Red:kommissionens i Livland arkiv). Med satsande av eget kapital samlade v M gamla urkunder och privilegier för ridderskapet och blev därigenom grundaren av det livländska ridderskapets arkiv. Han, hans förutnämnde syssling Engelbrecht v M och hans son generalmajor Gustaf v M (se nedan) kom att spela en så betydande roll att denna tid kallats den M:ska perioden i Livlands historia (Seraphim).

Gustav v M:s son Johan Albrecht v M (1663–1720) blev vid adelskonventet i Wolmar 1692 en av de tre personer som jämte Johan Reinhold Patkul skulle vara "residerande" lantråd, dvs utgöra ett permanent organ i Riga med uppgift att tillvarata adelns intressen. Efter Patkuls flykt till Kurland ledde han 1693 i Riga på den livländska svensktidens sista lantdag motståndet mot sin frände generalguvernören Jacob Johan Hastfer. Albrecht v M var en av de livländska adelsmän som kallades till Stockholm för att stå till svars inför en av Karl XI tillsatt kommission. Där blev han en av de tre som jämte Patkul 1694 dömdes att mista liv och gods (jfr bd 6, s 646), men konungen mildrade domarna över alla utom Patkul till sex års fängelse, i v M:s fall på Bohus fästning. Kort före sin död 1697 lät Karl XI frigiva dem. Efter den ryska erövringen av Riga 1710 blev v M livländsk lantmarskalk men avgick före årets slut och efterträddes av sin äldre bror Magnus Gustaf v M (d 1726), som senast 1695 blivit överstelöjtnant vid ett sv regemente i holländsk tjänst. Denne Gustaf v M var gift med en av Hastfers döttrar.

Deras yngste bror, lantrådet Carl Friedrich v M (1666–1734), blev 1703 överste i sv tjänst och tillfångatogs av ryssarna vid Rigas kapitulation 1710, varvid han dock som liv-Iändare fick frihet att vara på sina gods (Rgk). Han valdes så till lantråd. 1722 fick han generallöjtnants avsked (M 983). Hans son Carl Johan v M (1702–63) blev sv kammarherre 1727, lät introducera ätten på sv riddarhuset 1731 och fick överstelöjtnants avsked 1747. Han flyttade 1748 till sitt arvegods Ogershof i Livland. 1761 fick v M sv generalmajors karaktär.

Ättlingar på manssidan till Magnus Gustaf v M fortlevde i Livland ännu under 1900-talets förra hälft, bl a två grenar på godsen Sinohlen och Golgowsky i Tirsen, av vilka det förra ingått i Gustaf v M:s mödernearv och det senare köpts av honom. Magnus Gustaf v M:s yngste son, ryske kammarherren, sedermera lantrådet och statsrådet Ernst Reinhold vM (1726–98), och Johan Albrecht v M:s sonson hovrättsrådet, sedermera lantrådet, statsrådet och guvernören i Livland Ernst Burchard vM (1738–97), upphöjdes i tyskt riksgrevligt stånd 1774 resp 1779, och den senare av dessa båda riksgrevliga släktgrenar fortlevde ännu i början av 1900-talet i Ryssland.

Där och i Tyskland fanns länge också en släktgren, som uppges härstamma från en farbror till Otto v M, vilken som barn skall ha förts i fångenskap till Ryssland 1577.

I Tyskland levde ännu under 1900-talets förra hälft personer med namnet v M, som uppges härstamma från en av de i Westfalen kvarvarande släktgrenarna (jfr dock Genealog Handbuch, s 1176 f).