Friedrich Menius

Menius, Friedrich, f 1593 eller 1594 i Woldegk, Mecklenburg, d 1659 (Witte). Föräldrar: borgmästaren Franz Mein o Anna Leneker. Inskr vid univ i Rostock juni 09, vid univ i Greifswald 12 okt 15, vistades vid hovet i Wolgast, Pommern, omkr 20, olika uppdrag i Polen o de baltiska provinserna på 20-talet, fältpräst hos Gustav Horn (bd 19) 29, lär i historia vid gymn i Dorpat 30, prof i historia vid univ där okt 32–38, inspektor vid Larums kopparbruk, Dalhem, Kalm, 41–44, förklarad förlustig rätten att inneha ämbete 45.

G 1) 10 febr 1617 i Wolgast m Sophie Elbrecht, d 1629 trol där, dtr till borgaren Bernhard E; 2) 1625 m NN Mancelius, f trol i Grenzhof, Kurland, dtr till pastorn Kaspar M o Margareta Reimers.

M:s oroliga liv tilldrar sig under den sv stormaktstidens första dramatiska period. Född i Mecklenburg och verksam i Pommern och Polen närmade han sig det sv Balticum för att efter en tid i Småland hamna i den uppseglande stormaktens huvudstad och en för honom själv livsavgörande religionsprocess. Han försvinner sedan ut mot periferin, antingen till en obemärkt position i Falu gruva eller ut mot inte dokumenterade äventyr nere i Europa.

De knapphändiga uppgifterna om M:s ungdom tyder på ekonomiskt relativt gynnsamma uppväxtförhållanden. Under studierna i Rostock och Greifswald kunde han möta svenskar, t ex den blivande ärkebiskopen Johannes Canuti Lenaeus (bd 22). Till studentlivet hörde litterära övningar, vilka han vidare troligen utvecklade vid lantherren Philipp Julius' hov i Wolgast, en inspirerande miljö för teater och musik. 1620 gav M ut Poemata artificiosa varii generis, en demonstration av vunnen färdighet i diktkonsten. S å utkom del 1 av den viktiga Englische Comoedien und Tragoedien, där engelsk renässansdramatik i av M bearbetad form presenterades. Bearbetningen är fritt hållen, varför åtskilligt i utgåvan var nydiktning.

M lämnade snart sin unga hustru, Wolgast och Pommern och sökte sig österut. Han var lutheran men umgicks tydligen gärna med företrädare för andra tros riktningar som de polska socinianerna. Mot slutet av 1620-talet stod han i kontakt med Axel Oxenstierna, Johan Skytte och Gustav Horn; för den senares livländska gods var han inspektor under det följande decenniets första hälft. Uppenbarligen beklädde M kyrkliga ämbeten innan han gick över till lärdoms banan.

En förteckning över M:s utgivna och outgivna arbeten från mitten av 1630-talet uppvisar en imponerande mångfald. När Dorpat-gymnasiet 1632 omvandlades till universitet, hyllade han sin Alma mater med en pampig dikt. Som en trohetsförklaring till den sv överheten och den lutherska kyrkan kan man tolka Proba der letzten Zeit (1633), en traktat i tidens apokalyptiska anda med bevis på att Urban VIII var den inkarnerade Antikrist. De många otryckta och nu skingrade historiska arbetena förefaller höra hemma i ramar givna i bröderna Magnus' patriotiska historieverk. Men denna de lärda mödornas stilla ro skulle snart förflyktigas. M hade engagerat sig i en process för kollegan Virginius – mot bl a Stiernhielm – men hamnade snart själv på den anklagades bänk, beskylld för bigami. Pådrivande var en för egen del knappast oförvitlig fru Pegius. Under några år kunde M bemästra situationen, och 1635 befann han sig av några gratulationsverser att döma i Sthlm. Men målet tog en allvarligare vändning, och i mitten av jan 1637 flydde M från Dorpat till det danska Ösel; i febr följande år förklarades han fredlös. S å bönföll M i brev daterat i Helsingborg Axel Oxenstierna om hjälp för sig och sin familj. Hustru och döttrar följde honom tydligen i landsflykten.

M närmade sig den sv rikskärnan. Ett försök att tillsammans med ryttmästaren Swen Hall börja småländsk gruvdrift strandade på den senares död. Tillsammans med brodern Dietrich Mein arbetade M på att få igång kopparbrytning i Larum och Hycklinge, ett företag vars finansiering hela tiden beredde stora svårigheter. Fribrev utfärdades 1641, men arbetet stördes bl a av problem med kopparmalmens nedsmältning; man talade om en trollkarls hämmande inflytande. Transporten av kopparen till Västervik skapade också svårigheter. Arbetarna tvingades till sysslor som enligt M:s kritiker möjligen gick an i Mecklenburg och Livland men inte hörde hemma i Sverige. Skulderna hopade sig, och M lämnade företaget 1644. Uppenbarligen var han ingen ekonomisk begåvning, men till saken hör att framgången uteblev även för dem som tog över efter honom.

M begav sig till Sthlm där han under pseudonymen Salomon Majus gav ut skriften Consensus Hermetico-Mosaicus. Med detta arbete fick han sin bemärkta plats i den sv idéhistorien. Han säger själv att den lärda skriften har utarbetats på en resa med tillgång bara till en bibel, och även om man kan tvivla på påståendet, rör sig M på tidens platonsk-hermetiska idéallmänning. Samma hemvist har även den outgivna Pandora Sophica (1639), dedicerad till drottning Kristina. Arbetet är idéhistoriskt viktigt. Dels är det en sammanfattning av tidens naturfilosofi – formen är en kommentar till bibelns skapelseberättelse – dels kom det att locka ut ortodoxins väktare till en klargörande argumentering. Omedelbart efter publiceringen togs M i fängsligt förvar men han var vid gott mod – möjligen väntade han sig stöd från rikets toppar. Den nitiske Olavus Laurelius (bd 22) drev emellertid snart M in i ett hörn, varur den enda vägen var avbön. M anklagades för att förneka treenigheten genom att hävda att Fadern, Sonen och den Helige ande inte är beteckningar för personer utan egenskaper hos Gud. Vidare beskylldes M för att ha lärt att människan i sin egen natur äger möjlighet till rättfärdighet och salighet. Med andra ord skulle M plädera för antitrinitariska och pelagianska heresier. Därtill anknöt han till den antika atomläran, till alkemistisk spekulation och åtskilligt ytterligare. Laurelius kopplade samman honom med socinianerna och hade därmed angett hans svåra brottslighet. Drottning Kristina skall ha utbrustit: "så är det bäst att man låter slå huvudet av honom" (cit efter Nordström, s 63). Så illa gick det dock inte, och när M 1646 väl erkänt sina villfarelser släpptes han. Ärkebiskop Lenaeus hade då redan undertecknat ett förbud för M att inneha något läroämbete. En återgång till professuren i Dorpat var sålunda inte möjlig, trots att M vid frigivningen optimistiskt bad Kristina om ekonomiska medel och skrivarhjälp för en ny stor livländsk historia.

M:s senare öden är höljda i dunkel. Enligt en tradition, som emellertid är osäker (jfr Ahnlund), skulle M ha arbetat som simpel gruvdräng i Falun, dock under särskild uppsikt. En inte entydig formulering i ett brev från brodern (1649) omnämner M som utrest ur landet. M:s öden är sålunda bara för något decennium knutna till egentliga Sverige, men hans liv och verk är talande för en tid av politiska och religiösa spänningar, av ekonomiska och filosofiska frälsningsläror.