Anders (Andreas) Spole

Spole, Anders (Andreas), f 10 juli 1630 i Barnarp, Jönk (enl självbiogr, tr i Wilsta-dius), d 1 aug 1699 (Liung) i Uppsala (A A v Stiernman, Matr över Svea rikes ridder-skap o adel, 2, 1755, s 1105). Föräldrar: bergsmannen Peder Andersson o Gunilla Pedersdtr. Elev vid Jönköpings skola 41-52, inskr vid univ i Greifswald 31 aug 52, vid UU 2 okt 55, studier i artillerivetenskap o navigation vid Feuerverket i Sthlm 61-63, mästarbrev i navigations- o fyrverk-erikonsterna där 14 dec 63, studieresa till Holland, England, Frankrike o Italien 64-67, inskr vid univ i Leiden juni 64, vid univ i Oxford 28 juli 64, prof i matematik, astronomi, fysik o navigation vid LU 30 nov 67 (tilltr 28 juni 68)-76, häradsh i exspektans i Sunnerbo hd 26 dec 76, erhöll frälsefrihet för sina hemman 24 juli 77, prof i matematik o astronomi vid UU från 28 mars (tilltr 2 juni) 79, erhöll privilegium att utgiva almanackor 2 sept 86.

G 8 jan 1669 i Jönköping (självbiogr) m Martha Lindelia, d 1726, begr 7 juli i Uppsala, dtr till prosten Lars Lindelius o Gunilla Rubenia.

S:s far, bergsmannen Peder Andersson vid Tabergs bruk, kunde inte läsa men lärdes av den tioårige S. 1600-talets expansiva sv stat och lärda värld möjliggjorde för många att göra karriär. Till universitetet i Greifswald anlände S 1652 försedd med en rekommendation från välgörare vid Jönköpings skola, som gav honom en plats på communitetet, vilket innebar fri bostad och kost. Efter två års studier följde en sommar då han predikade i de småländska hemtrakternas kyrkor samt därefter inskrivning vid UU.

S var informant och lärare åt flera studenter parallellt med sina egna studier. Detta hade en ekonomisk sida men medförde också att han knöt kontakter. Carl Johansson Siöblads (bd 32, s 283) tre söner undervisade han i flera år. Under en europeisk resa 1664-67 vistades S bl a i Paris, Oxford, Turin, Bologna, Genua och Milano. Enligt S:s självbiografi undervisade han en hel krets svenska, danska, tyska och franska adelsmän i fortifikationslära under de nära tre åren i Paris; en tid lärde han ut matematiska ämnen vid en akademi i Rochefort, där det fanns en fransk flottbas. Samtidigt tog han själv lektioner i bl a linsslipning och umgicks i de parisiska vetenskapliga kretsar där den framväxande experimentella naturvetenskapen diskuterades. I Rom träffade han polyhistorn Athanasius Kircher, i Bologna astronomen Giambattista Riccioli, som i praktverket Almagestum Novum lagt fram ett världssystem liknande Tycho Brahes. Ricciolis världstolkning återkom senare i S:s verk.

S:s europeiska resa avbröts i och med att han kallades till den ptolemaiska professuren när LU grundades. Det nya lärosätet modellerades delvis efter UU, som sedan 1626 hade en uppdelning av de matematiska ämnena i en euklidisk, en archime-disk och en ptolemaisk professur. I Lund konstruerade S ett observatorium med stora instrument, såväl teleskop som kva-drant. Han undervisade i trigonometri, astronomi, navigation, geografi, tideräkning och optik. Under åren i Lund samarbetade han även med den franske astronomen Picard, som gjorde mätningar på Ven.

I samband med det danska anfallet 1676 och universitetets stängning anslöt sig S till försvarsarbetet. Han ledde konstruktionerna vid flera befästningsanläggningar i södra Sverige. Boningshuset och ob-servatoriet i Lund, liksom S:s papper, förstördes i kriget. När freden närmade sig bad S Olof Rudbeck (bd 30) att rekommendera honom till den professur i astronomi i Uppsala som blivit ledig. Han utsågs till professor där sedan den tekniskt inriktade Rudbeck med gillande noterat för kanslern att S odlat den praktiska sidan av sitt kunskapsområde.

Rudbecks vitt upplagda program för teknisk utbildning och utveckling var inriktat på att förse den växande och alltmer byråkratiskt avancerade staten med lämpligt utbildad personal. Detta utbildningspolitiska ställningstagande var knappast S främmande för. Astronomin rymde nyttiga ting, skillnaderna mellan teoretisk och praktisk kunskap var inte speciellt rigida. Gud hade ordnat världen efter mått, mål och vikt, som det sades i ett bibelställe som tidens matematiker ibland hänvisade till, den apokryfiska Salomos vishet 11:20. De matematiska vetenskaperna sågs som en nyckel till tolkning av världen, men de ansågs även viktiga för människans praktiska verksamhet. Fram träder en bild av ett 1600-tal där forskarna knappast satt i något elfenbenstorn utan istället försökte ställa sig i rikets tjänst.

Rudbeck verkade ofta som den mäklare som förde samman akademin och staten. Han fick förfrågningar om tekniker och försökte effektuera detta på ett sätt som samtidigt gagnade staten och ökade universitetets samhälleliga status. Ett sådant tillfälle var när K M:t efterfrågade fler lantmätare 1681. Det behövdes kartor över adliga gods i Livland inför en möjlig reduktion; det blev S:s uppgift att snabbt utbilda lantmätarna.

En av S:s vetenskapliga pionjärinsatser bestod i hans deltagande i den första sv vetenskapliga expeditionen till trakterna av polcirkeln. En av de franska forskare S umgåtts med i Paris, Melchisédec Théve-not, presenterade i början av 1670-talet idén att en gradmätning borde utföras i de norra delarna av Sverige. Planen diskuterades med Picard och därmed sannolikt även med S, eftersom dessa tillsammans gjorde mätningar på Ven hösten 1671. En sådan gradmätning kunde ge insikt i jordklotets form. En annan bakgrund till S:s mätningar i norr var intresset för midnattssolen. Karl XI hade 1694 beskådat midnattssolen i Torneå, och det uppdrogs åt S och den förre matematikprofessorn Johan Bilberg (bd 4) att närmare undersöka fenomenet. De reste norrut 1695. Det blev ingen gradmätning, men de undersökte midnattssolens synlighet, mätte kompassens missvisning samt utförde ett antal astronomiska positionsbestämningar som var användbara i kartläggningen av landet. Störst betydelse fick nog expeditionen genom att den riktade intresset, såväl i Sverige som på kontinenten, mot norr; reseskildringar och annan Lapplandslitteratur utmålade de norra delarna av Sveri- ge som ett förlovat land. Lapplandsintresset kom sedan att spela en viktig roll som ideologisk och vetenskaplig resurs i den sv naturvetenskapens dynamiska sjuttonhundratal.

Den geografiska kunskapen var även användbar när S hjälpte Erik Dahlbergh (bd 9) i arbetet med den karta som skulle medfölja Svecia antiqua et hodierna. Han meddelade Dahlbergh ortsbestämningar han utfört och korrekturläste kartförslag. Från Lapplandsexpeditionen sände S denne preliminära underrättelser om bl a Torneås geografiska läge.

Verksam i en tid då den vetenskapliga världen stod under förändring hade S att välja sida i tidens stora frågor: låg jorden i världsalltets centrum, hur jämka samman Bibelns utsagor med forskningens resultat? Här valde han måhända försiktigt, som en del författare menar. Han tycks helt enkelt ha hävdat en sak i tryck, en annan i föreläsningar och andra kontakter med studenter. Med tanke på den lutherska ortodoxins styrka var det en taktik som måste ha upplevts som lockande.

S hävdar i flera av sina tryckta texter att det finns filosofiska skäl för Copernicus' lära, men att vördnad för den heliga skrift gör att man bör sluta sig till den geocent-riska världsbildens riktighet. I de otryckta föreläsningsmanuskripten är dock tonen en annan. Där ansluter han sig till den heliocentriska läran och framställer den cartesianska himmelsmekaniken som den giltiga. De tryckta texternas försiktighet och dubbeltydighet är där borta.

S var professor i astronomi under en övergångsfas. När han tillträdde professuren i Lund fanns knappast någon verklig anhängare av Copernicus' lära i den sv lärda världen; när han dog var det få utanför teologernas krets som bestred den. Trots sin försiktighet medverkade S i sin lärargärning till att sprida cartesianismen och den heliocentriska kosmologin. - De båda söner till S som uppnådde vuxen ålder, Lars Rosenborg (bd 30) och Anders Rosenborg (bd 30, s 503), adlades.