G (Gerda) L Sprinchorn

Sprinchorn, Gertrud (Gerda) Linnea, f 29 april 1871 i Skerike, Vm, d 21 mars 1951 i Sthlm, Osc. Föräldrar: kamreraren Carl Ludvig S o Hildegard Juliana Littmarck. Elev vid Tekn aftonskolan i Uppsala 3 nov 85-vt 90, vid Tekn skolan i Sthlm 2 okt 90-93 (vid högre konstindustriella avd 5 okt 92-93), elev vid FrKA 93-00 (i etsning för A Tallberg 95-96), vistades i Paris 02-03, led av styr för Sv konstnärernas fören 30-42. Skulptris, keramiker. - Ogift.

Gerda S kom tidigt till Uppsala och sökte sig efter avslutad skolgång till Tekniska skolan i staden, där hon tog lektioner i framför allt frihandsteckning. Under åren vid Tekniska skolan i Sthlm kommenterades inte S:s resultat i någon nämnvärd utsträckning, men som elev vid konstakademin utmärkte hon sig - hon belönades 1899 med dess hertigliga medalj för skulpturen Peri vid paradisets port och följande år med den k medaljen för sin staty Kleopatra. Den senare betecknades som magnifik och vid utställningen erhöll hon lovord för formskönheten och den stora omsorgen om detaljerna, inte minst de egyptiska symbolerna. Skulpturen vittnade om noggranna anatomistudier och har ansetts vara ett av hennes främsta verk.

I övrigt arbetade S mer sällan i det stora formatet. Hennes produktion omfattar bl a byster, varav den mest kända är den av Anders de Wahl, och ett stort antal statyetter och figuriner i brons och keramik. De senare utmärker sig för sin realism och väl studerade anatomi. S hyste också stor förkärlek för veck, och hon kunde excellera i effektfulla arrangemang i statyetternas klädedräkter. Som grafiker utförde S endast några mindre arbeten, medan hon inom keramiken arbetade med flera typer av föremål, t ex lampor. Hon tillverkade ett stort antal konsthantverksföremål i fajans. Tillsammans med en god vän och kollega, den finländska keramikern Ragnhild Godenius (bd 17, s 167), anlade hon en brännugn i Rönninge nära Södertälje. S undervisade också i skulptur.

I början av 1900-talet gjorde S flera studieresor, både inom och utom landet. På grund av sin växande roll som ideal för "det svenska" ansågs Dalarna nära nog obligatoriskt som resmål, och besöken där gjorde djupt intryck på S. I likhet med andra konstnärer lockades hon av den genuina bondekulturen i regionen och de folktyper hon modellerade efter inspiration därifrån ansågs ha även etnografiskt värde.

S blev i början av 1900-talet känd för sina porträttreliefer i brons, varav flera föreställer konstnärskolleger. En av de mer framstående är den av målarinnan Hildegard Thorell från 1931 (Solna kyrkogård). Ett större offentligt arbete av S är den staty av Linné som restes vid dennes födelsegård i Stenbrohult 1948. S:s förslag hade varit det vinnande i konkurrens med ett stort antal andra. S ställde ut vid ett flertal tillfällen, förutom i Sthlm även på Valand i Gbg 1902 och på Baltiska utställningen i Malmö 1914 samt i flera utländska storstäder såsom Hfors, Khvn, München, London, Wien och San Francisco. Hon erhöll bronsmedalj vid världsutställningen i St Louis 1904, och Föreningen svenska konstnärinnors stipendium 1920.

En avlägsen släkting till S var Knut Einar S (1898-1976). Denne avlade studentexamen vid H a l i Malmö 1916, fil kand-examen vid LU 1919 och kansliexamen vid StH 1927. Han tjänstgjorde 1921-36 som amanuens i Ecklesiastikdepartementet och 1930-64 i Skolöverstyrelsen, från 1952 som förste byråsekreterare vid verkets organisationsavdelning. Vid sidan av sin tjänst ägnade sig Einar S åt redaktionellt arbete i olika uppslagsverk. Han inträdde 1925 i redaktionen för Bonniers konversationslexikon (tre uppl, 1922-52), där han var avdelningsredaktör, och skrev också ett flertal artiklar för SBL, främst om personer inom skolvärlden. S var från 1925 gift med Elsa Gyllensvärd.

En son till Einar S var 1952—69 gift med Barbro Helene S (1929-73), f Synnergren. Hon utexaminerades från Konstfackskolans teckningslärarinstitut 1953 och från dess fackavdelning för textilarbete 1955. Från s å var hon knuten till Märta Måås-Fjetterström ab som textilkonstnärinna, men bedrev också verksamhet som frilans. Barbro S arbetade i gobeläng, applikation och broderi, och lät sig inspireras av naturupplevelser, möten med konst och litteratur, reseminnen och drömmar. Hon gjorde 1961 en uppmärksammad separat debut på Hantverket i Sthlm, där hennes alster demonstrerade säkerhet i kompositionerna och en djärvhet i färgsamman- ställningen som sades suggerera fram "irrationella kleeska drömstämningar". Hon deltog också i utställningar i NM och i Röhsska konstslöjdmuseet i Gbg.

Den rika och färgstarka formvärlden i S:s konst framhävdes väl i moderna offentliga lokaler, och flera hotell och bankinrättningar köpte under 1960-talet in hennes textilier. En gobeläng placerades i den sv ambassaden i Caracas, Venezuela. Med tiden ersattes S:s varma och suggestiva stil av mer formfasta och abstrakta applikationer, som t ex i Båtkaj eller Den långa vintersömnen (1962). S:s bakgrund som tecknare motiverade också tekniken att teckna förlagor till verken, vilket skapade fasta grafiska skelett och sammanhållna kompositioner. Hennes rörelse mellan frodighet och färgglädje resp återhållna former och kyliga färgskalor gjorde henne till en konstnärinna med ett brett register.