Herman Diedrich Spöring

Spöring, Herman Diedrich, dp 19 okt 1701 i Sthlm, Ty, d 17 juni 1747 i Åbo, Sv förs. Föräldrar: rektorn Eberhard Christian S o Elisabeth Benedicta Burmeister. Inskr vid UU 10 maj 17, studieresa till Holland, Tyskland o Frankrike 23-26, MD vid univ i Harderwijk, Holland, 18 maj 26, med prof vid Åbo akad från 5 jan 28. - LVS 30.LVA42.

G 4 maj 1732 (Bäck, s 25) m Hedvig Ulrica Meurman, f 13 sept 1711 i Sthlm (Thimon, s 121; trol i Nik men ej återfunnen i fdb), d 30 juni 1754 i Jomala, Åland, dtr till sidenfabrikören o bankokommissarien Johan M o Anna Rozelia samt omg m kyrkoherden Jonas Martin Friberg.

S var, i likhet med alla andra professorer i medicin vid Åbo akademi före honom, född i det egentliga Sverige. Hans far var prorektor för den Tyska skolan i Sthlm. Sina studier i medicin inledde S vid UU under ledning av professorerna Olof Rudbeck d y (bd 30) och Lars Roberg (bd 30). Han bedrev sedan privata studier i anatomi under ledning av arkiatern Magnus Bromelius (bd 6). S reste 1723 utomlands för att komplettera sin medicinska utbildning. I två år studerade han i Leiden i Nederländerna under ledning av Hermann Boerhaave. Därefter bodde han ett år i Paris, där han studerade anatomi och bekantade sig med stadens sjukhus. S vistades 1725 också i Tyskland, där han fick en inblick i gruvindustrin i Harz. Därifrån begav han sig åter till Nederländerna och blev medicine doktor efter att ha disputerat i Harderwijk. Han återkom till Sverige 1727 "klok, förfaren men skuldsatt". S utnämndes 1728 till professor i medicin vid Åbo akademi sedan Pehr Elfving (bd 13) avlidit. Sitt installationstal rubricerade han Om den nyare naturfilosofins nytta i medicinen. Han företrädde den europeiska vetenskapliga åskådningen, och bland hans meningsfränder fanns teologerna och naturforskarna Johan Browal-lius och Carl Fredrik Mennander, fysikern Jacob Gadolin och matematikerna Nils Hasselbom och Martin Wallenius. S, Browallius och Mennander inledde vid akademin en ny inriktning som innebar en utveckling av nyttovetenskaperna.

I Finland fanns vid denna tid ingen annan akademiskt utbildad läkare varför S var tvungen att fullgöra de skyldigheter som ålåg medicinalmyndigheterna, bl a inspektioner av apoteken och tentamina för apotekarexamen. Akademins biblioteksbyggnad, den tidigare Tyska kyrkan, förstördes av eldsvåda under en reparation 1738. S var med om att planera en förnyad och förbättrad biblioteksbyggnad, färdigställd 1741 på den gamla platsen. I egenskap av rektor för akademin var han 1746 även övervakare av biblioteket. Akademin köpte efter S:s död hans privata boksamling.

Inom medicinen följde S sin lärare Boerhaaves tankegångar. Han strävade efter att utjämna motsättningarna mellan de olika läroinriktningarna och finna en ståndpunkt som kunde tillfredsställa kraven på såväl teori som praktik. Enligt S:s uppfattning borde utvecklingen inom medicinen ske via anatomin och fysiologin. Men det måste också tas i beaktande, att en fysisk metod bara kan förklara de materiella händelserna, inte själens funktioner.

En stor popularitet vann S genom att föreläsa över ämnen som var både nyttiga och intressanta. Han föranstaltade 1730 om den fjärde offentliga dissektionen vid akademin. Vid denna tid accepterade inte den allmänna opinionen liköppningar, varför S blev tvungen att försvara deras berättigande och nytta i ett program som trycktes enkom för detta tillfälle. På hans initiativ fick akademin 1738 överta den s k Gamla skolan, i vilken den anatomiska dissektionssalen inrymdes. Beslutet om att bygga ett nytt anatomihus fattades först ett år efter S:s död. För att tillgodose behovet av läroböcker utgav S 1733 Medicina Salernitana, som innehöll hälsovårdsregler utarbetade vid Salernoskolan. Under sin studieresa på kontinenten blev han bekant med koppympningen, som där redan hade blivit känd som ett skyddsmedel mot koppor. Med sin skrift Inoculatio variolarum eller kort beskrifning om sättet at ympa koppor på menniskior (1737) blev han den förste som redogjorde för metoden i de nordiska länderna. Det kom dock att dröja nästan 20 år innan koppympning utfördes för första gången i Finland och i hela det sv riket.

S hade blott ett fåtal studenter och därför var också publiceringen av akademiska avhandlingar under hans inseende obetydlig. I sin avhandling De Aqva som Petter Folin försvarade 1729 redogjorde han för några i England och Italien publicerade experiment och beskrev de under Mårten Triewalds ledning tillverkade hyd-rostatiska vågarna för uppmätandet av specifik vikt. Under S:s överinseende publicerades också Examen chymico-me-dium fontis soterii Kuppisensis (1741), som Johan Ekelund försvarade för magistergraden. De i denna framlagda teserna återspeglade den då gällande mekaniska uppfattningen om organismens funktion. I den första tesen påstods det att människokroppen var en mekanisk maskin och enligt den nionde tesen var motion och vattendrickning det som bäst befrämjade hälsan.

S:s ansträngningar för att utveckla undervisningen var framgångsrika, och under hans verksamhetsperiod avlade Johan Ekelund sin examen som den första läkaren under akademiens hundraåriga tillvaro. Ekelund skrev själv sin akademiska avhandling De febre catarrhali horum annorum epidemica, som Salomon Han-nelius försvarade i juli 1742 under ledning av Ekelund. På grund av den lilla ofreden kunde S först i okt 1743 ge ut det akademiska program varmed han tillkännagav att Ekelund blivit medicine doktor.

S var mycket intresserad av alla naturvetenskaper, särskilt av mineralogi. Under sina studieår hade han hopbragt en ansenlig mineralsamling som efter hans död övergick i akademins ägo. I Åbo samlade S med hjälp av studenterna in 30 olika slags malm- och mineralprover av vilka man 1736 skapade akademins naturvetenskapliga kabinett. På hans initiativ sände också Bergskollegiet dubblettexemplar av alla mineralfynd till akademin.

Den kliniska medicinen, den praktiska vården av patienterna, var en viktig del av den medicinska undervisningen i Nederländerna. Detta återspeglades också i S:s verksamhet i Åbo. Han arbetade gärna till vardags med läkarpraktik. Det förväntade man sig också av honom, ty han var med undantag av en kort period den ende akademiskt utbildade läkaren i Finland. De flesta av S:s medicinska artiklar redogjorde för sjukdomsfall, varav största delen utgjordes av exceptionella egendomligheter.

Många svårigheter var förenade med S:s läkarpraktik. Apoteksverksamheten var mycket bristfällig och det fanns inget allmänt sjukhus i staden. Hälsobrunnen i Kuppis, där S verkade som läkare, erbjöd dock en viss hjälp. Han lät reparera den förfallna hälsokällan och invid denna bygga ett nytt och rymligt brunnshus för att locka dit nya patienter. S publicerade en artikel över ett fall av lepra, där patienten botats tack vare vatten från denna källa. Hans studie över källvattnet blev färdig först 1741 i form av den avhandling som försvarades av Ekelund. Också i denna avhandling beskrivs de sjukdomar som på ett framgångsrikt sätt hade behandlats med hjälp av vatten från källan.

S publicerade 1743 en beskrivning av en allmän barnsjukdom som kallades "borst". Det var fråga om pormaskar, på latin comedo och på tyska mitesser. Enligt S förorsakades sjukdomen helt enkelt av talgkördarnas sekret. Han opponerade sig på det bestämdaste mot tysken Michael Ettmuller och andra som ansåg att de aktuella formationerna var maskar. S skrev: "Hurudan inbillningskraft har varit beskaffad hos den, som avritat dem, det må Herr Ettmuller bry sig om; men jag är försäkrad, att det som han höll för maskar var den ovanbemälte talgaktiga materien." Det är dock möjligt att Ettmuller med hjälp av sitt mikroskop hade iakttagit ett talgkörtelkvalster, som inte är så ovanligt. S skildrade 1747 ett fall där det vid upp-sprickningen av en böld i ljumsken på en kvinna hade framkommit en bit av en binnikemask. I detta sammanhang var S av den åsikten att maskarna uppehöll sig i vatten, där de lade sina ägg. Människan fick med dricksvattnet äggen i kroppen där de kläcktes, växte till sig och förökades. S grundade denna uppfattning på sin egen observation att många fiskar hade bandmaskar. Han ställde sig därför frågan, huruvida människor som åt dessa fiskar råa eller halvråa kunde bli utsatta för sjukdomen. Han hade själv observerat, att folk bosatta vid älvar, bäckar och insjöar oftare hade binnikemask än de som bodde på andra ställen. Särskilt vanlig var masksjukdomen i Österbottens, Björneborgs och Kymmenegårds län. Enligt S:s åsikt var detta ytterligare ett bevis på hans uppfattning. S publicerade sina observationer med tanke på ytterligare undersökningar och Nils v Rosenstein (bd 30) ansåg att det här var en synpunkt värd att beaktas.

S var av medellängd och hade ett manhaftigt, behagligt ansikte och lockigt hår. Enligt arkiatern Abraham Bäck (bd 7) var S en bra läkare, något som hans goda rykte och patienternas förtroende vittnade om. Överallt visste man att berätta om den stora ömhet, som han visade de sjuka.

Son till S var Herman Diedrich S (1732 eller 1733, d 1771), som skrevs in vid Åbo akademi 1744 för att studera medicin. 1753 var han i Sthlm, där han ägnade sig åt studier i kirurgi, men dessa avbröts och S gick till sjöss två år senare för att i mitten av 1750-talet hamna i London där han livnärde sig som urmakare. I London träffade han Daniel Solander (bd 32) och blev 1766 genom sina kunskaper i naturalhisto-ria assistent (skrivare) åt honom. Genom Solander blev han även bekant med Joseph Banks.

1768 blev S utsedd av Banks att delta som vetenskaplig assistent - fortfarande till Solander - i den expedition på skeppet Endeavour som under James Cooks befäl avseglade till Söderhavet i aug s å. Han var även en av expeditionens tre tecknare och tjänstgjorde tillika som instrumentmakare. Färden gick via Madeira, Brasilien och Eldslandet till huvudmålet Tahiti och sedan vidare till Nya Zeeland, Australien och Java. Där smittades flera av deltagarna, bl a S, av malaria och dysenteri, och på färden mellan Java och Godahoppsudden avled han i jan 1771.

S:s material hemfördes till London där det finns bevarat på British Museum och består av teckningar av djur och etnografiska föremål från hela resan samt landskap och kustprofiler från Tahiti och Nya Zeeland. Många av teckningarna har beskrivits som mycket vackra och S som en skicklig och talangfull artist.