Stackelberg, släkt

Stackelberg, vittförgrenad adlig släkt med ursprung i godset Steckelberg i Nieder-harz. Släkten var från 1200-talets slut företrädd i Livland och blev en av de största jordägande familjerna i Östersjöprovinserna. Den fick under Karl IX:s regeringstid beröring med Sverige och fem ätter S introducerades på sv riddarhuset under 1600- och 1700-talen, två adliga, två fri-herrliga och en grevlig. Gemensam stamfader för dessa ätter var stiftsfogden i Dor-pat Peter S (d 1545).

Peter S:s sonsons sonson Wolter S (1625-91), officer i sv tjänst och lantråd i Estland, var far till Bernt Otto S (1662-1734). Denne tjänstgjorde i de holländska och franska arméerna innan han vid det stora nordiska krigets utbrott kom i sv tjänst som generaladjutant vid infanteriet. Han blev överste för Björneborgs läns infanteriregemente 1702 och deltog i de för den sv sidan framgångsrika striderna i Livland under Adam Ludwig Lewenhaupts (bd 22) befäl. Generalmajor 1706 ledde S infanteriet vid det olyckliga slaget vid Ljes-na 1708 under den livländska arméns marsch till det k högkvarteret i Ryssland, och i jan 1709 anförde han stormningen av kosackstaden Veprik i Ukraina, där han sårades av granatsplitter. Vid Poltava i juni s å förde S befäl över en av de fyra infanterikolonnerna och kvarstannade så länge på slagfältet att han togs till fånga av ryssarna. Han fördes först till Moskva, där han deltog i tsar Peters triumfintåg, och sedan till Jelitze i Sibirien och återkom till Sverige i mars 1722. S:s gods i Estland hade då gått förlorade men han blev väl mottagen i Sthlm och utnämndes på inrådan av Nicodemus Tessin d y och med aktivt stöd från Fredrik I till general av infanteriet, överste för Abo läns infanteriregemente och befälhavare över finska armén. Väl förtrogen med finska förhållanden och med ett uppdämt verksamhetsbehov gjorde S en energisk insats för att stärka landsdelens förfallna försvarsväsen. Särskild uppmärksamhet ägnade han gränsfästningarna mot Ryssland och han övervakade personligen de arbeten som under svåra omständigheter påbörjades i Fredrikshamn och Villmanstrand. Som ledamot av SU och defensionsdeputationen vid 1726-27 års riksdag fick han ett stort inflytande över den snabba upprustning som beslutades i ljuset av Sveriges anslutning till hannoverska alliansen och en befarad konflikt med Ryssland. Han återvände också till Finland före riksdagens slut för att på plats vidta nödvändiga försvarsåtgärder. För att ge S större auktoritet i det spända läge som rådde utnämndes han 1727 till fältmarskalk. Som officer hade S rykte om sig att vara djärv och initiativrik, stundom egenmäktig, men han prisas också för sin enkla och okonstlade livsstil, som gjorde honom väl skickad för ett högt befäl. S naturaliserades som sv adelsman 1726 och upphöjdes 1727 till friherre, introducerades så och blev därmed stamfar för den friherrliga ätten S nr 192, som i Sverige utslocknade 1888 med hans sonsons sonson Berndt Oscar S (nedan).

S:s son Bernt Otto S (1703-87) var i utländsk krigstjänst 1726-46 och deltog bl a i Polska tronföljdskriget och i strider mot turkarna i Ungern. Överstelöjtnant vid Åbo läns infanteriregemente 1746 blev han överste för regementet 1749 och ledde det med framgång under pommerska kriget (1757-62) varunder han 1760 befordrades till generalmajor. Han gjorde sig i Pommern känd som en av arméns mest plikttrogna officerare och tillhörde det lilla fåtal inom generalitetet som inte reste hem till riksdagsstriderna i Sthlm utan kvarstannade på krigsskådeplatsen. S medverkade villigt i Gustav III:s statskupp och var 1772-80 general-en-chef i Finland, 1776 befordrad till general och 1778 till fältmarskalk. Att den 70-årige S tilldelades detta höga befäl, för vilket han ansågs sakna kompetens, var ett uttryck för kungens försiktigt defensiva hållning till Ryssland. Under sin tid utomlands tjänstgjorde S vid de Hessen-Kasselska och Wurttembergska hoven. Vistelsen vid det senare, som var ledande i Europa beträffande madagnings-konst, anses ha befordrat hans stora intresse för gastronomi. En uppgift (FBH) att han var den egentlige upphovsmannen till Cajsa Wargs kokbok är dock med all säkerhet felaktig. S var två gånger gift, bägge äktenskapen ingicks i Tyskland, och han fick sammanlagt 19 barn, varav 17 i det andra äktenskapet.

S:s yngre bror Wolter Reinhold S (1705-1801) blev 1721 fänrik vid Livregementet i Hessen och kapten där 1733. Med krigserfarenhet från Polska tronföljdskriget gjorde han en snabb militär karriär i sv tjänst och blev överste för Adelsfaneregementet 1750, generalmajor 1759, generallöjtnant 1766 och general 1773. Han upphöjdes till greve 1763 (introd 1779) och blev stamfar för den sv grevliga ätten S. I det politiska livet var S knappast framträdande men han deltog i samtliga riksdagar 1738-89 och tillhörde SU 1760-62. Genom byte blev S på 1740-talet ägare av godset Almnäs i Norra Fågelås, Skar, där han utveck- lade driften och lät uppföra en ny slottsbyggnad. Han blev också, genom gifte med Ulrika Eleonora Ridderstolpe, ägare av godset Öster Malma i Ludgo, Söd. Grand-seigneur med palats på Riddarhol-men var S, liksom sin bror, känd för utsvävande matvanor. Enligt en ofta åberopad uppgift förekom aldrig mindre än tolv rätter vid hans middagsbord, som hölls för att vara det bästa i Sthlm. S var umgängesvän med C M Bellman ochj T Sergel och skall en tid ha haft Cajsa Warg anställd i sitt hushåll. Sin vällevnad och omfångsrika kroppshydda till trots blev han mycket gammal.

S:s sonsons son Reinhold Adolphe Louis S (1822-71) fick en varmt kristen uppfostran på Almnäs. Han var 1830-34 elev vid Hillska skolan i Sthlm och avlade studentexamen vid UU 1840. Efter officersexamen i Örebro 1841 blev han följande år underlöjtnant i Södermanlands regemente men tog avsked 1846. Genom gifte med sin kusin Honorée (Honorine) Adelswärd kom Adolphe S i besittning av godset Stensnäs i Ukna och Överums bruk i Lofta, bägge Kalm, vilka utgjorde delar av det gods- och brukskomplex som byggts upp av svärfadern Jan Carl Adelswärd. I samband med en religiös kris på 1840-ta-let greps S av den nyevangeliska väckelsen, och på Stensnäs samlade han de underlydande till bibel- och bönestunder. Verksamheten väckte uppseende, konventi-kelplakatets förbud för lekmannapredikan gällde fram till 1858, men var långtifrån unik. Många framträdande adelsmän var liksom S engagerade i den kolportörsför-kunnelse som nu upplevde en högkonjunktur. Efter hand kom "läsargreven" S:s konventiklar att samla allt större skaror och Stensnäs utvecklades till ett centrum för den småländska väckelserörelsen. Även Överums bruk präglades av denna mentalitet, som också rymde en väl utvecklad filantropi, och S lät bl a anställa Peter Fjellstedt (bd 16) som brukspredikant där.

Den väckelse S företrädde hade en starkt statskyrklig karaktär men stod inte främmande för föreningsbildning inom kyrkans ram. Han bekämpade separatistiska strävanden och vidhöll troget sin an- slutning till kyrkans bekännelse. S samarbetade nära med Hans Jacob Lundborg (bd 24), C O Rosenius (bd 30) och Bernhard Wadström, och sedan Evangeliska fosterlands-stiftelsen bildats 1856 blev han dess provinsombud. Han var också en av stiftarna av Nordöstra Smålands missionsförening 1863 och dess ordförande från 1869. Efterfrågad som predikant framträdde S flitigt, med biskopens tillstånd, i stiftets kyrkor, och han valdes som lek-mannaombud till det första allmänna kyrkomötet 1868. Tillsammans med Thor Odencrants (bd 28) och P P Waldenström verkade han där som en aktiv representant för de nyevangeliska rörelserna.