Ludvig V A Stavenow

Stavenow, Ludvig Vilhelm Albert, f 12 okt 1864 i Sthlm, Ty, d 28 okt 1950 i Uppsala, Domk. Föräldrar: pianofabrikören Ludwig Heinrich S o Anna Christina Athenais Sundberg. Mogenhetsex vid Nya Elementarskolan i Sthlm 17 maj 82, inskr vid UU 18 sept 82, FK 26 maj 85, FL 28 maj 90, disp 8 sept 90, doc i historia 20 sept 90, e o prof i historia 15 jan-15 maj 91, 15 jan-26 maj 92 o 15 jan-31 maj 93, FD 30 maj 91, allt vid UU, tf prof i historia vid GH 1 jan 94-11 okt 95, prof i historia o statskunskap 14 sept (K M:ts fullm 11 okt) 95-31 maj 14, prorektor april 99-sept 09, rektor 1 sept 09-31 maj 14, allt vid GH, kallad till prof i historia vid UU 14 jan 14-12 okt 29, rektor där 1 juni 18-31 maj 29. - LWS 96 (ordf 12), LSkS 97, LVHAA 02 (preses 38-39), LHVU 14, LVS 16, LVA 19.

G 1 juli 1897 i Lerum, Älvsb (enl vb för Gbg, Kristine), m Elin Maria Carlander, f 21 sept 1870 i Gbg, Domk, d 9 aug 1965 i Uppsala, Domk, dtr till grosshandlaren Johan Christopher C (bd 7) o Isabella Vilhelmina Bourn.

Ludvig S föddes och växte upp i Sthlm. Fadern hade invandrat från Tyskland och återvände dit under ålderdomen. Det tyska påbråt gav sig inte påtagligt till känna i S:s senare yrkesliv; ämnesval, kontakter och historiesyn hade ingen tydlig sådan färgning. Det var i musikintresset som föräldraarvet främst kom till uttryck. För det akademiska studiet begav sig S 1882 till Uppsala. Studierna i historia, statskunskap och filosofi bedrevs med lugn effektivitet och resulterade i höga betyg. För nations- och föreningsliv hade S inget större intresse, men flygeln på Sthlms nation lockade honom. Utan att, som det gärna uttrycktes, vara "partiman", hade S dock ett starkt samhällsintresse, som behölls livet igenom, och han var medlem av Verdandi under studietiden. En allmänt liberal hållning övergick efterhand till en mer konservativ.

Den i grunden konciliante och förmedlande S valde ändå "parutidevarvet", dvs frihetstiden, för sina forskarstudier. I sina översiktstexter om epoken talar S gärna om den som "det moderna Sveriges" begynnelse, ofta i personifierad form som en ungdomstid, med ungdomens kombina- tion av entusiasm och övermod. På ett för S typiskt överförande sätt ser han frihetstiden som en brytningsperiod, då i meningen att samtidigt utgöra kulmen på det föregående och inledningen till det nya, i det här fallet till den "svenska statens sista livsform". Frihetstiden höll han fast vid karriären igenom. Även den gustavianska tiden blev småningom hans. I övrigt berör S i enstaka studier stormaktstiden, som i Sveriges politik vid tiden för Altonakon-gressen 1686-1689 (1895), och i den ran-keanskt anlagda översikten Det svenska stormaktsväldets uppkomst (1918). I biografiska teckningar och historiografiska texter kom S in på Vasatiden, Gustaf Eriksson Vasa (1896), och på den europeiska historien, såsom Den stora engelska revolutionen i det sjuttonde århundradets midt (1895), Bismarckforskningens nuvarande läge (1919) och bidraget Scandina-via i The Cambridge modern history (1910).

S:s föreläsningar, alltid översiktliga, täckte flera ämnesområden, men standardföreläsningen såväl i Gbg som i Uppsala var "det europeiska statssystemets historia" under olika skeden. Gradualavhandlingen från 1890, Om riksrådsvalen under frihetstiden, gav docentur och belönades med Geijerpriset. Det är en säkert genomförd statsrättslig studie, som s å kompletterades med Om formerna för utskottsval under frihetstiden, och med Till belysning af partistriden vid riksdagen 1746-1747. På samma tema kom några år senare Studier i ståndsriksdagens senare historia: Presteståndets sammansättning och formerna för dess riksdagsmannaval (1895). Dessa och ytterligare några mindre studier samt hans tjänstgöring som tf professor i historia i Uppsala ett antal terminer räckte för att i konkurrens med Rudolf Kjellén (bd 21), som recenserat S:s avhandling i HT 1890, ge honom professuren i historia och statskunskap vid GH 1895. Kjellén blev snart hans kollega i Gbg såsom innehavare av professuren i statskunskap och geografi. Man kan tänka tanken - utan S ingen kjellénsk lära om den s k geopoliti-ken.

S delade den upptagenhet med den politiska historien som så många föregående och efterföljande generationer av sv historiker uppvisat. Men det var inte de omedelbara och dramatiska händelserna som fångade honom utan den statsrättsliga aspekten, de konstitutionella idéerna och deras brytningar. I sin installationsföreläsning i Gbg 1895, Om förhållandet mellan politisk historia och kulturhistoria (i HT 1895), argumenterade han för att den politiska historien, statslivet, skulle sättas framför kulturhistorien. Med "kulturhistoria" förstods då även i viss mån ekonomisk och social historia. Ändå var det just med kulturhistorien, i meningen det politiska livet i stort (de ledande politiska idéerna bakom författningarna, "det civila samhället" utanför det officiella livet) och odlingen (vetenskaperna och det andliga livet) som S fann sin nisch. Man kan påpeka att en uppfattning om vad som är det "styrande" i samhällslivet inte behöver innebära en plädering för vad författaren själv anser vara "intressant" eller vad som behöver göras. En betydande sådan statsrättslig studie - enligt Fredrik Lagerroth (bd 22) en pionjärinsats beträffande frihetstidens statsrätt - var S:s arbete De politiska doktriner- nas uppkomst och första utveckling under frihetstiden (1897).

S:s studier över frihetstiden och den gustavianska tiden kom att ligga i en histo-riografisk fas mellan, å ena sidan C G Malmströms (bd 25) och, C T Odhners (bd 28) grundläggande genomgångar av primärt källmaterial, som resulterade i standardverk, och, å andra sidan den omvärderande och samtidsanknytande fas som först, och kanske främst, representeras av Lagerroth. Denne och S hade olika värderingar av frihetstidens politiskt-praktis-ka potential (mössregimens livsduglighet vid tiden för statsvälvningen 1772), men de delade intresset för idéerna och det statsrättsliga studiet - "den rationella principen" till skillnad från "den politiskt-em-piriska epoken", som Lagerroth uttryckte det.

S har betecknats som mer en "djupplö-jare än en vägrödjare" (Ahnlund). Det gäller måhända för S:s tjänstemeriterande tidiga skrifter, men annars var över- och utblicken i översiktsverk eller populärvetenskapliga sammanhang det karaktäristiska. S nyanserade, balanserade och fyllde ut. Men det fanns en sfär där S framstår som just en "vägrödjare", och det var i historiografin. S är den som först systematiskt intresserade sig för och också skrev ner historieskrivningens historia. Före sekelskiftet höll han i Gbg föreläsningen Den svenska historieforskningens historia. Småningom kom den lilla boken Den moderna vetenskapens genombrott i svensk historieskrifnmg (1913), ofta använd i undervisning. Att vara beläst inom sitt område och inom historieskrivningen generellt var visserligen en självklarhet för samtidens historiker, men man kan säga att S satte på pränt vad kollegerna kände till eller i alla fall förmodades vara bekanta med. Men det tillkommer hos S ett moment av ställningstagande, bl a till frågan om historia som vetenskap. För honom började den moderna historievetenskapen - utövad med metodisk medvetenhet, opartiskhet och ovillkorlig sanningssträvan - med F F Carlson (bd 7), vars liv och verk han tecknade för SBL.

S:s historieskrivning innehöll ofta per-sonkaraktäristiker. Där kombinerades hans balanserande värdesättning med psykologisk blick. Hans historiografiska studier upptog såväl de stora linjerna som de inkännande porträtten, exempelvis i HT och den historiska vetenskapen i vårt land under ett halvt sekel (1931). S:s intresse för historiografi framträder som en naturlig konsekvens av hans framhävande av kulturens, i vid mening, betydelse för möjligheten att bättre förstå de historiska epoker han studerade. Till detta tankeliv hörde på ett självfallet sätt den historiska forskningen.

S:s lärare i Uppsala var Harald Hjärne (bd 19) i historia, Oscar Alin (bd 1) i statskunskap och Yngve Sahlin (bd 31) i filosofi. S:s eget skriftställarskap har drag av deras, särskilt då av Hjärnes, med utblick och med syntes i essäns form. S värderade sina lärare högt men hade till dem, liksom till sina elever, en uppenbar distans. Förebilder medelst läsning mer än hängivet och personligt nära lärjungeskap tycktes vara den relation S föredrog. Carlson, Malmström och Odhner passade in i den modellen, liksom inte minst Ranke, som i mycket inspirerade S. Tematiskt rörde det sig då om det europeiska statssystemets utveckling, och i synen på sin uppgift skulle historikern sträva att få fatt på en epoks "innersta" eller "egentliga" karaktär.

S hade flera vördsamma elever men inga egentliga lärjungar. Han bildade inte skola. Av bidragen till festskriften på 60-årsdagen 1924, Historiska studier tillägnade L S, berör inget frihetstiden, hans eget specialområde. Det har framhållits att hans tillbakadragna, allvarsamma personlighet försvårade skolbildning. En elev minns: "...hur olycklig man som ung student kände sig över att vara den oskyldiga anledningen till den synbarliga ansträngning det vållade honom, då han försökte tala med en. Men samtidigt hade man en känsla av att han ville vara vänlig. Det syntes i hans något sorgsna ögon under det väldiga pannval ve t" (Johansson, s 126). Med en studentikos vändning fick han epitetet "lustiga Ludde", och det hängde med från Göteborgstiden.

Såväl det officiella som det offentliga passade uppenbarligen S:s läggning bättre. I det innefattades också det administra- tiva och det representativa. S var rektor både i Gbg och Uppsala. Här ska inte S:s insats som rektor utredas, men under hans sammanlagt 16 år på posten skedde inga genomgripande förändringar. GH var dock i en expansiv fas under S:s tid där och i denna utveckling deltog han aktivt. Vid flera tillfällen, ibland på förekommen anledning, markerade han i rektorstal, lågmält men principiellt klart, vetenskapens oberoende i relation till utomstående intressen.

Offentligheten kunde för dåddens mest framträdande akademiker, som sågs som kulturpersonligheter, innebära politiskt liv, publicistik och populärvetenskaplig verksamhet. S prövade alla dessa genrer men det var i sina öppna föreläsningar i Gbg, ett prioriterat inslag i de bägge nya storstadshögskolornas verksamhet, som han var mest lyckosam. Utblickarna fängslade exempelvis den unge Carl Grimberg (bd 17), som blev en av S:s hängivnaste elever. Föreläsningarna ledde ofta till publicering, så med Frihetstiden: dess epoker och kulturlif (1898) och Konung Gustaf III (1901). Dessa i dubbel mening populära böcker kom i sin tur att utgöra underlag för S:s bägge bidrag till flerbandsverket Sveriges historia intill tjugonde seklet, där han skrev volymerna Frihetstiden (1903) och Gustavianska tiden (1905).

En annan del av det offentliga livet var politiken. För S och för flera av hans samtida akademiska kolleger var deltagandet inte främst en fråga om att som "intellektuell" göra inlägg i den allmänna debatten. I självbilden för det i samhällsfrågor bildade skiktet fanns att ta ansvar, att leda, inte sällan också i meningen att ta plats i en vald församling eller, vid tillfälle, i den högsta politiska ledningen. Partipolitikens karaktär var dock ännu, några årtionden efter ståndsriksdagens upphörande, oklar. Vid ett par tillfällen blev det aktuellt för S att engagera sig i politiken. I samband med unionskrisen 1905 lät han vid höstens val av Liberala valmansföreningen uppställa sig som kandidat till AK. Han presenterade sig för väljarna som "moderat centerman". I majoritetsvalet kom denna vänsterlistas röster att, i en inskrivningsmanöver, splittras mellan S och socialde- mokraternas kandidat A C Lindblad, och på grund av det vann högerlistans kandidat Rudolf Kjellén. 1914 skulle Hjalmar Hammarskjöld (bd 18) bilda regering och var angelägen att S, en ungdomsvän, skulle bli ecklesiastikminister. S avböjde med hänvisning till hustruns då bräckliga hälsa. Politikens tilltagande partimotsättningar passade S illa, och hans moderata liberalism övergick till följd av samhällsutvecklingen till mer av konservatism.

S var välbeställd. Hans hustru tillhörde en av de göteborgska grosshandlarfamil-jerna, och avkastningen av aktieposterna i främst Gamlestaden och SKF tillät familjen att kosta på sig. De sex barnen, sedermera med familjer, åtnjöt länge regelbundet och inte obetydligt finansiellt stöd. Den vid återkomsten till Uppsala inköpta fastigheten Järnbrogatan (nu S:t Olofsgatan) 14 var en mycket representativ bostad. Som rector magnificus, bla vid universitetets 450-årsjubileum 1927, kunde S låta det representativa värdskapet utsträckas även till hemmet. Tiden i Gbg var S:s bästa tid. Han etablerade sig i den akademiska världen, var produktiv som forskare och lärare samt populär som föredragshållare. Han gifte sig och bildade sin småningom stora familj där. Den sociala förankringen och även den i kulturlivet innebar att det var med tvekan S bröt upp till Uppsala. Med rektoratet där 1918 grusades förhoppningarna om att bygga ut och ställa samman studierna över frihetstiden till ett mer omfattande verk, något som den åldrande Malmström i ett brev sade sig ha hoppats på ända sedan S:s avhandling kom 1890.

S:s son Åke Ludvig S (1898-1971) studerade vid UU med konsthistoria som huvudämne och blev där FK 1921 och FL 1923. Han disputerade 1927 på en arkitek-turhistorisk avhandling om Carl Hårle-man (bd 19) och promoverades i samband med UU:s 450-årsjubileum. Anställd 1924 vid NM:s konsthantverksavdelning var Åke S tf intendent där 1928-34 och svarade bl a för inköp av ett stort antal föremål som exponerats vid 1930 års Stockholmsutställning. S var 1935-46 VD för Sv slöjdföreningen och redaktör för dess tidskrift Form samt 1946-64 rektor för Konstfackskolan. I sina olika positioner var S en framstående tillskyndare av konsthantverk och konstindustri. Han var mycket mån om att stärka utövarnas ställning, och verksamheten vid de institutioner som stod under hans ledning präglades av expansion, breddning och förnyelse.

S deltog 1936-38 i en utredning ägnad organiseringen av Tekniska skolan i Sthlm och fick som den nya Konstfackskolans förste rektor möjlighet att förverkliga kommittéförslaget. Han arbetade sedan särskilt för att förlänga utbildningen och ge den högskolekaraktär liksom för att ge skolan nya och ändamålsenliga lokaler, vilket skedde genom en nybyggnad vid Valhallavägen i Sthlm 1959. Nordiskt samarbete var viktigt för S och han gjorde även en stor insats för att föra ut sv konsthantverk internationellt, inte minst vid de världsutställningar som anordnades under 1930-talet. S hade en mängd uppdrag inom sitt fackområde men gjorde också insatser på andra fält, bl a var han vice ordförande i Föreningen Norden.