H F (Frida) M Stéenhoff

Stéenhoff, Helga Frideborg (Frida) Maria, f 11 dec 1865 i Sthlm, Jak ojoh, d 22 juni 1945 där, Engelbr. Föräldrar: komministern Carl Bernhard Filonegros Wadström o Helga Louise Westdahl. Elev vid Åh-linska skolan, Sthlm, ht 79-82, studier i Schweiz 83-84, elev vid Lyceum för flickor i Sthlm 85-86, led av styr för Internationale Vereinigung fur Mutterschutz und Sex-ualreform, Berlin, 11, av styr för Sv fören för moderskydd o sexualreform 12-16. Förf.

G 9 nov 1887 i Sthlm, Klara, m provinsialläkaren Gotthilf Johan Vilhelm Stéenhoff, f 9 mars 1859 i Karlshamn, d 18 nov 1943 i Sthlm, Engelbr, son till kontraktsprosten Nikolaus Johan Cervin-Stéenhoff o Fanny Louise v Sokolowsky.

Frida S växte upp i en strängt religiös miljö. Fadern var prinsessan Eugénies själasörjare och en av Evangeliska fosterlandsstiftelsens grundare. Efter moderns död 1879 fick familjen stöd och hjälp av prinsessan, som särskilt uppmuntrade S:s anlag för teckning och träsnideri. Under flera somrar inbjöds familjen till prinsessans sommarställe Fridhem på Gotland.

S fick en för tiden god utbildning. Hennes skolgång avslutades vid Åhlinska skolan där hon erhöll goda betyg, främst i sv språket och i konstnärliga ämnen. 1883 for hon till Schweiz för att måla och studera franska. Hon inkvarterades hos en professorsfamilj som hörde till faderns bekantskapskrets. Under utlandsvistelsen förstärktes de religiösa tvivel S börjat brottas med redan under skolåren, och hon kom fram till att hon inte kunde dela faderns religiösa övertygelse.

Efter hemkomsten bestämdes att S skulle avlägga studentexamen. Hennes år vid Lyceum för flickor resulterade i "lilla studenten", dvs examen i tyska och naturkunnighet, men den planerade fortsättningen på studierna blev inte av. S hade böljat umgås allt mer intensivt med den unge medicine kandidaten Gotthilf S, som hon varit flyktigt bekant med sedan barndomen. De förlovade sig hösten 1886 och följande år förrättade S:s far deras vigsel.

Gotthilf S hade efter sin licentiatexamen öppnat praktik i Sundsvall, dit nu också S flyttade. Hon engagerade sig i makens arbete bland stadens fattiga och landsbygdens bönder och fick en omskakande inblick i samhällsförhållanden hon inte tidigare varit medveten om. Vid den stora eldsvådan sommaren 1888 deltog makarna aktivt i räddningsarbetet. Deras eget hem förstördes, men i okt s å kunde de flytta in i en nybyggd villa. De hade just fått hemmet i ordning när dottern Fanny föddes.

Under de första åren av äktenskapet ägnade S all ledig tid åt måleriet. 1895 deltog hon i en utställning i Konstföreningen i Sthlm och fick många lovord av kritikerna. Parallellt med måleriet hade hon anonymt skrivit några uppsatser i Idun. Lusten att skriva växte sig allt starkare och resulterade i dramat Lejonets unge, som utkom i bokform 1896 under den manliga pseudonymen Harold Gote - ett val som skyddade henne mot samtidens fördomar mot kvinnliga författare. Dramat utspelar sig i ett biskopshem, där konstnärinnan Saga Leire vistas medan hon arbetar på en byst av stadens borgmästare. Saga och familjens fosterson Adil förälskar sig i varandra och inleder ett förhållande. De bestämmer sig för att leva tillsammans utan giftermål. Pjäsen slutar med att det unga paret reser till Paris där Saga har sin ateljé. Hon har inga planer på att ge upp sitt konstnärskap och låta sig försörjas. Det vidsynta biskopsparet ger dem sitt stöd och uppskattar också Adils försäkran om att hans generation inte "lämnar barnalstringen åt slumpen".

Boken recenserades men väckte ingen större uppmärksamhet förrän Sundsvallsposten i jan 1897 avslöjade att det var S som dolde sig bakom pseudonymen. Senare meddelade samma tidning att teaterdirektör Wilhelm Rydberg (bd 31) köpt uppföranderätten och att premiären skulle äga rum inom kort på teatern i Sundsvall. I artikeln beskrevs pjäsen som ett angrepp på äktenskapets helgd och som "en predikan av köttets emancipation". S skrev ett genmäle för att förtydliga att det endast var en debatt om äktenskapliga missförhållanden hon ville få till stånd, men utan att vinna gehör - tidningens insändarspalter fylldes istället av sedlighetsvännernas upprörda inlägg.

Efter premiären begav sig det Rydbergska teatersällskapet ut på turné. Under de kommande månaderna spelades Lejonets unge i 20 landsortsstäder. I recensionerna bedömdes visserligen S:s insatser som dramatisk författare, men det var pjäsens tendens som väckte störst intresse. Alla var eniga om att pjäsen var ett försvar för den fria kärleken. Endast ett fåtal uppmärksammade det kvinnoperspektiv som S anlagt. Den bild som tidningarna spred var, med få undantag, en förvanskning av hennes idéer, och de förhoppningar hon haft om en saklig debatt infriades inte. Trots det hade S nu blivit ett känt namn, vilket var av stor betydelse för hennes fortsatta arbete. Då Lejonets unge 30 år senare uppfördes på nationalscenen skrev författaren Bo Bergman till S att styckets problematik alltjämt var aktuell. Andra uppfattade dock dramat som föråldrat, vilket kan ses som en seger för S - åsikter som 1896 hade utlöst en storm av motvilja hade ändå i mångt och mycket upptagits i det allmänna medvetandet.

Efter den litterära debuten träffade S Ellen Key (bd 21) för första gången. Key hade blivit mycket gripen av Lejonets unge och sökte upp S vid ett besök i Sundsvall. En livslång vänskap uppstod, och på Keys inrådan bestämde sig S för att i fortsättningen satsa all kraft på författarskapet och låta måleriet stå tillbaka. 1898 utkom hennes andra drama, Sin nästas hustru, i vilket hon ifrågasatte medlidande och trohet som absoluta värden i sig. I motsats till Lejonets unge skildrade denna pjäs uteslutande ett kvinnoöde och kampen för kvinnans frigörelse. Kritikerna mottog arbetet med nästan enhälligt erkännande.

S:s tredje drama Ärkefienden utkom 1900 och var en flammande stridsskrift mot katolska kyrkan och prästväldet. S ansåg den katolska kyrkan vara ett hinder för den objektiva och rationella samhällsmoral som hon eftersträvade. Dramat mottogs erkännsamt, vilket nog delvis hängde samman med den allmänna reaktionen på katolicismens försök att vid denna tid vinna terräng i Sverige.

I sina texter ville S inte enbart peka på samtidens missförhållanden på könsrelationernas område. Lika viktigt var att formulera strategier för förändringar. En av hennes grundtankar var att kvinnans ekonomiska oberoende var en förutsättning för ett harmoniskt moderskap - exemplen på olyckliga äktenskap som hölls ihop för försörjningens skull ansåg hon vara alltför många. Denna problematik behandlade hon i dramat Det heliga arfvet (tr 1903).

I ett föredrag hållet sommaren 1903 introducerade S begreppet feminism i den sv debatten, och deklarerade att kampen för kvinnans frigörelse gått in i ett nytt skede: "Från att ha varit en kvinnornas strid mot männen är den nu en strid med männen mot andra kvinnor och män. Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Den är en strid mellan själar." För S, som var influerad av Herbert Spencers utvecklingsidéer, stod individens utveckling och fullkomning i centrum och hennes ideal var en människa med både känsla och intelligens, "en hel personlighet". Hon förkastade således det hon ansåg vara samtidens försök att beröva mannen hans hjärta och kvinnan hennes förstånd. Men feminismen ville även "barnets emancipation", som S menade kunde uppnås genom kvinnans ekonomiska självständighet - såväl kvinnan som barnet skulle därigenom befrias från beroendeförhållandet till mannen. Med sin kritik av äktenskapet i dess existerande form och sitt krav på en gemensam moral för alla vann S anhängare bland de frisinnade, medan hon av de konservativa sågs som omoralisk.

Under åren som följde upptogs S:s tid i hög grad av resor och föredrag. Hon talade om den reglementerade prostitutionen, som ännu inte hade berörts i den sv lagstiftningen, om barnalstring och om rösträtt för kvinnor. Hennes föredrag drog mängder av åhörare och gavs flera gånger ut som broschyrer. Hvarför skola kvinnorna vänta? (1905) användes under flera år vid rösträttsmöten.

S delade kvinnorörelsens allmänna strävan efter likställighet mellan män och kvinnor på olika områden, men i hennes idévärld var det framför allt frågor rörande familjen, äktenskapet, kärleken och moderskapet som stod i centrum. Hennes åsikter var dock alltför radikala för att kunna accepteras av majoriteten av kvinnorörelsen. Hon stötte på motstånd från både det borgerliga Fredrika-Bremer-förbundet och merparten av de socialdemokratiska kvinnorna.

Eftersom S betraktade äktenskapet i dess rådande form som huvudorsaken till kvinnans underordnade ställning ville hon avskaffa det som juridisk institution. I dess ställe önskade hon fri kärlek, d v s den från penningen befriade kärleken. Först när kvinnan var ekonomiskt oberoende upphörde allmoseförhållandet till mannen, som drabbade också barnen hårt. S ansåg att en bättre värld måste skapas för barnen, oavsett föräldrarnas förhållande till varandra. I Lejonets unge hade hon myntat uttrycket "barnets århundrade", vilket Ellen Key senare använde som titel på en av sina mest kända böcker. S ville ställa kvinnor och barn i ett direkt förhållande till staten istället för att låta mannens familjeförsörjarlön ordna deras försörjning. Genom statlig moderskapsförsäkring, som inte var relaterad till vare sig kvinnans arbete eller mannens ekonomi, och barnpension skulle de göras oberoende av den enskilde mannen. "Tvångsäktenskapet" skulle då ersättas av frivilligt ingångna förbindelser mellan jämlika, oberoende parter.

S:s starka engagemang för barnens, särskilt de utomäktenskapligas, situation ledde henne in på nymalthusianismens område. Genom sin mans läkarverksamhet hade hon sett kvinnor dö efter illegala aborter och oönskade barn fara mycket illa. Erfarenheterna motiverade henne att propagera för barnbegränsning, vilket väckte uppseende och förargelse. Hon var också starkt påverkad av de arvs- och rashygieniska tankar som präglade tiden; barnen skulle inte bara vara planerade utan också bärare av goda anlag i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. Tonvikten i S:s tänkande låg på en frivillig arvshygien byggd på upplysning. I skriften Humanitet och barnalstring (1905) menade hon att människorna borde använda sin intelligens och klarsyn till att "frivilligt utefter hela linjen tillämpa en enligt bestämd plan uppgjord rasförbättring", vilket skulle leda till hälsa och lycka för mänskligheten. Hon ansåg däremot inte någon ras stå över någon annan.

1908 lämnade paret S Sundsvall och flyttade till Oskarshamn där Gotthilf utnämnts till provinsialläkare. Aren där blev kanske de mest arbetsintensiva i S:s liv. Hon utgav nio skrifter, bl a tre dramer, och var dessutom mycket aktiv inom stadens kvinnliga rösträttsförening. Hennes yngre syster Ellen Hagen (bd 17) hörde till de främsta företrädarna för den kvinnliga rösträttskampen och de ingick bägge i centralstyrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, som grundats 1903. S:s idéer om sexualitet och moderskap påminde mycket om dem som förespråkades av de radikalaste grupperna inom den tyska kvinnorörelsen, med Bund fur Mutterschutz und Sexualreform (BfM) som samlande organisation. Både S och Ellen Key sympatiserade med förbundet och var själva kända i Tyskland. Deras skrifter översattes till tyska och de hade nära kontakter med ledande personer inom förbundet.

1911 deltog S i en internationell kongress i Dresden som hade till syfte att bilda en internationell motsvarighet till det tyska BfM. I föreningens styrelse invaldes S som en av fyra icke-tyskar av totalt tio ledamöter. Efter återkomsten till Sverige tog hon initiativ till den internationella föreningens sv avdelning, Föreningen för moderskydd och sexualreform. Hon rapporterade också i Idun om Dresdenkongressen och skrev: "Att det sexuella problemet, som så länge tryckt människorna djupt i stoftet, nu i ett kulturcentrum med allvar och på vetenskaplig grund blivit upptaget till internationell lösning, för detta initiativ ha vi att tacka den tyska intelligensen, den tyska kraften, och som drivkraft bakom dem bägge den tyska humanitetskänslan."

När S tog initiativ till den sv föreningen fanns inga skyddsnät för ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn, och under de år den existerade ägnade hon en stor del av sin tid åt arbetet för modersskydd och sexuella reformer. Hon höll många föredrag i Sverige, som ofta utgavs som broschyrer, och besökte utländska kongresser. Då målet började skymta upplöstes föreningen 1916, och 1917 kom lagar som tryggade de utomäktenskapliga barnens ställning.

Vid sidan av kvinnofrågorna, som engagerade henne livet igenom, var S även verksam inom den spirande fredsrörelsen. Hennes välvilligt mottagna skådespel Stridbar ungdom (1907) var den första pacifistiska teaterpjäsen i Sverige. Ännu en viktig fråga för bägge makarna gällde alkoholen. Gotthilf S hade länge varit verksam som skriftställare och föreläsare i nykterhetsrörelsens tjänst, och 1928 gav S ut sin första skrift i ämnet, Alkoholfri kultur. Under 1930-talet och 1940-talets början fortsatte S oförtrutet att föra debatt om frågor som engagerade henne, trots att hon då uppnått en ganska hög ålder. Sta-lins utrensningar i Sovjetunionen och nazismens framgångar i Tyskland väckte förfäran i de kretsar där S och hennes make rörde sig, och paret anslöt sig 1938 till Ture Nermans försök att bilda en antifascistisk samling. De hade också kontakter inom den antinazistiska Tisdagsklubben. S upprätthöll dessutom länge sitt författarskap och hennes sista arbete, en bok om den engelska feministen och abolitionis-ten Josephine Butler, utkom så sent som 1944.

Sina ställningstaganden gjorde S utifrån ett humanitärt patos, men hon förblev livet igenom partipolitiskt obunden. I vissa frågor stod hon nära arbetarrörelsen, i andra framstod hon som radikal liberal. I hennes arbeten var klassklyftorna ständigt närvarande, men trots det såg hon inte klassen utan individen som huvudaktör i samhällsomvandlingen. Hennes tilltro till det goda hos individen var stark, och hon såg människans förmåga att höja sig andligt som en viktig drivkraft i samhällsutvecklingen. S trodde följaktligen inte på revolutionen som lösning utan tänkte sig att såväl människor som samhälle skulle förvandlas gradvis.

Inom den sv kvinnorörelsen var det huvudsakligen S och Ellen Key som diskuterade de frågor rörande dubbelarbete, moderskap och sexuell frigörelse som de etablerade ideologierna ofta undvek. Gemensamt för S och Key var att de strävade efter ekonomiskt oberoende och trygghet för mor och barn. De var eniga också i frågan om äktenskap och sexualitet och var båda inspirerade av socialism och liberalism, socialdarwinism och nymalthusianism. Deras uppfattningar skilde sig däremot i grunden när det gällde kvinnans natur och roll i samhället. Key, som representerade ett särartstänkande, framhöll moderskapet som kvinnans viktigaste uppgift, medan S ansåg kvinnan ha rätt till både barn och eget arbete. I hennes vision skulle alla delar av personligheten få utvecklas, oavsett kön.

S stod idémässigt närmare kvinnor som Alexandra Kollontay och Grete Meisel-Hess, verksam inom den tyska rörelsen för modersskydd. Alla tre formulerade alternativa teorier om kvinnans frigörelse, som utgick från faktiska problem kring moderskap och yrkesarbete. Istället för att, som de socialistiska teoretikerna, enbart se till klasstillhörighet och produktionsförhållanden ville de inkludera könstillhörighet och reproduktionsförhållanden. Målet var en syntes av likhets- och särartsidéer som tillät kvinnan att vara en hel individ med rätt till både moderskap och yrkesarbete.

S:s make Gotthilf S inledde efter mogenhetsexamen vid H elementarläroverket i Växjö 1878 medicinska studier och avlade med lic-examen vid Kl 1887. Som praktiserande läkare i Sundsvall 1887-1908 tjänstgjorde han bl a vid cellfängelset och barnhemmet och som stadsläkare. Provinsialläkare i Oskarhamns distrikt 1908 och i Sthlms distrikt 1912 var S 1915-25 förste provinsialläkare i Sthlms län. Under åren i Sundsvall kom han i kontakt med missförhållanden av skilda slag, vilket resulterade i ett livslångt engagemang i socialmedicinska frågor och en rad förtroendeuppdrag. Ett av tidens stora gissel var tuberkulosen, och S deltog 1917-29 i Nationalföreningens mot tuberkulos utredning om åtgärder till sjukdomens bekämpande. Även nykterhetsfrågan låg honom varmt om hjärtat, och han författade ett stort antal skrifter i ämnet. Han var från 1922 ordförande i Sv läkarnas nykterhetsförening. Ett annat av S:s intresseområden gällde skolhygienen och han företog flera undersökningar av såväl elevers som lärares hälsa, smittspridning i skolorna, inrättandet av läkarundersökningar och skollovskolonier m m. Han delade sin hustrus engagemang i moderskyddet och biträdde 1927-29 inom en statlig utredning på området. S uppmärksammade också barnavårdsfrågor och arbetade för inrättandet av bättre barnhem för föräldralösa och övergivna barn. Han var från 1925 sekreterare i den socialmedicinska sektionen av barnavårdsavdelningen inom Sv fattigvårds- och barnavårdsförbundet och 1926-39 redaktör för den socialmedicinska delen av Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd.

Som provinsialläkare fick S inblick i människors boendeförhållanden och bostadshygienen blev en annan av hans hjärtefrågor. Tillsammans med en kollega företog han i slutet av 1920-talet en ambitiös undersökning av bostadsförhållandena på landsbygden, en rapport som senare trycktes även på engelska. Undersökningen användes som del i underlaget för den bostadssociala utredning som tillsattes 1933.1 prostitutionsfrågan intog S en radikal ståndpunkt. Han förordade reglementeringens avskaffande och lade under sin tid som besiktningsläkare i Sundsvall fram ett förslag med den innebörden. Han väckte härigenom uppseende och indignation men vann också aktning för sitt humanistiska patos. Det gällde också hans gärning i dess helhet. Om S:s hustru stod för det socialreformatoriska tänkandet var han själv praktikern, omvittnat hängiven sitt arbete bland fattiga och nödställda. Tillsammans utgjorde paret en av kuggarna i den socialliberala rörelse som trots att den verkade utanför det regelrätt politiska området ändå blev en betydelsefull poli- tisk faktor vid det gamla samhällets övergång till en modern välfärdsstat.

Dottern Fanny Helga Louise S (1888-1968), g Noreen, var en av sin tids tämligen få kvinnliga tandläkare och kan sägas ha utformat sitt liv i enlighet med moderns ideal i det att hon förenade äktenskap och familjeliv med utbildning och yrkesarbete. Fanny S avlade studentexamen vid Uppsala enskilda läroverk 1907, med kan d-examen vid Kl 1912 och tandläkarexamen 1917. Hon drev privatpraktik i Sthlm 1917-34 och verkade 1920-53 som tandläkare vid Sthlms folkskolors tandkliniker.

Sonen Rolf S (1898-1988) examinerades från KTH:s fackavdelning för kemisk teknologi 1920 och ägnade sitt yrkesliv åt bryggeri- och läskedrycksindustrin. Han var fabrikschef vid Apotekarnes mineralvatten ab 1934-40, överingenjör 1941-60 och VD där 1960-63. Mångsidigt begåvad och uppskattad för sin administrativa förmåga togs S:s tjänster i anspråk av en rad organisationer, bl a var han 1943-45 ordförande i Sv teknologföreningen. Invald i rVA 1943 var han 1949-63 ledamot av dess transportforskningskommission.