Einar A Stenhagen

1 Stenhagen, Einar August, f 6 april 1911 i Söderala, Gävl, d 14 dec 1973 i Mölndal. Föräldrar: ingenjören Johan August Swensson o Ingrid Karin Brorström. Studentex vid Söderhamns kommunala gymn 29 maj 29, inskr vid KTH:s fackavd för elektronik ht 29, studerade där 29-30 o 32, inskr vid Kl 18 jan 33, vid UU 23 nov 33, vid LU 10 sept 34, e o amanuens vid med-kemiska instit vid UU vt 35-vt 36 o vt 39, amanuens där 1 sept 37-31 jan 38, MK vid UU 12 dec 35, Rockefellerstipendiat i biokemi vid Departement of colloid sci-ence, Cambridge, England, 1 febr 38-28 febr 39, doc i medicinsk o fysiologisk kemi vid UU 16 april 43, innehavare av personlig professur i medicinsk biokemi där 30 juni 52 (tilltr 1 jan 53), vid GU från 30 juni (tilltr 1 juli) 59, led av Statens natur-vetensk forskmråd 62-68, av Styr för tekn utveckl 68-71. - Med hedersdr vid UU 31 maj 49, LVA 61 (led av Nobelkomm för kemi från 72), LIVA 65, LWS 65.

G 12 aug 1942 i Norrköping, Matteus, m professorn Stina Lisa Ställberg (S 2).

Einar S växte upp i Askesta i Söderala där hans far var verksam som disponent för ortens sågverk. Efter studentexamen studerade han vid KTH men tvingades avbryta sina studier sedan han insjuknat i lungtuberkulos. Sjukdomen fick avgörande betydelse för hans fortsatta liv och verksamhet. Under en långvarig vistelse på sanatorium i Schweiz bestämde sig S för att ägna sig åt medicinsk forskning med inriktning på tuberkelbakteriens kemiska sammansättning och dess betydelse för tuberkulosens uppkomst. När han återupptog sina akademiska studier började han därför läsa medicin vid Kl. Studierna ledde till en med kand-examen vid UU, den enda akademiska examen som S avlade under sin karriär. I Uppsala sökte han sig till institutionen för medicinsk kemi. Där kom han i kontakt med docent Torsten Teorell som företrädde en fysikalisk-kemisk forskningsinriktning och som även intresserade sig för utveckling av metoder. Teorell hade ett betydande internationellt nätverk, vilket ledde till att S kunde resa som Rockefellerstipendiat till Department of colloid sciences i Cambridge. Vistelsen fick stor betydelse för S:s fortsatta forskning. Han inledde här en serie ytkemiska arbeten om fettsyrorna i tu-berkelbakterien som han sedan fortsatte i Uppsala.

Tillbaka i Sverige insjuknade S på nytt i tuberkulos. Det fortsatta vetenskapliga arbetet fick därför bedrivas från sjuksängen, där S studerade den kemiska och fy-sikalisk-kemiska litteraturen, formulerade forskningsproblem och instruerade sina assistenter och medhjälpare - främst sin blivande hustru och medarbetare Stina Ställberg - om det laboratoriearbete som skulle utföras. Härigenom lyckades han upprätthålla en vetenskaplig produktion även under sjukdomstiden.

1941 förklarades S kompetent av samtliga tre sakkunniga till en laboratorsbefatt- ning i medicinsk och fysiologisk kemi, och 1943 förordnades han som docent i detta ämne, trots att han inte hade disputerat. 1949 promoverades han till medicine hedersdoktor och 1952 erhöll han en personlig professur i medicinsk biokemi vid UU. Denna professur överfördes 1959 till GU, där S 2 sedan flera år var verksam. Den medicinska forskningen i Gbg befann sig vid denna tid i ett uppbyggnadsskede, och S upplevde att han fick bättre villkor för sin forskning där än vid den trångbodda Uppsalainstitutionen. Flera medarbetare från Uppsala följde också med honom till Gbg, där han stannade resten av sitt liv.

Det forskningsområde som S, i nära samarbete med S 2, utvecklade under 1940-ta-let koncentrerades kring de kemiska och fysikaliska egenskaperna hos tuberkelbak-teriens fettsyror. Vid denna tid fanns ännu inte något effektivt läkemedel mot tuberkulos. Man kände dock till att bakterien omgavs av ett vaxlager och att detta innehöll olika långkedjiga, grenade fettsyror. Speciellt intresse tilldrog sig phthionsyran som ansågs orsaka de vävnadsreaktioner som var typiska för tuberkulos. En viktig uppgift för S blev därför att bestämma strukturen hos denna fettsyra. Tanken var att man genom kunskap om detta ämnes struktur skulle kunna hitta ett sätt att bekämpa sjukdomen. Arbetet vidgades också till att även omfatta utforskandet av struktur och egenskaper hos andra långkedjiga, grenade fettsyror.

För att bestämma fettsyrornas struktur utnyttjade S bl a ytkemiska metoder och röntgenkristallografi. Dessa studier innebar även en omfattande metodutveckling där S:s tekniska intresse och skicklighet kom att spela en avgörande roll. Bland annat konstruerade han en så kallad ytvåg, som byggde på principen att fettmole-kyler bildar ett monomolekylärt skikt på en vattenyta. Genom att studera egenskaperna och reaktionerna hos denna ytfilm, såväl i mono- som multimolekylära lager kunde S dra slutsatser om molekylernas struktur. S:s intresse för att utveckla nya metoder och konstruera nya apparater ledde till uppbyggnaden av en välutrustad verkstad med flera skickliga instru-mentmakare, som fick stor betydelse för såväl hans egen forskning som den övriga verksamheten vid den medicinskkemiska institutionen. S kom därmed att bli del av den starka instrumenttradition som fanns inom den kemiska och biokemiska forskningen i Uppsala under 1900-talet, företrädd av bland andra The Svedberg och Arne Tiselius.

Ett viktigt led i strukturbestämningarna var att syntetisera referenssubstanser. Genom att jämföra egenskaperna hos dessa med de okända föreningarna kunde man verifiera de okända föreningarnas struktur. Tillsammans med S 2 framställde S en rad olika föreningar, där i synnerhet S 2 svarade för utveckling av nya metoder för att syntetisera dessa ovanliga och komplicerade organiska föreningar. Dessa referenssubstanser kom sedan att utnyttjas av många forskare både i Sverige och utomlands.

Det område där S gjorde sin internationellt mest uppmärksammade insats var förmodligen inom masspektrometrin. Under andra världskriget utnyttjades denna metod av petroleumindustrin för kvantitativa analyser av kolväten med låg molekylvikt. S var emellertid en av de första forskare som insåg att masspektrometri även kunde användas för analys av organiskkemiska strukturproblem. De instrument som fanns att tillgå lämpade sig dock inte för denna typ av analys. Tillsammans med Ragnar Ryhage, som arbetade vid kemiska institutionen på Kl, konstruerade S därför i mitten av 1950-talet en masspektrometer som kunde användas för att bestämma uppbyggnaden av komplicerade organiska föreningar. Masspektrometern blev ett mycket värdefullt instrument i det fortsatta arbetet att lösa speciella strukturproblem.

Ett annat instrument som också utnyttjades i analysarbetet var gaskromatografen. S insåg tidigt de möjligheter som öppnades om man kunde koppla samman de båda instrumenten. Hur detta i praktiken skulle kunna göras var emellertid inte givet; ett problem var att avskilja bärgasen från gaskromatografen innan provet nådde masspektrometern. S:s idé var att detta problem kunde lösas genom att använda en så kallad jet-separator, en tillämpning som han fick patent på. För utprovningen avjet-separatorn svarade i första hand S 2. Denna idé låg till grund för den gaskroma-tograf-masspektrometer som Ryhage konstruerade och som från mitten av 1960-ta-let tillverkades och marknadsfördes av det sv företaget LKB-Produkter. Detta instrument kom att spela stor roll för masspek-trometrins tillämpningar inom den biomedicinska forskningen. S fortsatte under de kommande åren att ytterligare utveckla denna metodik för att kunna göra analyser av kemiskt komplexa blandningar i allt mindre provmängder.

Under 1960-talet kom S att ägna sig åt ett helt nytt forskningsområde, nämligen de doftämnen som fungerar som kommunikationssignaler mellan insekter och mellan växter och insekter. Redan i början på 1950-talet hade han kommit kontakt med entomologen Bertil Kullenberg i Uppsala som var verksam inom detta område. De kemisk-ekologiska frågeställningar som här öppnade sig väckte S:s intresse och ledde till ett samarbete mellan S, S 2 och Kullenberg där man studerade biologiska funktioner och kemiska strukturer hos olika biologiskt aktiva doftämnen. Vid strukturbestämningen av de små mängder flyktiga substanser som det här rörde sig om, fick den gaskromatografiska och mass-spektrometriska metodik som paret S utvecklat avgörande betydelse. Arbetet med att ytterligare utveckla och förbättra dessa tekniker pågick också oavbrutet. Bestämningarna förutsatte även ett omfattande organiskt-kemiskt syntesarbete.

Forskningen kring de biologiskt aktiva doftämnena ledde till tanken att man borde upprätta en fältstation för dessa studier. S arbetade intensivt under flera år tillsammans med Kullenberg för att förverkliga denna idé, och 1963 kunde den Ekologiska forskningsstationen vid Olands Skogsby invigas. Vid den ekologiska stationen utvecklades ett nära samarbete mellan biologer och biokemister som kom att bli mycket betydelsefullt för uppbyggnaden av den kemisk-ekologiska forskningen i Sverige. Forskningen kring kemisk kommunikation hos insekterna hade inte bara sin grund i ett allmänt naturintresse. I en tid då miljöfrågorna blev allt mer aktuella fanns förhoppningen att denna kunskap skulle kunna leda till en biologisk bekämpning av skadeinsekter, som kunde ersätta användningen av kemiska bekämpningsmedel. Ett tecken på S:s allt större intresse för ekologiska frågeställningar var att han mot slutet av sin verksamhet önskade få sin personliga professur i medicinsk biokemi överförd till en professur i ekologisk kemi vid den mate-matisk-naturvetenskapliga fakulteten.

S kom i sin verksamhet att arbeta inom flera olika forskningsfält, och han hade en stor förmåga att kombinera kunskaper inom skilda områden. Hans omvittnade skicklighet att konstruera och bygga instrument fick stor betydelse såväl inom forskningen som för olika industriella tillämpningar. Han var också mycket engagerad i olika forskningspolitiska sammanhang, bl a inom Statens naturvetenskapliga forskningsråd och Styrelsen för teknisk utveckling. Trots sin svåra sjukdom hade han en optimistisk och bejakande livsinställning, och han delade generöst med sig av idéer och uppslag till de många elever och kollegor som han under årens lopp arbetade tillsammans med.