Christian Stenhammar

1 Stenhammar, Christian, f 18 okt 1783 i Västra Ed, Kalm, d 10 jan 1866 i Härads-hammar, Og. Föräldrar: prosten Adolf S o Fredrika de Brenner. Elev vid Linköpings gymn, inskr vid UU 6 febr 01, disp pro ex-ercitio 20 nov 02, FK 09, disp pro gradu 12 april 09, mag primus 09, doc i fysik 8 juni 10, allt vid UU, informator i Kisa, Og, maj 03-sept 04, adjunkt vid Linköpings gymn 21 nov 10-vt 17, pastoralex 6 okt 13, prästv 7 nov 13, rektor för Norrköpings skola 30 sept 15 (tilltr ej), kh i Törnevalla, Ög, 24 juli 16 (tilltr 17), prost 6 sept 20, tillika lektor i hist o geografi vid Linköpings gymn 31 juli 22 (tilltr 23)-30, rektor där 25-26, sekr i Östergötlands läns hushålln:sällsk 20-25, led av Linköpings stifts domkapitel 22-30, kh i Häradshammar o Jonsberg, Ög, från 17 sept 28 (tilltr 30), deltog i riksdagarna 34-51 (led av statsutsk 34-51, av talmanskonferensen 47—48), statsrevisor 37, TD vid UU 15 okt 44, led av komm ang pensionsinrättn för ecklesiastikstatens änkor o barn mars-dec 46. - LFS 23, LVA 47, LVS 60.

G 1) 1 sept 1814iDrothem, Ög, m Anna Brita Sundström, f 27 aug 1788 i Linköping, d 17 april 1821 i Törnevalla, dtr till bryggaren Carl Georg S o Anna Christina Ollman; 2) 18 okt 1823 i Ekeby, Ög, m Anna Charlotta Kernell, f 16 febr 1799 i Linköping, d 10 sept 1838 i Häradshammar, dtr till prosten Per K (bd 21, s 71) o Charlotta Elisabeth Buren.

S växte upp i Västra Eds kyrkoherdebo-ställe i Tjust, näst yngst bland faderns 14 barn. Under gymnasietiden i Linköping blev han faderlös och ställdes under sin halvbror Matthias' förmyndarskap. Han hade läshuvud, och ett ärvt kapital gav honom viss frihet i studieinriktningen. Den ekonomiskt sinnade halvbrodern höll dock S hårt och efter några terminer vid UU tvingades han ta en plats som informator hos familjerna Rääf och Drake i Kisa. Vistelsen där gav honom en livslång kontakt med L F Rääf (bd 31) och med den särpräglade naturen i Kinda och Ydre. Efter halvannat år följde han sina disciplar till Uppsala för att fortsatt fungera som deras handledare. Sina egna studier fördjupade S i naturvetenskapliga ämnen och utnämndes efter magisterpromotionen till docent i fysik. Han tillhörde i Uppsala en kamratkrets, nära knuten till Ostgöta nation, där den filosofiska kursändringen från rationalism till idealism fick ett starkt genomslag. Liksom Rääf greps han av Schellings organismtanke, en storslagen vision av tillvarons enhet och delarnas bestämda plats i ett hierarkiskt ordnat universum. För både S och Rääf kom denna förankring i den tyska romantikens spekulation att leda vidare till en starkt konservativ samhällssyn.

S:s universitetskarriär blev kortvarig och utnämnd till adjunkt vid Linköpings gymnasium 1810 fick han överge sin ma-tematisk-fysiska orientering till förmån för historia och geografi, senare även filosofi och teologi. Lärartjänstgöringen avbröts då S 1817 tillträdde Törnevalla pastorat, men han återkom till gymnasiet sedan kyrkoherdetjänsten där 1822 förenats med ett lektorat i historia och geografi. Arrangemanget väckte uppseende eftersom regeringen sedan länge försökte minska prebendepastoratens antal. Som intresserad pedagog insåg S bristen på läromedel och utgav själv Lärobok i geographien (1826, fyra uppl) liksom översättningar av utländska arbeten i historia och kyrkohistoria. Han var uppburen av sina elever och gjorde en stor insats för att väcka deras intresse även för naturvetenskap, särskilt botanik som blev den vetenskapsgren som han kom att sätta högst. Vid gymnasiet instiftades 1814 på S:s initiativ Ostgötha botaniska sällskap, en pionjärverksamhet som under hans ledning befordrade såväl kartläggningen av provinsens flora som rekryteringen av framtida naturforskare. Som lektor var S ledamot av domkapitlet och kom där att genom sin kraft och kunnighet utöva ett avsevärt inflytande över stiftets angelägenheter. Trogen sina romantiska ideal invecklades han också i stridigheter med en äldre generations upplysningsmän, anförda av biskopen Marcus Wallenberg.

S bröt redan 1830 upp från lektorstjänsten i Linköping, som han ansåg ha "förslöat tanke och kraft", för att slå sig ner som kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet. Här blev han kvar som nitisk församlingspräst livet ut, särskilt angelägen om konfirmandernas undervisning. Som lantpräst fick S möjlighet att utveckla sina botaniska intressen, främst det studium rörande lavar, lichenes, som blev hans tyngsta vetenskapliga insats. Sitt anseende som lichenolog grundlade S genom bidrag till Elias Fries' (bd 16) växtsystematiska arbete över gruppen, ett exsiccatverk där väl konserverade och bestämda typexemplar fästes på papper som bands i bokform. Till en böljan begränsad till Östergötlands lavflora, där inte minst vännen Rääf bidrog med artfynd från det vilda Ydre, kom senare även Gotland att innefattas i S:s undersökningsområde. De oväntade upptäckter han gjorde vid sin första resa dit 1845 föranledde flera återbesök och fynden publicerades i VAH. Vid sitt insamlingsarbete skydde S inga medel, högt upp i åren gav han sig själv ut i terrängen och han bekostade yngre botanisters resor runt landet. Med början 1856 utgav han fasciklar av en ny exsiccatsam-ling vars 40 exemplar fördelades bland universitet, läroverk och lärda samfund. Ett tecken på S:s ihärdighet var att han vid 75 års ålder införskaffade ett mikroskop för att själv kunna följa den fullständiga omgestaltning av lichenologin som denna då nya teknik gett upphov till.

Ett annat av S:s intressen var entomologin, där han koncentrerade sig på ordningen diptera, tvåvingarna. Hans monografier över familjen ephydrina? och släktet copromyza vann uppskattning även utomlands. För att säkrare kunna skilja på närstående arter utvecklade han också dipternas terminologi.

S blev lantpräst för att dra sig undan världen, det var hans egen tolkning, men istället kom hans engagemang att utsträckas till ett för honom helt nytt område, rikspoliti- ken. Vald av stiftets prästerskap deltog han under perioden 1834-51 i fem riksdagar, alltid placerad i det mäktiga statsutskottet. Där och i prästeståndet gjorde han sig känd för sakrika pläderingar och utskottets betänkanden kom många gånger att grundas på hans yttranden. Han utredde gärna komplicerade frågor, exempelvis de halländska kyrkohemmanen, och blev med tiden en kännare av den invecklade ståndsförfattningen. Sparsam med framträdanden i debatterna och med framtoning av kraft och allvar kom han snart att betecknas som en av "stolparna" inom prästeståndet, omfattad av stort förtroende bland sina ämbetsbröder. Detta markerades bl a genom inval i talmanskonferensen och hemliga utskottet.

S började sin politiska bana som en försiktig oppositionsman men gled under den omvälvande riksdagen 1840-41 över till det konservativa lägret, uppenbart skrämd av det liberala genombrott som riddarhusoppositionens inledande seger tycktes förebåda. Efter tronskiftet och som en reaktion på Oscar I:s reformpolitik kom hans konservatism att kraftigt accentueras. För S, som "från huvudet till fotabjället" var en "stark, orubblig rojalist" (Reuterdahl, s 212), innebar kungens liberala strävanden en svår prövning. En konfliktpunkt vid tronskiftesriksdagen utgjorde reformeringen av straffrätten där S avvisade såväl ensamhetsfängelset som latitudinarsystemet, dvs friheten för domaren att inom vissa gränser avmäta straffet. Han ville också behålla kroppsstraffen. På civillagens område avvisade han den av kungen önskade lika arvsrätten för son och dotter. Vid den följande riksdagen 1847-48 framträdde S som en skarp kritiker av regeringens anslagsönskningar, "huvudläran måste dock bli att avslå allt, vad möjligen avslås kan" (S:s Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet, 3, s 159), och när kungens reformiver började mattas klandrade han privat dennes opportunism och oförmåga till klara ställningstaganden.

S:s position som reformkritiker uteslöt inte konstruktiva initiativ. Han förde i många sammanhang naturvetenskapens talan och en hjärtefråga för honom var att förbättra avlöningen av elementarläroverkens lärare i naturalhistoria. Efter en motion från S vid riksdagen 1850-51 kom denna grupp, som dittills varit tillbakasatt, att lönemässigt närma sig företrädarna för övriga läroämnen. Därigenom vann också naturalhistorien ett ökat anseende inom läroverken.

S:s sentida ryktbarhet som politiker står i samband med hans brev till hemorten, i urval utgivna (1-3, 1902-03) av sonen Evald S. Dessa vidlyftiga skildringar rymmer mycket kulturhistoriskt material, men det är framför allt S:s initierade rapporter om det politiska spelet som har uppmärksammats och gjort breven till en återkommande åberopad källa i litteraturen om den sena ståndstiden. I sina riksdagsbrev röjer han en vaken blick för det mänskliga och ibland även komiska i det politiska arbetet som i förening med hans drastiska formuleringskonst gör honom tacksam att citera. Normalt är det den tryckta utgåvan som nyttjas, men det har påpekats att denna genom sina kraftiga retuscheringar är "så otillfredsställande, att ett studium av originalbreven måste sågas vara oundgängligen nödvändigt" (Hornwall). - Efter S har växtsläktet Steenhammera blivit uppkallat.